Går ett program på kanal 5 nu strax kl 18:30 "Unga Mödrar"

Fast det är en repris men kanske värt att titta på.. för att få en liten inblick hur det kan vara som unga föräldrar.

Det är ju självklart upp till var och en, men tycker inte det känns rätt. Tycker att man bör vara lite äldre, både för barnet och ens egen skull. Samla på sig lite livserfarenhet först.

Har man fast jobb, eget boende och kan försörja sig själv samt kan tänka sig ett liv där man måste avstå fester resor mm så visst.

Dock har inte de flesta tonåringar det

Jag tycker inte det spelar så stor roll med ålder, om man är utbildad osv. Skaffar man barn tror jag att sådant löser sig på något sätt.

Det viktigaste är att man måste kunna ta hand om sig själv, veta var man har sig själv och ha byggt upp en stark självkänsla.

Risken med att skaffa barn som väldigt ung är att man inte riktigt är mentalt mogen för det på det sättet. Det finns många 25+ som heller inte är mogen för det, men som sagt, risken kanske är större om man är väldigt ung.

För att ta hand om en bebis behöver man kanske inte vara så stark psykiskt, kunna sig själv och så… Men när barnet börjar bli äldre är det väldigt viktigt.

#1
Har sett det förut ^^

#2
Håller med.

#3
Så tycker och tänker jag också.

#4
Men jag tycker inte att man kan säga att det löser sig, känns ju inte så ansvarsfullt.

När man får barn är det barnet som kommer i första hand, i alla fall för de flesta människor. Det är då man för första gången inte i första hand tänker på sig själv och då löser man saker på bästa sätt.

Folk blir avskedade, skiljer sig, blir sjuka osv. men det anses inte som oansvarigt att inte räkna med sådant. Just de materiella sakerna tror jag inte man ska lägga så stor vikt i.

#9
Även om det kommer i första hand betyder det inte att allt löser sig. 

Man får a-kassa om man är gammal nog och har jobbat. Skiljer man sig när man är äldre är det en annan sak, tycker jag. Och det är bättre för barnen än att se och höra föräldrara bråka. Är det oansvarigt att bli sjuk?

#10: Nu missade du min poäng litegrann. Jag menar inte alls att det är oansvarigt att skilja sig eller bli sjuk, men jag tycker det är lika lite oansvarigt att inte ha jobb eller utbildning. Det finns så många värre saker föräldrar kan göra. Just det materiella löser sig i ett land som Sverige… Så bara man har förnuft och kärlek att ge kan man bli bra föräldrar.

Barn ska inte skaffa barn, tycker jag. Passa på att njut av tonåren istället, skaffa barn hinner man sen.

Denna fråga borde passa bra inne på relationer.ifokus eller på någon barn eller gravidsite ;) Ett tips bara.

Jag anser att man bör vara väldigt säker på sin sak för att skaffa barn som ung. Det är så himla mycket som krävs av en, och visst brukar det mesta lösa sig, men jag tycker inte att man bör räkna med det, känns lite oansvarigt.

Alla är vi olika. Vissa är redo tidigare än andra, men det är så mycket som spelar in. Boende, jobb osv. Jag vet många som blev mamma som ung (innan 18) som inte ångrar barnet en sekund, men att de inte hann med mer. Sen är nog de flesta inte mogna mentalt för allt vad det innebär. Vissa är inte det vid 30 heller för den delen, men många unga kan inte kontrollera känslor och förhållanden, och att då dra in ett barns liv i det vet jag inte om jag tycker är ok. Det är så mycket känslor när man är ung, och man hinner gott och väl med att bli mamma/pappa senare i livet med.

Folk gör som de vill, men iom att man är ansvarig för en människas liv, en människa som är totalt beroende av en, ja då bör man tänka både en och trettio gånger innan, oavsett om man är 15 eller 25.

#11

Du skrev nyss:

"Jag tycker inte det spelar så stor roll med ålder, om man är utbildad osv. Skaffar man barn tror jag att sådant löser sig på något sätt."

Inte att det också var oansvarigt. Är det materiellt att ha ett jobb?

Ja förnuft är väll ändå att vänta tills man kan försörja sig själv och andra i familjen.

#12
Håller med dig.

#13
Ja det skulle det, men ville veta vad ni tycker här inne ^^

Låter vettigt.

#14: Jobb betyder pengar och pengar är väl materiellt? Jag tycker det är för mycket fokus på att man ska ha jobb och utbildning, och för lite på hur mentalt förberedd man är. Folk blir avskedade hit och dit men klarar ändå oftast av att ta hand om sina barn.

Jag menar inte att man ska skaffa barn om man lever med skulder och är vräkningshotad… Men att just den här grejen att man ska vara färdigutbildad och ha fast jobb är onödigt överdriven.

#17
Hur ska du kunna försörja en familj utan pengar?

Snälla du, läs vad jag skriver. Jag upprepar.

Jag menar inte att man ska skaffa barn om man lever med skulder och är vräkningshotad… Men att just den här grejen att man ska vara färdigutbildad och ha fast jobb är onödigt överdriven.

Såklart man måste ha pengar men ja, det kräver inte en hel utbildning och fast jobb. Upprepar mig igen…

Folk blir avskedade hit och dit men klarar ändå oftast av att ta hand om sina barn.

#19
Jag har läst det du skrivit, kan fråga dig samma sak, har du läst det jag skrivit?
Fast anställning är ju viktig, annars vet du ju inte om du kan betala allt som ska betalas. Och du hittar inte ett nytt jobb efter två dagar.

Folk som är äldre och har jobbat ett tag får a-kassa.

#19 det är inte ett dugg överdrivet, det krävs mer att vara en bra förälder än att bara älska sitt barn.

Att jämföra med sjukdom eller skilsmässa tycker jag låter helt absurt. Det är något som kan hända plötsligt och oväntat.

Att medvetet planera in barn utan jobb och utbildning är otroligt oansvarigt. Som sagt det räcker inte med att bara älska sitt barn.

#19 håller med

Har själv en kompis, ung med 2 barn,lever på soc,har knappt råd med mat på bordet, barnen blir mobbade för att de knappt får julklappar eller göra saker som andra barn får. Medan andra barn berättar om Liseberg,fina julklappar fina kläder mm sitter hennes barn i urväxta och lappade kläder och knappt har mamman råd att ens köpa en glass åt dem.

Ett tag hade hon timvik som outbildad i äldrevården,otroligt dåligt betalt och för att ens gå runt fick hon jobba mer än heltid,inte så kul kanske att låta barnen gå så mycket på dagis när de bara var 1 och 3 år.

Visst hon älskar sina barn,men det hade finnits ett bättre tillfälle att skaffa barn än just då i hennes situation, för vem blir lidande jo barnen. Säger inte att barnen måste få det bästa och dyraste av allt men man måste endå ha råd och ha dem.

Menade att jag höll med #20

#22
Ja precis, det är ett oerhört ansvar. Det handlar inte bara om att överleva utan om att kunna leva, att ha råd att göra saker osv.

Jag haller med KickanW!

#25
Kan du skriva mera vad det är du håller med om?

Jag skaffade mitt första när jag var 21 och hade ingen utbildning, inget jobb, inte ens en rik karl - och det gick det med. Jag skaffade mig utbildning och jobb efter att jag skaffade barn, hade jag inte haft henne hade det förmodligen inte blivit av. Och i Sverige låter man inte spädbarn dö av svält, så visst kan det räcka till en början med bara kärlek(och socialbidrag)men längre upp i åldrarna blir det viktigt med materiell status.

Jag håller med Alexandra å Mimmmi!

327 Men vad hade hänt om du inte fått jobb efter utbildningen? Eller att det blivit en period som det är nu? 1000 tals varslade,anställningstopp och besparingar på allt?

Jag tycker att man lika väll kan vara tonåring som äldre, när man kommer runt 35 och uppåt (för moderns del) tycker jag att det är lite små dumt för jag har föräldrar som födde mig sent (ena hade barn sen förut i tidiga tonåren) och det är själviskt inte för att "ååh min karriär kan spricka" utan att mina bröder fick hennes ungdom när hon kunde leka och göra allt medan jag inte fick det på riktigt.. Mamma är ingen ålder utan något man blir, är man lika omogen som förälder sen när barnet är fött är man inte ovuxen utan då äre något knas i huvudet sen hur det är med ekonomi för paret det handlar om vet ju ingen och ibland så kan det gå jätte bra trots att man startar på noll så inviduellt. Jag ska vänta tills jag har ekonomi för det inte för en ålder, helst så snart som möjligt. 

Dock så tycker jag väldigt synd om alla yngre föräldrar just nu pga lågkonjukturen dock kan det också vara inviduellt med jobb och lön.

Träffat många unga mammor som hade barn först sen utbildning och jobb precis som se7en och dom blev som henne mer motiverade till den presteringen just pga att de hade någon att ansvara för.

Bara en liten tanke de flesta äldre anser att tonåringar är mer intresserade av fester och resor, det är ju något också väldigt inviduellt, tror jag var på en fest sist en månad efter att jag fyllde 18.. jag blir 20 strax så det är ett tag sedan sen senaste resan var nu i höstas mot min vilja och mådde så dåligt att vara hemifrån så jag mådde dåligt i 1 hel månad efter det och har nyss avböjt till att åka gratis till Thailand i 2 veckor ett antal ggr. Så det finns en viss sorts tonåringar sen finns det en hel del andra.

Jag själv har kommit på att jag ej längre vill ha barn (ville det för några dar sen), men nu efter att ha insett hur hemskt det är med saknaden efter min pappa som den 4 dec fick bort för två år sen så vill inte jag utsätta mina barn för den hemska saknaden efter en förälder som jag gör med pappa. Tycker nu mera att det är egoistiskt att sätta ett barn till världen bara för att man själv vill bli mamma och inte tänka på att de ska behöva gå egenom det hemska tiden där jag dör. Nä här vill jag tänka på mina ofödda barn och på det viset hedra dom som slipper lida av den sorgen.

Jag är 19 (20 i januari). jag skulle lätt kuna skafabarn nu.. min mamma fick mig när hon var lika gammal som jag är nu

#32 och det där har vart naturens gång så länge som det funnigts liv på våran planet.. visst är det egoistiskt att skaffa barn speciellt nu när vi är över befolkade men samtidigt är det en naturlig del av livet att välja att ej skaffa barn fanns inte förut.

Den sorgen kommer ingen född ifrån men samtidigt är det det en sorg att inte få sätta någon till världen att få sprida sig vidare. De flesta brukar ju förlora sina föräldrar när dom har egna familjer och brutigt upp med sina föräldrar.

#33 så tänker jag med kunde hon kan jag dock om jag skulle bli gravid nu så skulle jag ligga efter 4 år (eftersom jag skulle hinna bli 20 innan barnet gått ur embryostadiet) med mamma för hon var nämligen bara 16 när hon födde min äldsta bror och sen mig när hon var 40 så det är en stor skillnad.

#34 Jo visst, men jag vill inte längre utsätta mina barn för den sorgen. Så jag har nu bestämt mej för att det ej blir några för min del. Jag tycker personligen ( sen bryr jag mej om hur andra tänker så att säga, alla har ju sina skäl att skaffa eller inte skaffa barn) det är grymt att låta ens bar få gå egenom den hemska sorgen.

#35 att dö är ju tråkitnog livets gång.. jag menar om alla tänkte så så skulle de ju knapt föddas några barn.

#35: Men det är ju det hela livet går ut på (i det stora hela)… Att födas, föda barn och sedan dö. Blir helt förvirrad av det du skriver. "Att utsätta sina barn för det" ?

#35 tror det kan vara nyttigt också på sätt och vis men som sagt det är hemskt jag befarar den dagen mina föräldrar går bort men samtidigt att aldrig låta dom få se/ha vetskapen om att det ska tillkomma barn från min sida tror jag kommer bli en sorg för dom.

#36#37 exakt om man ska befara något som är livetsgång sedan begynnelsen så blir det bakvändt, jag tycker det är mer läksigt att dö själv än att mina barn kommer förlora mig men det är för att jag kommer lära dom klara sig inte hänga på mig.

Jag tycker att man får göra som man vill men det kan vara bra att man verkligen tänker igenom allt och allt sånt.

Jag själv känner mig inte redo än och skulle jag va redo så skulle jag först vilja ha fast inkomst, känna mig helt och fullt säker på mannen. Det är så mycket jag vill känna mig säker på..jag vill inte precis leva på bidrag och va orolig att man inte ska klara sig.

#39 håller med dig men det är som sagt som man vill, behöver bara pricka för fast inkomst så är allt klart för min del på din lista (som är en perfekt lista för mig) tror allt skulle falla om jag var timvik även under graviditet när man ska införskaffa saker inför barnet. Så det är min strävan körkort (hur nu det ska gå till *suck*) och fast jobb och xantal jobbade timmar så jag får en liten summa vid mammaledighet (inget måste men skulle ju vara bra)

#40 Ja precis, själv fattas det både fast jobb och det viktigaste..en man. Har som tur körkort iaf=)

#41 haha ja du, jag har mannen han är väll lite viktigare än körkortet ^^ men som sagt blir segt när man ska skjusa till träningar och dagis osv.

#42 absolut.

#43 det kommer väll när jag måste men har ingen direkt motivation när det bara kostar skjortan att komma till körskolan :(

Jag tycker att det är hur personen är i sig, hur mogen man är. Jag var själv bara knappt 18 år när jag fick mitt första barn, mitt andra barn föddes ca 4 år senare och det 3:e 10 år senare. Men sen vet jag dom som har fått barn i samma ålder som deffinitivt inte skulle haft barn överhuvudtaget då dom inte kunnde eller kan hålla reda på dom. Det beror väl lite på hur mogen man är vid t.ex 16-17 års ålder eller yngrge eller för den skull äldre än så. Och man ska deffenitivt tänka sig för mer än ett par gånger innan man ger sig på att skaffa barn. Man måste tänka på att det är en stor utgift också att få barn. Det är ju liksom inte bara barnet man ska ta hand om, det är liksom en hel del runt barnen som också måste tas hand om. T.ex har du tid att vara hemma med barnet/barnen om dom blir sjuka, har du råd att lägga pengar på olika sporter som dom för eller senare vill vara med på. Min yngste (som idag är 23 äår) var med i både fotbollsskola, brottningsskola och simningsskola. Detta började han med när han var ca 4 år gammal, och har man då mer än ett barn så kan man inte låta bara ett få alla resurserna. Så mitt räd till alla som går i barntankar, och som är väldigt unga, TÄNK mer än ett par gånger på vad ni ger er in på. Du har barnen hemma i minst 18 år, ibland mycket längre än så. Har en kompis vars son som nu snart är 28 år och bor fortfarande hemma hos mor och far. Vilket jag tycker är helt uppåt väggarna för länge, har dom blivit 20 så får dom flytta vare sig dom vill eller ej enligt mig. Alla mina 3 barn flyttade hem ifrån när dom var 18-19 år gammla.

#32 Du sätter inte ett barn till livet för att den blir ledsen när du dör?.. Din partner då? om du har en partner eller har tänkt ha en någon gång i livet- den kanske kommer få uppleva din död- kanske bättre att hålla sig helt för sig själv då för att skydda omvärlden från sorg om/när du kommer dö?

Att inte föda ett barn pga att man inte vill utsätta det för sorg innebär också att det ofödda barnet aldrig får känna kärlek, vara nyförälskad, skaffa ett husdjur, leka med kompisar och kanske det viktigaste- känna sig älskad av sina föräldrar!

#19 Håller med dig. Att skaffa barn behöver inte betyda att man måste ha det gott ställt och vara färdig med resten av livet. min mamma var 18, skulle fylla 19, när hon fick sitt första barn. Hon började utbilda sig när hon var över 40. Vi har aldrig haft det dåligt ställt trots det!

Du kanske har gått en lång utbildning och utbildat dig till något välbetalt yrke, har studielån som heter duga, får sitt drömjobb, skaffar barn och så blir det nedskärningar! Du kan inte jobba kvar. Du har stora studielån att betala och har inget jobb.. Vad som helst kan hända. Ett OM finns alltid! Så länge man inte har stora skulder och vet att du klarar dig och har någonstans att bo med ditt barn så räcker det långt. Och oftast är man 2 om ett barn. Vilket underlättar ytterligare.

Men det är så jag känner. Så därför vill inte jag ha barn. Ett oföddt barn har inga känslor för det finns ju inte, men ett föddt barn har ju känslor och det vill inte jag ska få känna den sorg av saknad m.m. när jag går bort!

Jag tycker kort och gott att man ska kunna försörja sig själv innan man sätter barn till världen. Hur många arbetslösa/unga/outbildade skaffar inte barn och klagar sedan på att föräldrarpenningen är så låg? Näe, se till att man har det ordnat för sig innan man sätter ett liv till världen är inte för mkt begärt.

#48
Håller med.

#48 Håller också med. Tycker det är som om någon arbetslös skulle gå på bidrag, strunta i att försöka skaffa jobb och sedan klaga på att bidraget är för lågt. Typ

När jag var 16 år ville jag skaffa barn direkt jag slutade gymnasiet. När jag var 17 tänkte jag steget längre och tänkte jobba några månader innan jag skaffade barn. Denna tanke följde med mig tills jag tog studenten i år. När jag fick fast jobb 5 dagar efter studenten så började min pånbok öka dramatiskt och jag kunde nu göra saker som jag inte tidigare kunnat göra, resa, shoppa och besöka puben. Detta ledde till att jag ändrade min uppfattning om att skaffa barn och insåg att jag inte var mogen. Gillar att festa och leva ett väldigt oplanerat liv. Därför kommer jag vänta ett par år tills jag känner att jag är färdig med min ungdom.

#51
Okej, låter som ett bra val :)

#48 Hear hear. Jag vill vara klar med min utbildning och ha jobb först.

Jupp man bör kunna ta hand om och försörja sig själv på alla aspekt innan man börjar tänka på att ta hand om någon annan. Så tycker jag i alla fall.. :)

men fortfarande så kan ju det finnas tonåringar som har jobb osv och kan ta hand om sig, tonåring är man ju tills man är 19 så det betyder ju inte att alla är 16 och föder ungar..

Säger som förut att det är inviduellt men jag själv ska vänta tills jag har en trygg ekonomi.

Sedan har man ju som tonåring/yngre rätt så lätt att ändra sig. Jag funderade allvarligt på att skaffa barn när jag var 15 år och slarvade med mina piller för att kanske "råka" bli gravid. Glad att det inte blev så. Vet dessutom hur många gånger jag ändrade karriärstankar mellan 12-20.

Tonåren är en tid då man ska pröva på olika idéer, fundera, utvecklas. Även om jag personligen tycker att 18 år är en för tidig ålder, så tycker jag iaf det är ett minimum att ses som vuxen i statens ögon innan man skaffar barn. Barn ska inte uppfostra barn helt enkelt.

Och jag struntar ärligt talat i att det finns unga föräldrar. Det är inte min sak, jag vill varken fördöma eller omvända. Trots att jag inte tycker det är särskilt lämpligt. Och visst. Jag känner en som fick sitt första barn som 16åring. Och visst är hon ingen dålig mamma. Sedan har hon ju tur och kunde leva på sina föräldrar. Men är det något som föräldrar ska behöva ta ansvar för? Och varför ska man ha så bråttom med att starta familjelivet? Även om man känner sig "redo"?

Att ens föräldrar ska behöva betala för ett barn som ej är deras tycker jag inte är rätt, sen så händer det oftast att många upptäcker att dom är gravida utan att vilja ha haft barn innan och bestämmer sig för att behålla det, starkt att stå för konsekvenserna för abort är fan inte kul och ganska fegt tillvägagångs sätt enligt mig.

Jag känner absolut att jag kan ha barn nu om min ekonomi var funktionell och jag har bråttom för jag vet inte hur länge jag lever, jag tar inte förgivet att jag somnar som 83 år gammal och ska man leva ut så mycket som möjligt ska man väll följa sina drömmar och min dröm är familj inte karriär, resa eller något meningslöst partyliv. 

Det är två alternativ på varför man är tidig med familjeliv. 

Och här kom även saken igen med att det är otroligt inviduellt alla är inte äventyrslystna och festprissar när dom är 18-19 kanske redan slutade fjolla runt när dom var 17 med sånna saker. Sen om du själv ansåg att du var för ung och omogen när du var i tonåren och reflekterar över det och jämnför det med andra så blir det ju också fel eftersom den personen som du anser vara ett barn pga hon eller hans ålder kanske är mer mogen än en 25 årig förstföderska. Rätt är att de flesta ej är mogna i tonåren inför ett sådant ansvar inom ekonomin och trygg bostad men att sätta folk på pottkanten för att dom är för oansvariga och mer intresserad av sig själva än något annat tycker jag är fel.. Om man har gemensamt boende och försöker så gott det går att bidra till hushållet när man är 18-19 tycker jag inte direkt är en återspegling på att vara i en självisk period direkt.

Sen finns det folk som i yngre åldrar tvingas vara vuxna vid 12-14 års ålder pga familjeförhållanden som brakar och dom får hela ansvaret eller dylikt och det kan ju inte vi ha någon aning om.

#57 Hur kan du säga att det är fegt att göra abort. Ärligt talat, det finns inget jobbigare än att råka bli gravid och sedan inse att man inte klarar av att ta hand om det. Det är det starkaste och mest osjälviska man kan göra.

#58 har själv suttigt där, blivigt gravid insett att det inte funkar och sen gjort abort. Bra för barnet men fegt att inte kunna stå för det man gör och kämpa litet en del gör det för enkelt. Så jag tyckte det var fegt på ett vis, behövligt på ett annat och jag kan säga det för det är vad jag tycker om min egna handling. Så ärligt talat jag vet hur det känns.

#58 Jag håller med dig. Att abort är fegt kan jag inte förstå. Visst finns de ju de (oansvariga) som skiter i skydd och gör abort, men feghet är det väl inte?

Jag skulle, om jag vart gravid idag göra abort. Jag har spiral och har därmed skyddat mig, men jag har inte ekonomin, tiden, kapaciteten och viljan att ha ett barn. Inte som det är nu. Jag vill inte klandra mitt barn för att ha stulit mina möjligheter. Jag vill ge mitt barn de bästa av chanser, vilket det inte får om jag inte är beredd att axla den manteln.

#60 Jag tycker det är fegt att självbevarelsedriften tar överhand jämt, det var en növändighet javisst och så är det i många fall också men varför blev man gravid, felsteg eller felberäkning? Vem styr du eller samhället? Tycker det är starkt att gå mot strömen och fixa allt och få det bra vet man själv att man ej kan det tills det är dags ja då är det en nödvändighet kan du det är det fegt. Jag kanske inte kunde ha fixat det tills födseln, är väldans skeptiskt mot just det momentet men fortfarande styrde inte bara ekonomin utan en rädsla för samhällets syn och inte min egna det var förjävla fegt av mig. 

Visst man är väll stark om man tar bort det om man ej kan ha det men det är inte att man är totalt osjälvisk, finns ingen som inte tänker på sig själv när barnet ett foster/embryo.

Men jag ser allt från olika aspekter och kan vara rätt cynisk när det kommer till sånt här.

#61 Jo, klart jag skulle kunna fixa att ge barnet ett drägligt liv om jag blev gravid just nu. Det skulle jag. Sluta utbildning, flytta hem, skaffa ett skitjobb och slita häcken av mig och föda ett barn och bli förälder. Jag är inte den som är den. Men, jag vill inte.

Jag skulle vilja påstå att jag går emot samhället lite med att inte vilja ha barn. Så många gliringar och påhopp jag fått för det, så det kan inte kallas feghet för samhällets syn.

Är jag då feg för att jag inte vill fortplanta mig just nu? Jag kanske inte fattar alls ;)

#61 men du har ju valt att inte ens kunna bli gravid med tanke på att du har spiral (kan ju fortfarande hända i yttersta fall).

#63 Precis. Men om jag har otur så kan ju även det gå fel. En bekant var ju det tredje (!) "spiralbarnet" i familjen (mamman hade blivit gravid för tredje gången fastän hon hade spiral) så ingen metod förutom totalt celibat är säker.

Det modiga är väl att inse att man har ett val och att bestämma sig för vad som är bäst för en själv och barnet. Det fega är att inte se alternativen som finns (tex abort eller att behålla barnet). Det modiga är att ta ett beslut, oavsett vilket, och leva  med det resten av livet trots att man kanske ångrar sig varje dag.

Nu är så att i dagens samhälle klarar vem som helst att ha barn hur lite pengar man än har, hur liten utbildning man än har. Du kan vara skuldsatt i miljoner kronor och fortfarande kan du klara av att ha ett barn!

Idag finns det något som kallas socialbidrag, och för att få detta behöver du bara visa att du inte klarar av att ta hand om ditt barn ekonomiskt sätt.

Men, vilket typ av liv kan du ge det barnet? Fler och fler barn lever under fattighetsgränsen i Sverige och det är inte speciellt kul.

Inget liv alls i stort sätt, men om man råkar bli gravid och inte vill göra abort, så går det ju fortfarande att försörja barnet.

Jag menar vi har ju inget "fattigt" tillstånd i Sverige om man jämför med familjer som lever för under 7 kr om dagen. Då lever vi i Sverige SJUKT bra! Bara för att man inte har råd att åka på semester varje år eller har tillgång till dator och internet, eller kanske inte kan få några dyra leksaker och kläder så är ju detta fortfarande inte ett fattigt tillstånd.

Så nej, de som har barn och får på socialbidrag lever fortfarande inget dåligt liv. De lever bara inte ett liv i lyx.

Ja absolut, men, alla jämför sig med andra. Visst kan man hålla barnet i liv, men man ger det inte speciellt goda förutsättningar. Visst kommer man långt på kärlek, men det kanske inte alltid räcker. I Sverige är det ett fattigt tillstånd. Visst är det inte en dollar om dagen, men det är fattigt i Sverige. Säger såklart inte att alla som lever på soc ger sina barn ett dåligt liv, men de kan inte ge sina barn samma förutsättningar.

Sen, bara för att man får barnbidraget så betyder det ju inte att pengarna går oavkortat till barnet i alla situationer.

Nu menade jag ju inte att pengar är allt :)

Vill inte skapa nån osämja här. Jag själv tycker att man skall tänka igenom sitt beslut om att skaffa barn några gånger innan, så man inte helt plötsligt står där utan pengar och bostad.

Att skaffa barn är ett stort, men underbart i många fall. Tycker man ska se över att man kan ge barnet de förutsättningar som man själv skulle vilja ha.

Det går att klara sig med de pengar man får från socialen, men som Sarah säger så får ju dessa barn inte samma förutsättningar.  Så innan man skaffar barn bör man tänka igenom saker och ting och inte tänka för egoistiskt. Man har ju som sagt hela livet framför sig :)

Jag blev gravid när jag var 18 och trivs verkligen som mamma, men jag skulle inte rekomendera unga att planera att bli föräldrar så tidigt.

Nu vill vi skaffa ett syskon till vår son men det känns så fel eftersom det kommer att vara nog så jobbigt att vi båda kommer att plugga i framtiden.

Vi (jag, min pojkvän och vår son) bor hemma hos mina föräldrar eftersom det är så svårt att få bostad.Det är trångt och därför fick vi lämna ifrån oss illrarna till någon som kunde ge killarna det utrymme och den uppmärksamhet som de förtjänar.

Vi vill inte "leva" på våra föräldrar, men det känns som vi inte har nåt val just nu.

Det jag vill säga är alltså att det är tuffare än man tror att vara ung föälder. Det hoppas jag alla tonåringar som planerar graviditet tänker över.

#72 Det kan jag tänka mig. Det är svårt att bara vara ung att få bostad och jobb, så att vara förälder kan inte vara det enklaste.

#72 jo då är det ju en skillnad, men har man kommigt utanför hemmet och fått det fungera så är det lättare att få just bostads delen igång. Det kommer så småningom :)

Jag tycker det är sjukt att bygga upp sina framtidsplaner med tilltron att hur illa det än gå så kan man ju alltid få soc-bidrag och andra bidrag. jag tycker man ska ha sin framtid så pass planerad att man självständigt kan försörja för sitt barn. Man behöver inte vara rik för det, men man ska kunna betala sin egen mat, sitt boende och sitt och sitt barns liv utan stöd eller försörjning från staten/samhället och sina föräldrar. Det är nog generöst att vi i sverige har en helt otroligt förmånlig föräldrapenning som är extremt generös. Så mycket mer än så tycker inte jag man ska snålåka på samhället och oss andra skattebetalare bara för att man har bråttom att skaffa barn.

Nä, kan man inte ta hand om sig själv så ska man inte ta hand om barn, tycker iaf jag.

Kan tillägga att jag är Gravid i 7-8 månaden, 29 år med man, stadig ekonomi, utbildning och bra jobb som jag kan komma tillbaka till efter barnledigheten. Jag har åxå velat haft barn i ett flertal år, men har haft vissa mål innan som jag själv satt upp att jag måste uppfylla. Ett av dessa mål är att jag ska ha bra ekonomi och ett jobb som jag trivs med och som jag kan och vill komma tillbaka efter jag fått mitt första barn. Det tycker iaf jag är snällast mot mig själv och mitt barn. :-)

Självklart kan man ge ett barn ett bra liv även om man lever på socialen och är under arton. Kan faktiskt erkänna att jag blev gravid när jag var 16 år och hade då mina funderingar på att behålla det, men efter mycket övervägande gjorde jag faktiskt abort. Mår dåligt över det en idag och kommer göra det resten av mitt liv men känner ändå att jag gjorde ett utav de bästa valen för barnet. Killen som jag då var tillsammans med avtjärnar nu ett fyra år långt fängelsestraff och jag hade inte växa upp med min pappa i fängelse. Så visst kan man vara mogen när man är 16 år för från min sida så anser jag att det var ett moget beslut av mig, jag kunde förutse att killen som var pappa troligen inte var lämplig far. Så det finns andra saker än pengar som kan ställa till det.

Tycker att man ska vänta tills man är över arton iaf, annars är det väl så att ens föräldrar enligt lag är tvugna att försörja det barnet också?

Själv så fick jag mitt första barn när jag var 19.
Men då hade vi det så planerat att vi hade båda jobb.
O vi hade lägenhet.
Vi var inga festprissar som ville ut o se världen

Så här i efterhand (jag är 37 med 4 egna barn) så hade det nog varit bättre att vänta.
Mannen som blev far till mina 4 barn var kanske inte den rätta ändå. (första "riktiga" pojkvännen)
Han dog -02 o jag blev änka.
Skaffade mig ett nytt socialt liv…som jag tidigare inte haft.

Men det är nu jag lever upp.
Nu är man ute när man har lust o kommer hem sent.
Barnen är såpass stora (10-18år…hur det nu går till då jag känner mig som 25 ;o) att de reder sig.

Med facit på hand…
Bättre att vänta lite om man frågar mig.
Man vet oftast inte riktigt vad man verkligen vill när man är ung.
Vill man verkligen binda sig såsom man blir bunden till ett barn?
Det är inte som ett husdjur som har en kortare livslängd.

Jag har sjalv en kompis som medvetet skaffade barn nar hon var 17.
Barnet var planerat sedan 2 ar, de har lagenhet, killen har ett bra jobb och hon pluggar pa distans. Jag ser inget fel i det alls. Kan man ta ansvaret och vet vad det innebar sa tycker jag inte att man ska hindras bara for att samhallet inte tycker att man ar "bra" nog att ta hand om ett barn.