Det ser ofta tufft ut när illrar bråkar, och de måste sätta rangen. Mitt tips är att låta den nya göra sig lite mer hemmastadd. Sätt upp ett galler i dörröppningen (valpgaller är att föredra så de inte klättrar över) så de kan titta och lukta på varandra utan att kunna skada varandra.

De kan göra ljud, väsa, släpa varandra osv, men när en iller skriker och inte kommer undan, eller att de låser käkarna bör man ingripa. Bända inte käkarna, spola under vatten ;)

Du kan även testa att sätta ihop dem utomhus eller så, på en plats där inte Doris är lika hemma och känner att hon måste försvara sitt revir.

Ok tack så mycket för tipset, jag tycker att det ser så hemskt ut när de biter varandra, är rädd att doris ska göra sig illa då hon är betydligt mindre.

#2 Storleken har inte så mycket betydelse när det gäller illrar. Avi som var pytteliten (fortfarande det) fick släpas ett tag av första illern, hon var ettrig och vägrade ge sig. När sen sista kom, så vägde han nästan dubbelt så mycket som henne, men det var fortfarande han som fick på moppo.

Sunt förnuft kommer man långt med. Skynda långsamt, det kommer när de vant sig.

Jag hoppas dock att någon med liite mer erfarenhet i frågan än jag har kan ge ett bra svar. Om inte annat kan du söka lite på forumet, för det finns andra trådar om ihopsättningar. Ett litet tips =)

toppen det känns redan bättre, nu vet jag att allt inte behöver ske på en gång, känns lite som om det kanske är ja som e lite för stressig och vill att de ska gå ihop så bra som möjligt så fort som möjligt:)

Lätt hänt =)

Det finns tyvärr de som inte kan ha sina ihop, så de har delade läger, men för de flesta så går det bra efter mer eller mindre tid. Du kan ju testa att byta lukter åt dem. Ta filten den nya haft och lägg den så den gamla kan lukta på den och tvärtom. Gör detta lite då och då, de kanske vänjer sig med lukten lite då? Det kan ju inte bli värre av det och krångligt är det ju inte ;)

Jag har dessvärre erfarenheter av illrar som inte tycker om varandra. Ett galler hjälpte aldrig mig, det hjälpte till att bygga upp en stor frustration hos den illern som var förbannad. Hatet växte sig större och större.  Så det skulle jag inte rekommendera.

När du satt ihop dom och dom slogs, blev det några sår? några märken? blödde någon av illrarna? kissade någon på sig? gjorde ifrån sig? hur länge fick dom hålla på tills ni särade på dem?

Vad menar du med att Zelda har vassa tänder? är det ngt speciellt med hennes tänder?

Självklart ska inte allt ske under samma timme, eller samma dag. Men man måste ge lika mkt trygghet till den redan hemmastadda illern samt den nya. Det kan lätt uppstå svartsjuka som är svår att ta tag i.

Det är stor skillnad på illrar som inte tycker om varandra och illrar som bara vill sätta rang.

När dom började bråka, vem gick på vem? backade ngn för den andra?

Det här kommer att ordna sig ska du se :)

Jag fick hålla Triton ifrån mina andra två mordiska illrar de första veckorna. Hade en stor hage i sovrummet där Triton fick vara och ibland fick dom andra illrarna vara där när Triton var lös. Dexter och Pegasus gick runt och var förbannade när de var på var sin sida av gallret. De skrapade med tassarna, reste ragg och piskade med svansen.

Jag var mest orolig för att sammanföra Pegasus med Triton så jag började helt enkelt med Dexter och Triton. De fick träffas i badrummet men Triton var så rädd att han alltid bajsade på sig och skrek när Dexter närmade sig.

Min räddning kom efter ca 3-4 veckor. Då begav vi oss alla till sommarstugan. Detta var neutral mark och dom andra illrarna hade inte vistats där alls mycket tidigare. Vi var där en vecka, och det första vi gjorde var att sätta ihop alla 3 i badrummet och ha en vattenspruta i beredskap. Triton var jätterädd och gömde sig under mattan och bajsade på golvet men dom andra kom ofta av sig i sitt muckande så fort dom fick sig en liten dusch.

Under dagarna fick de ha en hage ute och alla fick vara där. Triton försökte gömma sig och hålla sig undan och dom andra var på honom. Efter en vecka hade dom ändå kommit så pass långt att alla 3 fick åka i samma bur hem- vilket var mitt mål! Nu är alla 3 extremt tajta och visar inga som helst tecken på att någonsin släppa in en ny iller i flocken, enda gången de kan bli lite hårdhänta mot varandra är när buset går över styr. Men alla har sin plats i flocken och dom trivs väldigt bra ihop.. :)

Det var ju bara Doris som fick märken i nacken, rivmärken och sår som blödde, båda skrek men det var ingen som vek undan när jag särade på dem efter typ 30 sek och placerade dem på varsin sida av gallet. De fortsatte bara att försöka bita varandra.

Doris bajsade på sig och Zelda kissade på sig, plus att båda gav ifrån sig en otroligt stark doft, båda burrade upp pälsen på både svans och kropp..

Jag tycker att det låter så otäckt när de skriker men båda två gör ju det. Vet inte om det är jag som är en hönsmamma men jag vågar inte låta dem vara med varandra för länge.

Mina första illrar bråkade jättemycket när nr två kom. Isaac var van att vara ensam-iller. Jag tror nästan att han trodde att han var människa tillslut. Från början var det mest Douglas, som då var valp som fick stryk. När han blev större gav han igen. Varje natt fick vi gå upp och sära på illrarna. Vi höll nästan på att ge upp, men åkte bort över en lördagsnatt med skräck i magen. När vi kom hem sov de tillsammans i en liten hög och sedan var de allra bästa vänner hela sina liv!

så då är det ingen fara om de båda skriker och om en sen kommer blödande ut från bråket?

hur länge kan man låta dem bråka nu i början innan man ska sära på dem?

Jag tycker inte att det är okej att illrarna blöder. Då har det gått alldeles för långt. Båda måste ha samma chans och möjlighet att försvara sig och bråka.

När du menar blödande, vilka mängder? hur menar du då?
Blir det så att du får blod på fingret om du trycker emot såret så känner jag att det inte är någon ide.

Om två illrar slåss på lika villkor och det inte handlar om liv och död så ska du aldrig sära på dem. För dom måste få göra upp. Tar du upp någon av dem så ger du den illern trygghet, men den som uteblir blir avundsjuk. Nästa gång du sätter ihop dom så blir det slagsmål utan des like igen. Det blir som att börja om på nytt varje gång du särar på dom och sätter ihop dom.

nä det kommer inte blod när jag tryker på såret det är mer som ett bitmärke som är öppet och rött

men det var någon som sa att man skule gå emellan om det var någon iller som skriker och det gör ju Doris ska jag sära på dem då?

Man kanske inte kan gå helt på skriket. Jag har ingen erfarenhet av illrar som slåss på allvar, men ex Avi skrek som en tok när HannaMs illrar tog sig igenom avspärrningen in till mina. Jag sprang dit och lyfte tillbaka den iller som var ute och gick, då mina var i transporten. När jag sedan ska klappa mina så ligger det en annan iller på Phoenix, som inte bryr sig, och Avi sitter längst bak och gör ingenting. Inget bett, alla var lugna, och den "nya" halvsov redan men ändå hade hon skrikit högt.

Det jag ville ha sagt är att de är olika personligheter, så jag kan tänka mig att vissa skriker relativt fort/lätt medan andra inte gör det. Avi skriker nog gärna för säkerhetens skull, även om hon inte blivit biten. Så har hon vart sen hon var valp.

När det gäller NÄR du ska sära dem osv, så tror jag Ceciliaolucifer är bättre lämpad att svara på, då hon (tyvärr) har mer erfarenhet av den biten.

Vad händer om man sätter lite vetegroddsolja på strategisk plats på illrarna. Finns det någon chans att de börjar slicka på varandra och glömma att slåss? Har inte provat själv. Mina tre killar är sällan osams på riktigt. De bus-slåss mest, även om jag tror att Ebbe som är lägst i rang får sig ett tjuvnyp emellanåt. Gizmo, eller chefen som vi kallar honom, vill väl tala om vem som bestämmer.

Att dom skriker är det absolut lindringaste sättet att tjaffsa på. Tänk er själva att bråka med en okänd. Hellre vill jag ha en arg verbal konversation än ett rent slagsmål ;)

Röda bitmärken är "okej" beroende på hur man ser det. En del vill till förbannelse att illrarna ska samsas tillslut och står ut. Medans andra inte tål att deras iller blir upprörd över ett nytt möte med en okänd iller så att dom väljer att lämna bort den nya. Jag förstår båda synsätten men det krävs ibland kunskap för att förstå hur långt det får gå. Ibland har man tur och har någon att få hjälp och tips av. I det här tillfället så är det ypperligt att vända sig till sin uppfödare för tips och råd, och framför allt stöd. Det här är en av anledningarna till att man ska köpa en iller av en person/uppfödare man vet att man får hjälp och stöd av.

I mitt fall där mina illrar inte har någon större lust att bli vänner så mådde jag otroligt dåligt över min situation som jag inte kunde styra över. Jag hade sen tidigare 3 st hårt sammansvetsade individer som aldrig haft problem att samsas med andra illrar. Så jag kunde inte föreställa mig det här kaoset som uppstod.

MEN, tack vare det stöd jag fick ifrån uppfödaren så har jag orkat att kämpa vidare. Uppfödaren erbjöd mig till och med att få komma och bo hos henne, dels för att få komma till neutral mark men även för att utsätta mina för ännu fler illrar. Som i sin tur kanske kunde leda till att mina illrar lärde sig samsas och sammarbeta.

• Så mitt tips är att ta ut dom på neutral mark
• Försök att ta promenader med dom, gärna på tider då det är mkt liv och rörelse ute så att dom får annat att fundera på
• Träffa andra illrar som inte slåss, det lugnet kan smitta av sig. 
• Träffa andra illrar som är en tight flock, det kan bli slagsmål mellan grupperna och förhoppningsvis finner dina lite stöd i varandra, och uppskattning.
• Har du badkar eller tilllgång till badkar så kan du fylla upp det med vatten. Oftast blir illrarna så koncentrerade på att simma att dom glömmer bort att tjaffsa.  Om två illrar slåss i vatten där ingen bottnar så hatar dom verkligen varandra.

Jag har kämpat i flera månader och nu börjar det äntligen arta sig.
Det är viktigt att man från början inser hur påfrestande det kan vara och man måste värdera hur långt man vill gå och till vilket pris.
Sen är det givetvis stor skillnad beroende på vilka individer man sätter ihop, hur många och om alla är friska. Det finns mycket att ha i åtanke.

Illrar som slåss gör det genom att jaga varandra, ofta rullar dom runt samtidigt som dom biter varandra. Vanligaste stället dom biter varandra på är i nacken. Dom kan kasta runt varandra och det ser ofta grymmare ut än vad det är.

Det är ofta väldigt vanligt att dom både bajsar och kissar på sig av upprördhet eller rädsla. Så det blir alltid att skura och torka en massa bajs och kiss efter varje bråk.

När dom är förbannade och slåss så skriker dom nästan alltid. Det låter hjärtskärande men det är det minsta problemet. En arg iller kan poppa/kuttra dovt och kraffsa med frambenen i golvet eller på mattor, eller helt enkelt det dom kommer åt för att visa ilska och frustration.

Vanligt förekommande är att dom spänner upp sig och att svansen puffas upp och ser ut som en flaskborste. Att dom tömmer analsäckarna är ofta oundvikligt.

Sätter du ihop flickorna så se till att dom har utrymme att röra sig på, hela lägenheten eller huset. Dom måste kunna gömma sig ifrån varandra så att dom slipper direkt konfrontation hela tiden.

Börjar dom bråka och det är på lika villkor så dela inte på dom. Tillslut är det alltid någon som ger sig vika och det är viktigt när dom sätter rangordningen. Nästa gång dom bråkar så blir det sällan av samma kaliber.

Om du ser att någon ger sig på den andra vid osjysta tillfällen tex när det ena sover så sätt bråkmakaren i en timeout transportbur. Låt henne stanna där i några minuter tills hon är lugn. Så länge hon kraffsar och biter och vill ut så får hon sitta där.

Under tiden det här håller på så kan du räkna med en massa protester ifrån flickorna. Att dom inte längre är rumsrena, eller att dom kanske råkar bita dig om du delar på dom. Du får inte ta det personligt. Ibland så händer att dom riktar sin ilska mot ägaren och det var jag med om, men man får ha lite överseende med det.

#14 Det är en fin tanke men fungerar tyvärr inte. Man kan hälla något gott på en stor tallrik och låta dom slicka i sig det brevid varandra. Men ofta när det goda är slut så är det fullt slagsmål. Men det är värt ett försök.  :)

Är det något ni undrar så är det bara att fråga, förstår att det blev långt att läsa

Vi har fått hem en helt underbar illerkille, Gunnar, som är helsyskon med två av våra och halvsyskon med en och inte släkt alls med en). Vi har tagit det väldigt pö om pö. Detta efter att Gunnar satt fast i lilla ChewMee`s nos första kvällen. (hon blev skräckslagen). Först hade vi dem separerade helt med bara noskontakt genom ett typ galler. Sen öppnade vi så att de har mycket utrymme att röra sig i för att inte bli trängda. Mycket tarmtömningar, väs, skrik och slagsmål när de träffades första dagarna. Speciellt vår ledarhona blev attackerad. 

När vi inte var hemma så separerade vi dem igen. Vi tyckte inte att det gick framåt alls och förtvivlade lite men SEN fick vi förslag från Johannah (ägaren till Gunnar) som sa att vi kanske kunde ta ut Gunnar och Bina på promenad tillsammans. Det var början till vändningen! Vi tog ut dem på promenad och såg till att de hade annat att tänka på och kanske bara nuddade vid varandra då och då.

Vi serverade kattmjölk från början på kvällarna som de dricker tillsammans under uppsyn och vi tar bort Gunnar när mjölken börjar ta slut för att förhindra alltför nära noskontakt när det blir konkurrens om sista mjölken . Rått kycklingkött på morgonen tillsammans och vi ser till att det inte blir bråk om köttet. Vi har kommit underfund med att "grannens gräs är alltid grönare". Alla tror att de andra har fått bättre bitar!

Nu har vi öppet hela tiden, även när vi inte är hemma. Det har bara blivit bättre och bättre. Gunnar vill väldigt gärna mucka gräl med vår ledarhona (som han inte är släkt med) och hugger så fort han kan. Hon är hälften så stor MEN hon blir så j-a förbannad och han backar direkt så jag börjar misstänka att han gör det för att få kontakt.

Ta det bara lugnt och låt dem träffas under uppsikt. Blir det för vilt så separera dem, håll dem, tala lugnt och ta upp var och en i famnen och tala om hur duktiga de är. Vår ledarhona vill ha kel och ladda energi när hon haft sina duster med Gunnar. Hon får det och Gunnar får oxå kel och prat för att känna sig lugn och hemma och att han inte gjort fel. Det är ju "bara" instinkt och iller-socialisering som jag faktiskt inte är helt hemma i (jag är ju människa och kan ju se likheter med illrar men de små nyanserna går mig förbi) . Kommer det till stirr-matcher så låt dem bara stirra. Det är en styrke-demonstration, tror jag, om vem som bestämmer. Använder det ju själv när jag vill visa att jag bestämmer :)

#15. Många bra förslag som jag ska fundera på om jag kan använda :)

#16 Jag är väldigt noga med att inte ta upp någon direkt efter att det har varit tjaffs på lika villkor eftersom jag inte vill att någon ska känna ett övertag över den andra. Bitterhet skapar även svartsjuka och det spelar roll vem Matte eller Husse tar upp först. Det kan bli en laddad situation och bråket är ett faktum.

MEN har det varit en riktig fight och jag misstänker att någon har blivit skadad så tar jag upp den illern för att checka hur det ser ut och sen sätter jag ner den. Men när lugnet har lagt sig så går jag givetvis till var och en och tar mig tid. Jag vill ju inte att dom ska bråka och bita varandra, eller att någon ska vara full av sår.

Men man kan inte alltid ställa det kravet att dom måste älska varandra, ibland får man vara glad att dom kan acceptera varandra och bo under samma tak.

Fördelen med att lämna dom ensamma är att dom har ingen att visa sig duktiga inför. Bernard kan bli jätte stolt om han har muckat och spänt upp sig och fått Blight att springa iväg. Och sen springer Bernard efter mig för att visa hur stolt och duktig han har varit. Men givetvis ska man inte lämna dom ensamma om man är rädd för vad som kanska hända.

Men det är stor skillnad på illrar som ogillar varandra, hatar varandra och vill döda varandra. Det kan bara varje enskild illerägare svara på. Varje människa får ta sitt ansvar över situationen och sina djur.

Jag tycker även att det är lönlöst att sätta ihop två illrar som slåss ordentligt för att sedan dela på dom överhuvudtaget. Sätter man dom sen i olika rum när man går hemifrån så hinner dom ladda inför nästa fight och allt börjar om och om igen för varje gång man särar och sätter ihop dom.

Men det jag tycker är bra är att vi har olika sätt att se på saker och att vi hanterar samma problem på olika sätt. Det gör att möjligheten för att lyckas är större då alla illrar fungerar på olika sätt!

Ett litet tips är att ge laktosfri grädde istället för kattmjölk som fortfarande innehåller laktos. Det sistnämnda kan ge gaser i magen på illern och det känns ungefär som för oss när vi har ätit för mkt bulldeg ;)

Tack för tipset med laktosfri grädde  Ska använda det istället för mjölk. Och #18 jag håller helt med om vad du skriver. Självklart gullar jag inte med en av illrarna när de haft fight utan särar först på dem om det blir för vilt och sen när de lugnat ner sig så känner jag av läget och pratar med var och en.

Nu är läget här att vi har börjat ha dem tillsammans hela tiden. DEt går bra. De har dagtid tillgång till en utebur om de vill (rör i väggen till uteburen om det inte är för kallt) vilket gör att de känner att de har frihet att välja. För oss fungerade (hoppas jag) den metod jag pratade om MEN som du säger och  har helt rätt i är att illrarna är personligheter och man måste behandla dem därefter. Jag har en liten flicka som är VÄLDIGT off och tycker att hon inte är värd någonting. Henne ser jag till att verkligen söka upp och gosa med. De andra kommer själva.

Det är det som är så kul med våra små att de är unika och man måste känna vad som är rätt för just denna iller!

Gunnar vår nykomling verkar trivas.Jag hoppas att det kommer att gå bra. Han har gått upp 1.5 hg. Han älskar sitt morgonkött och utforskar alla nya ställen som är lite läbbiga. Typ vårt rör till uteburen är kanske 5 meter långt. Han vågade gå in i det först efter ett dygn. Sorry måste sluta för jag har en iller i strumpan som vill ha uppmärksamhet!

#19

tack så hemskt mycket för alla svar det känns skönt att kunna ventilera sig här och se att alla gör på så många olika sätt det gör att det känns lite mer hoppfullt:)

nu är det så att när de nu får vara tillsammans så ligger Doris bara inne under soffan eller under badkaret och fräser/skriker och Zelda står utanför och kurrar, och jag tror att det bara är Doris som bajsar eller kissar, är det något problem med det?

Jag tycker inte att det ser ut som om Zelda är rädd verkar mest som om det är Doris….

Jag hoppas verkligen att det ska funka men man vet ju aldrig, men jag vill ju inte lämna tillbaka någon som man precis har skaffat sig.

Läs igenom de svar du fått: speciellt från Ceciliaolucif som har de mest uttänkta svaren. Det tar tid att få de små att acceptera varandra: det är vi alla överens om. Så ge inte upp ännu, det är för tidigt. Försök att ta en promenad med dem på okänd mark för dem bägge. För mig gjorde det underverk!

#21 Om dom inte slåss till förbannelse så är det en väldigt bra start :) Låter som att dom behöver få ta sin tid.

Det är kämpigt att se den gamla illern bli nertryckt. Men mkt kan hända. Det är väldigt vanligt att den som mobbar tillslut blir mobbad av den andra illern som blivit stark.

Sen så kanske dom börjar bli könsmogna och det kan påverka lite :)

Lycka till! Är det ngt så är det bara att skriva :)

Glömde! Ta upp dem och låt dem lukta varandra i baken i tur och ordning. Det är ju så de känner igen varandra. Och de lär sig känna igen varandras lukt. Var bara försiktig så att de inte biter i motpartens rumpa! Det hände en gång för mig.

*putt*