Till minne av Mysan
Jag skriver detta med tårar i ögonen.
Igår var det ett år sedan vi beslutade att ta låta världens underbaraste lilla Mysan få sova den eviga sömnen. Ett år som har gått otroligt snabbt men inte en dag har gått utan att jag har tänkt på henne.
Mysan var en väldigt speciell liten dam med massor av egenheter. Det som mest utmärkte denna dam, förutom att hon var extremt snäll, var att hon alltid trippade på tårna med svansen rakt upp i vädret. Hon samlade på suddgummi utan att tugga på dem, de skulle bara läggas på hög.
Ingen kunde heller se så oskyldig ut som hon när hon blev upptäckt mitt i ett hyss, hon stod bara och plirade med sina små peparkornsögon som sa "Det var inte jag". Ingen kunde tigga som hon eller ge sådana pussar som hon. Hon är en av få djur som har lyckats charma min mor, ingen annan har fått nafsa henne i fötterna, men Mysan fick utan att mamma brydde sig.
Den dagen hon fick besked om insulinom rasade min värld samman, men jag lyckades ändå intala mig att hon skulle vara en av de få som skulle leva med det länge innan det var dags. Vi fick lite drygt ett år. Trots att hon var sjuk visade hon in i det sista att hon fortfarande var den som betämde hemma.
Mysan kommer för alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan.
Gud vad tråkigt det är att behöva ta bort en vän. Beklagar verkligen. :'(
Vi skickar en tanke till Mysan och en kram till dig och familjen!! *kram*
Kolla gärna in våran hemsida http://www.diamantens.cybersite.nu
Kram
Sara
Beklagar sorgen =´( *tröstkramar*
Hur gammal blev hon?
Jag tog mig friheten att redigera ditt inlägg så att bilden hamnade direkt i inlägget. Så man lättare får se söta Mysan.
Hoppas det är ok?
*tröstekramar*
med tiden gör det mindre ont, men det finns alltid en stor plats där i själen och hjärtat för de som gått vidare.
Yesterday starts tomorrow, tomorrow starts today.
Today is a gift, that's why we call it the present.
Vet så alt for godt hvor vondt det gjør 
Beklager sorgen, og føler med dere. Trøsteklemmer.
#4 Hon blev 7 år, eller nästan i alla fall hon skulle ha fyllt sju bara en månad senare.
#5 Det är helt ok.
Tack alla. När vi tog bort henne funderade jag på att skriva men jag orkade inte så det fick bli ett litet inlägg ett år senare. Idag gör det inte lika ont att tänka på henne, men visst känns det fortfarande jobbigt och det är fortfarande vissa små saker som jag saknar. Tex tassandet efter en innan första morgonpussen var utdelad. Hon skulle alltid ha en sådan, när hon väl hade fått den gick det alldeles utmärkt att gå och sussa igen. Eller henns förnärmande blick när hon tyckte att vi hade gjort något oförätt mot henne, speciellt om en dörr stängdes mitt framför nosen på henne. ;-)
Åh Linnea, jag vet precis hur du känner. Den hopplösa saknaden och tomheten gör så ont. Försök att glädjas åt allt fint ni hade tillsammans.
Kram..
Starta ny diskussion