Jag vet precis vad du går igenom, har varit där själv.

När detta hände oss hade vi nyss tagit hem vår tredje iller, en hona. Sedan innan hade vi ytterligare en hona och en hane. Hanen (Elvis) tålde helt enkelt inte att se nytillskottet (Trissan). Han gjorde precis som dina hanar och Trissan gjorde precis som din hona.

Det som hjälpte oss var att åka bort över en helg och hälsa på en vän som även hon har iller, hon hade fyra under den här tiden. Visserligen så hade alla illrar träffats förut, förutom Trissan, så det blev inte så mycket bråk mer än lite kiv och tjuvnyp i början. När vi skulle åka hem så kunde alla tre illrar åka i samma transportbur utan problem.

Min teori är att när man åker bort på okänd mark så måste illrar ty sig till dem som de känner. Vi hittade Elvis och Trissan sovandes tillsammans flera gånger under den helgen. Sedan tror jag inte att Elvis såg Trissan som ett hot heller eftersom han inte var hemma. Hemma på "hans" revir var Trissan en inkräktare som skulle dödas till varje pris, men hos någon annan var hon en vän som skyddade honom från de andra "elakingarna".

Så har du möjlighet att åka och hälsa på någon annan med iller så rekomenderar jag verkligen att du provar det. Tyvärr är det det enda råd jag kan ge.

Lycka till!

#1. Hej! Det var verkligen ett gott råd, jag känner ingen så nära som har illrar dessvärre, men jag har funderat på att ta illrarna till mina föräldrar över några dagar, det är ju en okänd mark. Men visst blir man psykiskt sett helt utmattad? Så om det finns någon vänlig själ i Borås-området som kan tänka sig att få hem lite besök, mina tre monster, så är det bara att vifta till! Jag vore evigt tacksam!

Jo, visst tär det på både humör och vilja. Det är hemskt att se en liten iller bli påhoppad på det sättet.

Nu har det gått ganska precis tre år sedan detta hände oss och än idag är det inte 100% bra. Men istället för att bråka 20 ggr/dag så häner det nu istället kanske 20 ggr/år. Vilket jag kallar stora framsteg. Så visst finns det hopp, bara man orkar stå ut tills det vänder =)

okey Elin o andra smarta.
Nu har vi nästa utmaning ;o)

Här tror jag inte det skulle funka att åka bort.
Har tre hannar (Chaos, Didrik o Wilmer)

De gillar varandra…MEN…
De bara tycker om att bråka.
De ser varandra…oftast Wilmer ser Chaos…o så hänger han i nackskinnet tills det ger resultat = Chaos blir förbannad o biter tillbaka.
Alla älskar att bråka o ser ut sitt tilltänkta offer så fort de vaknar.
SEN…så antingen tycker de att det är dax för fika…typ vatten o går o lägger sig… tätt omslingrade med varandra.
De älskar varandra.O Har det så gott…men tycker värkligen om att mäta sina krafter.
Typ kl 4 på mornarna…o sen 7-8 gånger om dagen (varierat om vem som hoppar på vem…ultimata är Wille biter Chaos medans Didde ligger på Chaos rygg)

Här ser jag bara lösningen kastration av samtliga…men de är ju så små. (5-8 månader)

Marwin ligger djupt suckande o ser på o Dookie har krupit in i sitt vitrinskåp.
Där har ingen större iller än hon chans att komma in…iaf inte Chaos som vill göra det där fiiina med henne som bara pojkar kan.

Jäkla illrar (älskar dem)

Någon som har en ultimat lösing (medans jag hör Wille o Diddie gå loss i hallen)

Kan verka som ett mindre problem då de verkligen gillar varandra o det är inte ifråga om liv eller död.
Men ack så jobbigt i längden.

Halleluja

#4. Jag skulle vara glad för det minsta lilla i ditt fall, se det såhär, de ligger iaf tätt omslingade om varandra, min stackars hona blir jagad till döds varje dag, dag ut o dag in. Jag börjar känna mig som en dålig illermamma. Har t.om börjat fya på hannarna just på grund av att man inte klarar av att se på längre. Men hjälper det? nääää, för då blir Gonzo ännu mer förbannad och det lyser "DÖD" i ögonen på honom.

#4 Jag förstår att det är ett problem. Om inte annat för ljudnivån, för de låter verkligen! Jag skulle hoppa högt flera gånger om dagen. Dessutom kan det ju bli skador, för de såg inte ut att ta det lilla lugna när jag såg (och hörde dem) på Ängla ;)

Sevendays, kolla in tråden om introduktion som munken har skrivit, Ceciliaolucifer har gett några råd där, som kanske kan vara värda att kika på.

Sådär var det med mina pojkar också i början. Stackars Triton var 10 veckor och bajsade på sig- tillsist räckte det med att någon närmade sig så bajsade han ner sig..

Min räddning blev också att åka bort! Det var sommar och det skulle semestras en vecka i sommarstugan. Där har inte illrarna varit tillräckligt för att de ska revir. Dom har alltid haft tillgång till olika delar av stugan beroende på vilka som har varit där samtidigt som oss. I vilket fall. Det första jag gjorde var att stänga in alla 3 i badrummet och göra mig beredd med en vattenspruta till de tuffa killarna. Triton slingrade sig in under badrumsmattan och dom andra var förbannade.

under dagarna satte jag upp en hage ute där alla fick vistas och det gick väl sådär… Triton var på den sidan dom andra inte var..

När vi åkte hem hade dom vant sig så pass att det gick att ha dom i samma transport men det pep lite där innifrån om någon kollade på den andre.. Men under den veckan gjordes större framsteg än på de 3-4 veckor jag haft dom hemma.

"7. Jag tror att jag gör så att jag tar med mig mina illrar till mina föräldrar, som är bortresta under veckan. Visserligen har de en katt hemma men katten får inte komma in i rummet.

Det är just ljudnivån som är knäckande.
Alla har ju skrapsår i nacken…som det blir när illrar bits men inga större.

Helt klart är det värre när det är på liv o död.
Men hade jag haft illrar som slogs på liv o död…då hade jag särat dem o haft 2 läger.
Här är det inte läge för några läger för de tycker ju om varandra.

Säger man till dem så ligger de o blänger på varandra på 1 dm avstånd…en halv minut…sen är det dax igen.

O det är ena pipgrisar.
Den som ligger o biter mest är oftast oxå den som piper mest (man trodde ju att det skulle vara tvärtom)
Man kan se Chaos gå o äta o dricka…med en "ryggsäck"…oftast Wilmer, på ryggen.

Ska man tacka o ta emot att det inte är på liv o död?
Självklart.
Men som jag sagt…då hade jag särat på dem.

Får väl säga tack o lov till att jag är sjukskriven just nu så jag kan sära på dem när de är värst.

Saken är nog den oxå att jag kanske skulle kunna stå ut med mycket mera bråk o skrik.
Men jag får ju sambon o resten av familjen på mig oxå som inte alls kan acceptera att illrar låter.

Jag som tyckte det var så mysigt med poppande illrar.
Nu betyder det " nu är jag vaken…var är han som ska få på nosen?" o så springer man o letar offer.

Förstår så väl o tycker så synd om er som har illrar som slåss på allvar.
Men när de slåss "på kul" är inte heller roligt.

Jag har hållit på i ett år för att få ihop illrar som inte fungerat ihop. Det går med tiden men det är inte roligt. Inte allt löser sig när man reser bort heller, finns alltid undantag tyvärr. Men oftast har även jag märkt att det fungerar bättre om man kan resa bort på neutral mark med dem. Hoppas det fungerar för er båda.

#0 Jag skrev det här i en annan tråd och har kopierat min avhandling ;) det finns säkert ngt nyttigt att läsa.

Jag har kämpat i flera månader och stod dagligen och tvättade duntäcken efter att valparna hoppat på Bernard som sov i täcket. Min madrass är helt ner pinkad, och jag har hamnat i mellan SÅ många gånger. Men nu, snart ett halvår efter introduktionen så börjar det blir drägligt. Vi fick inte sova, varje natt var det slagsmål, slagsmål och slagsmål. Fy vad jag har gråtit och varit desperat. Men har fått mkt support av andra, och det har hjälp mig jätte mkt. Jag funderade allvarligt på en munkrog ett tag, jag hade ett tiotal sidor man kunde beställa det. Så desperat var jag ett tag. Men Sarae lät oss komma ner till henne och efter det förstod jag hur "bra" det kunde bli. Nedan har jag kopierat mina inlägg och här kan du läsa dom i rätt sammanhang

 
****

Att dom skriker är det absolut lindringaste sättet att tjaffsa på. Tänk er själva att bråka med en okänd. Hellre vill jag ha en arg verbal konversation än ett rent slagsmål ;)

Röda bitmärken är "okej" beroende på hur man ser det. En del vill till förbannelse att illrarna ska samsas tillslut och står ut. Medans andra inte tål att deras iller blir upprörd över ett nytt möte med en okänd iller så att dom väljer att lämna bort den nya. Jag förstår båda synsätten men det krävs ibland kunskap för att förstå hur långt det får gå. Ibland har man tur och har någon att få hjälp och tips av. I det här tillfället så är det ypperligt att vända sig till sin uppfödare för tips och råd, och framför allt stöd. Det här är en av anledningarna till att man ska köpa en iller av en person/uppfödare man vet att man får hjälp och stöd av.

I mitt fall där mina illrar inte har någon större lust att bli vänner så mådde jag otroligt dåligt över min situation som jag inte kunde styra över. Jag hade sen tidigare 3 st hårt sammansvetsade individer som aldrig haft problem att samsas med andra illrar. Så jag kunde inte föreställa mig det här kaoset som uppstod.

MEN, tack vare det stöd jag fick ifrån uppfödaren så har jag orkat att kämpa vidare. Uppfödaren erbjöd mig till och med att få komma och bo hos henne, dels för att få komma till neutral mark men även för att utsätta mina för ännu fler illrar. Som i sin tur kanske kunde leda till att mina illrar lärde sig samsas och sammarbeta.

• Så mitt tips är att ta ut dom på neutral mark
• Försök att ta promenader med dom, gärna på tider då det är mkt liv och rörelse ute så att dom får annat att fundera på
• Träffa andra illrar som inte slåss, det lugnet kan smitta av sig. 
• Träffa andra illrar som är en tight flock, det kan bli slagsmål mellan grupperna och förhoppningsvis finner dina lite stöd i varandra, och uppskattning.
• Har du badkar eller tilllgång till badkar så kan du fylla upp det med vatten. Oftast blir illrarna så koncentrerade på att simma att dom glömmer bort att tjaffsa.  Om två illrar slåss i vatten där ingen bottnar så hatar dom verkligen varandra.

Jag har kämpat i flera månader och nu börjar det äntligen arta sig.
Det är viktigt att man från början inser hur påfrestande det kan vara och man måste värdera hur långt man vill gå och till vilket pris.
Sen är det givetvis stor skillnad beroende på vilka individer man sätter ihop, hur många och om alla är friska. Det finns mycket att ha i åtanke.

Illrar som slåss gör det genom att jaga varandra, ofta rullar dom runt samtidigt som dom biter varandra. Vanligaste stället dom biter varandra på är i nacken. Dom kan kasta runt varandra och det ser ofta grymmare ut än vad det är.

Det är ofta väldigt vanligt att dom både bajsar och kissar på sig av upprördhet eller rädsla. Så det blir alltid att skura och torka en massa bajs och kiss efter varje bråk.

När dom är förbannade och slåss så skriker dom nästan alltid. Det låter hjärtskärande men det är det minsta problemet. En arg iller kan poppa/kuttra dovt och kraffsa med frambenen i golvet eller på mattor, eller helt enkelt det dom kommer åt för att visa ilska och frustration.

Vanligt förekommande är att dom spänner upp sig och att svansen puffas upp och ser ut som en flaskborste. Att dom tömmer analsäckarna är ofta oundvikligt.

Sätter du ihop flickorna så se till att dom har utrymme att röra sig på, hela lägenheten eller huset. Dom måste kunna gömma sig ifrån varandra så att dom slipper direkt konfrontation hela tiden.

Börjar dom bråka och det är på lika villkor så dela inte på dom. Tillslut är det alltid någon som ger sig vika och det är viktigt när dom sätter rangordningen. Nästa gång dom bråkar så blir det sällan av samma kaliber.

Om du ser att någon ger sig på den andra vid osjysta tillfällen tex när det ena sover så sätt bråkmakaren i en timeout transportbur. Låt henne stanna där i några minuter tills hon är lugn. Så länge hon kraffsar och biter och vill ut så får hon sitta där.

Under tiden det här håller på så kan du räkna med en massa protester ifrån flickorna. Att dom inte längre är rumsrena, eller att dom kanske råkar bita dig om du delar på dom. Du får inte ta det personligt. Ibland så händer att dom riktar sin ilska mot ägaren och det var jag med om, men man får ha lite överseende med det.

#14 Det är en fin tanke men fungerar tyvärr inte. Man kan hälla något gott på en stor tallrik och låta dom slicka i sig det brevid varandra. Men ofta när det goda är slut så är det fullt slagsmål. Men det är värt ett försök.  :)

Är det något ni undrar så är det bara att fråga, förstår att det blev långt att läsa

*****

 Jag är väldigt noga med att inte ta upp någon direkt efter att det har varit tjaffs på lika villkor eftersom jag inte vill att någon ska känna ett övertag över den andra. Bitterhet skapar även svartsjuka och det spelar roll vem Matte eller Husse tar upp först. Det kan bli en laddad situation och bråket är ett faktum.

MEN har det varit en riktig fight och jag misstänker att någon har blivit skadad så tar jag upp den illern för att checka hur det ser ut och sen sätter jag ner den. Men när lugnet har lagt sig så går jag givetvis till var och en och tar mig tid. Jag vill ju inte att dom ska bråka och bita varandra, eller att någon ska vara full av sår.

Men man kan inte alltid ställa det kravet att dom måste älska varandra, ibland får man vara glad att dom kan acceptera varandra och bo under samma tak.

Fördelen med att lämna dom ensamma är att dom har ingen att visa sig duktiga inför. Bernard kan bli jätte stolt om han har muckat och spänt upp sig och fått Blight att springa iväg. Och sen springer Bernard efter mig för att visa hur stolt och duktig han har varit. Men givetvis ska man inte lämna dom ensamma om man är rädd för vad som kanska hända.

Men det är stor skillnad på illrar som ogillar varandra, hatar varandra och vill döda varandra. Det kan bara varje enskild illerägare svara på. Varje människa får ta sitt ansvar över situationen och sina djur.

Jag tycker även att det är lönlöst att sätta ihop två illrar som slåss ordentligt för att sedan dela på dom överhuvudtaget. Sätter man dom sen i olika rum när man går hemifrån så hinner dom ladda inför nästa fight och allt börjar om och om igen för varje gång man särar och sätter ihop dom.

Men det jag tycker är bra är att vi har olika sätt att se på saker och att vi hanterar samma problem på olika sätt. Det gör att möjligheten för att lyckas är större då alla illrar fungerar på olika sätt!

 ******

# 0 Bor dina föräldrar i närheten kanske du kan ta honan och en av hanarna åt gången?

Är det båda hanarna kan de fortfarande gadda ihop sig mot honan.

Min Frick är nämligen en aning snällare mot Lyra (den nya) än vad Gonzo är. Frick är också äldst och har mest respekt med sig. Funderar på att sätta ihop Frick och Lyra först, då blir det inte heller två mot en. Låter det som en bra idé eller är det helkasst?

Problemet är ju också det, som det står i tidigare inlägg, att jag särar på dem för att sedan sätta ihop dem, just på grund av mitt humör, att jag helt enkelt inte pallar med all kiv och bajstorkning. För att få lugn och ro, åtminstone någon gång i veckan. Men det blir ju inte bättre, eftersom när man sedan släpper ihop alla så blir det jakt igen. Det är nog ingen bra idé att sära på dem överhuvudtaget. Än så länge finns inga sår på lilla Lyra men jag har stenkoll på henne och kollar igenom henne efter varje fight.

#12, ja det låter som en bra idé. Jag skall testa att få ihop Frick och Lyra hos mina föräldrar, de bor ca 10 min bort med bil.