Tja…min mormor älskar djur..och måste alltid klappa på dem…eftersom hon inte ser skillnad på buffy och stitch (hrm!) så klappar hon alltid buffy i tron att hon är stitch, dvs snäll..å det slutar alltid på samma sätt…blod svett och tårar! men å andra sidan så beter sig buffy på samma vis mot alla människor oavsett ålder….så jag skulle inte tro att det spela sån stor roll….jag låter inte buffy bli klappad av barn just för att hon biter…hon biter vuxna oxå, men barn är ju känsligare än vuxna…så det är väl mest därför jag låter bli. Så jag tror inte det har så mycket mned åldern att göra….utan snarare hur personen reagerar

Ja, mina morföräldrar är tveksamma till illrar, så när de är hos mig vill de inte att illrarna ska få hälsa på dem, de är rädda för dem helt enkelt. Samma reaktion får jag oftast när jag berättar om mina illrar för gamlingarna jag jobbar med, jobbar ju i äldrevården.. Så problemet är inte illrarna, det är fördomarna..

Jag jobbar på ett äldreboende, o ja har haft med mina dit o alla älskar dom. Det finns dom som håller dom o gosar med dom osså. Men då blir det bara Sinja, Espen kan vara lite bitig men Sinja pussas bara.

där jag bor finns det mycket äldre människor och varje gång vi är på promenad med dem kommer äldre fram ock skall kela och pussas :)

vissa har haft när de var unga och står och minns den tiden, och andra vill skaffa nu istället :)

Jag tror mycket beror på åldern faktiskt. D

Jag skulle vara mer försiktig med en gammal människa då de ofta har svårare att läka. Barns skinn läker fort, det gör inte gamlas.

Annars så är fördommarna största problemet inom illerägandet över huvudtaget. Och det är många fördommar folk har om våra dur. De flesta härrör från fall som det skrevs om i tidningarna för 15-20 år sedan. Men de hänger kvar.

jag jobbar också inom äldrevården, och jag har haft min med mig ett par ggr. man kan säga att på de som gillar djur så går det jättebra och på de som ogillar djur (eller bara illrar) funkar det inte alls.

jag skulle däremot inte sätt en min iller i knät på en dement person, då de har ett kroppspråk och beteende som på många plan liknar barns. litar inte på frithz ihop med ungar nämligen, han attackerar dem.

min AMy är kanon med ungar.. amy bär runt på henne i tid och otid när jag är där.. Amy tycker dock itne om riktigt små barn..dom smyger hon på ;)

Min farmor likte ikke mine i det hele tatt i starten, men etterhvert ble hun mer interessert og nysgjerrig på dem. Ilde holdt jeg unna henne, for hun kunne bite, mens Merlin er snill som dagen er lang, og til slutt kunn farmor klappe ham uten å være klar til å løpe om han skulle røre på seg. Hun kunne til og med ha ham litt på fanget en stund. Så det går an å omvende de eldre også. :) Det skal sies at hun var glad i hunder og elsket hunden vi hadde tidligere over alt på jord. Hun var også veldig skeprisk til katter helt til tante og onkel fikk katt. Da var hun nødt til å venne seg til dem, og nå har hun dem stadig inne hos seg og tar vare på dem. :)

Jag tycker det är roligt. Min farmor ser skräckslagen ut bara jag nämner mina två (men hon är ovan med alla djur) men min mormor tycker de är sååå söta och har dem gärna i famnen

Tackar alla som har svarat. Så det är alltså olika från idivid till individ.

hmm vad kan jag säga, min farmor älskar mina små men har aldrig sett dem. Hon tror ofta att vi pratar om lillan (min fars gamla iller som dog) och får för sig att jag tagit lillan hem till mamma o vägrar ge tillbaka henne och därav tar jag aldrig med mig mina till henne. Mormor är en socitetskärring som tycker att illrar är små snuskiga djur som hör hemma i asien än hos oss. Men å andra ssidan så gör detta att hon sällan beöker oss eftersom vi bara MÅSTE låta dom springa överallt när hon e hemma så då vinner jag på det, jag slipper ju se henne =P