Jag vet inte men jag såg på ett tv program för ett tag sen och då skulle en hona på 3 (?) år och en hane på 2 år kastreras. Det var i England. Honan klarade operationen kanon men hanen dog på bordet..:( På honan tog dom ut hela livmodern (äckligt) men tydligen skulle det vara ett mindre ingrepp på hanen. Jag har ju ingen iller så jag vet inte riktigt;)

Men på ett sätt kanske det var bättre för hanen att dö för dom dela på en bur som var 1*½ m :(. Hemskt!

Nu spåra jag ur lite men men..;)

usch ja…att sitta i bur hele livet är hemskt! Förmodligen dog hanen för att han inte klarade narkosen…tyvärr e det väl största riksne för små djur….

Nu gäller detta i och för sig varken hane eller iller eller temperament för den delen men jag vet att då det gäller hundar och tikar så minskar risken för inkontinens dramatiskt ifall man väntar med att kastrera tiken, vilket annars är en vanlig biverkning av kastration. Hur pass hög ålder menar du egentligen? Tror inte det har så stor skillnad ifall en haniller är tex tre år eller han är ett år när han kastreras så länge han bara är vuxen. Annart är det ifall man kastrerar en för ung hane då utvecklas ju inte illern som den normalt skulle göra. Vad gäller lukt och dylikt borde det ju försvinna även vid kastrering av en äldre hane och temperamentet blir över lag vart fall lugnare och mindre aggressivt då det gäller hanhundrar som kastreras vid äldre ålder, tycker även det borde gälla för illrar. Vad som dock kan sitta kvar är ju vissa inlärda beteende.

Ja, Woodoo var ju åtta när han kastrerades, och hade fått ett par kullar tror jag (åtminstone en). Det gick utmärkt och han blev mkt lugnare efter kastreringen. Nu är han 12, fyller 13 i april och mår bra.

Det jag har märkt med den enda hane jag kastrerat efter några kullar var att han fortfarande parade sig med honor i brunst.

Bara som en ren allmän kommentar om hanar som uppvisar parningsbeteende efter kastrering, så kan man i en sådan situation misstänka att han kan vara påverkad av en ökad produktion av könshormoner från binjurarna.

Det kan vara en följd av pågående binjuresjukdom eller ett förstadium med ökad hormonproduktion som ev. kan leda vidare till ett mer väldefinierat sjukdomstillstånd längre fram.

Aktivering av fullt parningsbeteende/fullbordad parning (t ex efter ett stimuli som brunstig hona) styrs av hormoner snarare än av inlärning (dvs beteendet försvinner normalt en tid efter kastreringen då hormonnivån sjunkit tillräckligt, på samma sätt som hos en okastrerad iller som är fullständigt ur brunst), så ett sådant beteende ger en viss indikation på att det är könshormoner i omlopp.

Man har konstaterat i studier att kastrerade illrar fortsätter att ha en viss ökning i produktionen av könshormoner från binjurarna som sammanfaller med den naturliga brunstsäsongen. I avsaknad av könskörtlar, (testiklar/äggstockar) kan denna produktion hamna i ett överstimularat tillstånd och producera hormoner i nivåer med riktig brunst (binjuresjukdom).

Utan tvekan finns det vissa individuella skillnader i hur "känsliga" illrar är för hormonpåverkan. Kanske kan vissa hanar ha en starkare respons på lägre nivåer och/eller ha en starkare tendens till ökad produktion från binjurarna efter kastrering?

Jag kan också tänka mig att ett visst parningsbeteende hänger kvar en längre tid efter kastrering, t ex i form av nackgrepp/släpning osv., kanske då särskilt hos en äldre hane med ett antal säsonger i bagaget. Men i de fall där de faktiskt konsekvent kan utföra fullbordade parningar så finns det goda skäl att undra om det inte pågår något sorts hormonaktivitet.

Det går att ta reda på genom ett blodprov (den omtalade hormonpanelen).