Förra veckan beställde jag en tid hos vetten för att vacc Cato och Kentucky + att Kentucky skulle kolla sina analkörtlar, igår var vi där. Kvällen innan märkte jag på Cato att det var något som inte stämde, han sov mycket, åt knappt, drack väldigt lite (han var dock inte uttorkad när jag drog honom i skinnet, men mindre än vanligt) och när jag plockade upp honom såg jag att han dreglade och tuggade på ingenting. Så jag ringde till Roslagstull för att fråga vad det kunde vara, men då hade de stängt tidigare pga. sjukdom. Jag chansade och höll ett ordentligt öga på honom, beredd på att åka akut till Bagarmossen! På onsdagen, innan vi åkte ringde jag till vetten och berättade hur det var med Cato och frågade om han kunde få ta Kentucky´s tid, så hon skulle få vänta eftersom det inte var akut med henne, vilket inte var några problem. Jag pratade med en tjej som heter Sofie (tror jag)

     Vi kommer till vetten och Liselott står i receptionen, jag berättar igen det som jag berättade för Sofie och hon såg att det stod uppskrivet i datorn - so far so good. Det var ganska lugnt i väntrummet så jag stod och pratade en stund med Liselott men så var hon tvungen att gå så då kom det en annan tjej som skulle ta över. Det visade sig att det var Sofie som jag pratade med tidigare (men det visste jag inte då). Liselott uppdaterade Sofie (det hade strulat till sig lite så vetten jag skulle träffa var försenad med sina patienter) och då hör jag hur de står och pratar om Cato så jag spänner ett xtra öra till, sedan lutar sig Liselott mot Sofie och börjar viska och peka på ett undersökningsrum, jag hörde ingenting. Mina tankar börjar rusa och magsmärtor tilltar, oro upp över öronen, handsvett, skakningar, detta var något som jag känner till mycket väl - jag börjar få en ångestattack! När de sen hade pratat färdigt gick Sofie mot mig och samtidigt frågade hur det var med Cato och om han behövde syrgas? VA SYRGAS, varför skulle han behöva det?! nej nej, det lät bara som att Cato var riktigt dålig när du ringde så jag ville bara kolla, sa hon. Jag sa till henne: får jag ställa en dum fråga? Det finns inga dumma frågor sa hon glatt, jag frågade henne om det Cato som de pratade om när de viskade. Men det var det inte, utan det handlade om någon fågel, jag fick ett nej behövde jag inte veta mer! Jag började skaka ännu mer. Och så frågade hon mig om han hade svårt att kontrollera bakbenen. Skakandes och drypandes med handsvett sliter jag Cato ur buren, sätter på honom selen och släpper ner honom på golvet. Nu har mina tårar börjat forsa nerför kinderna och de gick inte att stoppa, jag såg framför mig hur Liselott hade sagt åt Sofie att dra upp en spruta med sömnmedel för att avliva Cato och jag skulle komma hem med en iller kortare. Tack och lov var det inte så!!

Efter ca 40 min fick vi komma in. Det var en ny vett, Barbra något, en tyska tror jag. Jag berättade för henne att Cato kan vara väldigt nervös inför okända människor. Det var ingen fara, hon tog tid på sig att lära känna honom lite (men så pass att han la sig i famnen på henne?!). men hon kände, klämde och lyssnade, hela baletten, allt gick bra. Hon kom fram till att Cato hade fått en halsinfektion så hon skrev ut ett recept på antibiotika och så fick vi i/d-mat med oss hem. Nu var det bara att sätta sig i väntrummet igen…

 Efter 2h väntan fick vi komma in igen och då för att kolla Kentucky´s rumpa. Samma sak där - lära känna henne, kände, klämde och lyssnade. Sen tog hon med sig Kentucky in "där bak" (hon tyckte att det var bättre - fine tänkte jag…). Kommer tillbaks efter några minuter och den där härliga odören ni vet drog hon med sig. Kentucky fick en "underbar" spray i rumpan så hon luktade cederträ (bättre än analkörtellukt). Hon svarade på alla mina frågor och sen vill hon träffa oss igen om ca 10-14 dagar.

När vi var klara för att gå och betala hade det ramlat in en hel skock med folk så snälla Liselott sa att hon skulle skicka en räkning så jag skulle slippa behöva vänta ytterligare. Jag tackade för mig och begav mig mot bussen. Väl på och bussen är proppfull och Kentucky STINKER, men jag lossades som att det regnade. När vi var framme sprang jag av och hem (med apoteket på vägen) och grät av mig spänningarna, FY VILKEN DAG!!! Skulle vacc och chippa men kom istället hem med en halsinfektion och en klämd rumpa…

Men jag måste ge Barbra en eloge, jag har aldrig varit med om en vett som har tagit så god tid på sig för att djuret ska känna sig bekvämt. Nu var inte hon superduktig på illrar men hon är på god väg. Jag kan faktiskt rekommendera henne, hon fick mig att känna mig lugn.

Oj vad långt det blev