Oj, jag förstår att du känner dig lite förtvivlad över detta. Nu känner jag honom inte alls, men kanske var det en tillfällighet? Phoenix bet mig liknande i handen i somras, han högg fast och senskidan skadades illa, men det har inte hänt efteråt, ven om han har bitits rejäölt innan och efter, så är det en annan typ av bett. Då högg han som en tok.

Är han kanske stressad över något? Har du ägnat uppfostran åt honom på slutet, eller har det inte behövts?

Jag skulle spontant inte vilja avliva ett djur "bara" för ett bett, men jag känner honom inte.

Mina är inte säkra i ansiktet, absolut inte med främlingar, kanppt med deras fötter ens..

Eftersom han knappt bitit dig efter valpfasonerna släppt, så skulle jag gissa på att det är en tillfällighet. Det har ju hänt förr, med "bra" illrar.

Sov du när han bet dig? Kanske gjorde du då någon rörelse som triggade honom.. Jag vet inte alls, känns som jag svamlar :S

Har det bara varit en engangsforeteelse sa tycker jag inte att du ska gora ngt. Han kanske var jattestressad over nagot, eller hade ont? Han kanske hade en mardrom som han inte riktigt vaknat ifran eller blivit skramd av nagot annat?
Att han bet AlbaStiffler har nog att gora med att han som du sager inte ar ansiktssaker med framlingar.

han var vaken när han kom in i sovrummet och det var jag också.

han har varit på och bitit mycket på främmlingar på senaste tiden också. jag vill kunna lita på honom, för såhär har han aldrig gjort!

jag skulle inte kunna avliva honom för det här men det är obehagligt för jag kännde inte alls igen honom, han var som blodtörstig! visst har han ju kunnat "nypa" till men då går det ju inte ens hål. sen kan han ju ha huggit till "vanligt" så det går hål men inte tuggat såhär "babariskt"

nu vill jag ju inte riskera att han ska bita mig i ansiktet men samtidigt vill jag ju inte att han ska vara ensam heller

Oj vad jobbigt för dig… :(

När illrar får plötsliga personlighetsförändringar så tänker jag först "sjukdom" och sen tänker jag "blockerad".

Pegasus har haft problem med sina analsäcker vid ett par tillfällen och det har märkts tydligt på honom. Han har inte bitit men har blivit en riktig surgubbe som väst åt allt (han väser inte i vanliga fall) ifrån att Dexter kommer för nära eller för att jag inte tar upp honom direkt när han vill..
Han hade ont och blev grinig pga av det.

Sedan har även min älskade pegasus blivit som förbytt när han fått smaka på vissa hundgodis (som pga detta nu är bannlysta här hemma). Han fick ta en bit men när jag skulle ta ifrån honom resten skrek/skällde han, väste, dreglade och var helt spänd i kroppen. Det har även hänt en gång när han var mindre och då bet han mig ganska hårt i handen pga att han blev helt "blockerad" av godiset.. Kan jämföra lite med en kamphund som hetsas till kamp.. De varken ser eller hör för de är så inställda på sitt byte.

Det kan ju även bero på enorm osäkerhet. Han kanske tappade en bit självförtroende när du hade honom hos "albastiffler" då han plötsligt blev lämnad från sitt trygga hem som hade andra illrar och främmande människor… Han kanske blev osäker på sin egen ställning i "flocken" när han väl kom hem igen.
Jag känner till en iller som blev so förbytt och högg "sina människor" hejdlöst, som inte alls kunde lita på honom. Han mådde själv så dåligt att han rasade i vikt.. Det enda som krävdes för att han skulle bli sig själv var ett besök av en ny illermänniska som inte gav tillfälle till bett utan tillrättavisade ordentligt när hon såg att bettet var på väg. Han behövde bara ett ordentligt besked om vart han stod i rangordningen.. Att vara högst i rang i en hel familj är för mycket för en iller att hantera.
Kanske han bara behöver en ordentlig tillrättavisning och ett klart besked om vart han befinner sig i rangordningen?

sådär gör groggie på min lillebror, dem har alltid gått bra ihop, men du helt plötsligt när dem låg och kelade högg groggie brorsan, och efter det attacjerar han verkligen honom. Vad ska man göra?
Skrollan och erik har ingen kemi heller, han fick sig ett hugg i nästan för ett tag sedan när han låg och sov. Hoppas det finns något råd.

Det är precis som med Triton. Han bestämmer vilka han ska tycka om och inte och efter typ andra mötet med min pappa så hugger han verkligen honom varje gång han kommer åt.
Varje gång han biter någon så vet man att han har bestämt sig för att inte gilla den personen och att han kommer göra det igen.
Min nuvarande pojkvän och mitt ex funkade ändå relativt bra med honom även om lille Triton titt som tätt tar sig ett smakprov.
Mig biter han dock inte. Jag kan ha honom var som helst, utan under täcket, utan några som helst problem.. Kommer han under täcket nyper han till mig men biter mycket hårdare på tex min pojkvän.
Det finns fler som han fungerar ihop med men ofta så gör han något bitförsök… Jag har helt enkelt accepterat hans sätt och beteende och jobbar inte nämnvärt att försöka ändra honom.

Har jag lite folk hemma på tex förfest så brukar han inte vara så pass tuff att han biter mina gäster..

hej,ta illern till vetrinären för att kunna utesluta fysisk orsak/sjukdom till detta beteende!!

detta tillstånd drabbar vissa hundar då o då,o beror på en form av epelepsi,de får alltså inte de sedvanliga kramperna(som visserligen oxå kan uppstå)utan det är "plötslig"personlighetsförändring,de uppträder totalagressivt under anfallen,är oftast tomma i blicken dvs blockerade,om detta även kan drabba illrar på samma vis så är det allvarligt,epelepsi uppkommer hos många olika arter av djur,o yttrar sig antingen genom kramper(som leder till döden om de ej får hjälp)el genom att bli aggressiva helt plötsligt,detta är under anfallen,sedan återgår de till att bli normala igen tills nästa anfall.

jag tycker du ska kolla upp honom vilket man alltid bör göra för att se så att det inte beror på sjukdom el dyl.

jag hoppas det var något tillfälligt "ryck"han fick,men symptomen påminner starkt om ep.

hoppas allt går bra för er…

Jasså Jessika, han har varit på dig med… tråkigt att höra, verkligen! :-(

För er andra så var läget detta hos mig. Bruno bodde hemma hos mig i 2 (eller var det 3) veckor på prov för att se om han skulle passa in hos oss. Han bodde separat med mig och min man i ena änden av huset medans mina egna hanar bodde åtskilda i andra änden av huset. De träffade bara varann 2-3 ggr då de vid dessa tillfällen drabbade samman rätt rejält och jag ville därför inte stressa dem utan låta dem få vänjas ihop långsamt. Alltså fick Bruno mest vara ensam och vänja sig vid mig och min man. Bruno är verkligen supersöt och jättetrevlig iller. Men hela tiden han var hos oss var han extremt lättskrämd och vaksam och flydde in under soffan man rörde sig för fort eller överraskade honom. Men när han väl fattat att man inte var farlig lekte han snällt och bets aldrig. Utmanade inte alls oss under umgånge eller lek och bets aldrig.

Han ville även sova inne hos oss i sovrummet och gjorde sin lya i en byrålåda bredvid mig vid sängen, där var han trygg.

Dock kom han upp i sängen en kväll efter 1 vecka, då jag låg och läste. Han gick något varv och var inte alls lekfull. Vi hade lekt av honom orken tidigare under kvällen så han var nog rätt färdiglekt. Han verkade inte heller vara förbannad och försökte inte ta sig in under täcket för att "bråka" som han gjort tidigare (smånyp i tår och ben under täcket, dvs busbråk). Däremot gick han något varv och snokade, kollade in sängen.

Sen gick han raka vägen fram till mitt huvud och högg utan förvarning mig rätt i tinningen, precis bredvid ögat. han högg superhårt och vägrade släppa tills jag bände isär hans käkar efter kanske 15 sekunder. Kan lova att det inte var skönt och blodet sprutade. När jag fått bort honom fortsatte han att försöka gå till attack och var verkligen som förbytt, verkade varken vara arg eller busig, bara besatt. Fyade honom i nackskinnet snabbt men vart sedan tvungen att ta till flykten till badrummet då blodet sprutade ur tinningen. Kvar är nu ett snyggt permanent minne av Bruno… hehehe… ;-)

Jag har blivit utmanad av illrar många ggr, men detta måste jag säga skrämde mig rätt rejält. Veckan efter var han som vanligt och lekte med mig och var fortfarande söt och kelig, så det sved lite att ge upp honom, men med tanke på att jag är gravid i 6e månaden känndes detta inte som en lämplig iller för oss just nu trots att jag med 10 års illervana aldrig trodde jag kunde "ge upp" på en iller som utmanade mig.

Så för att återvända till Jessica… Var lite orolig för att han skulle forsätta vara stressad när han kom tillbaka till dig. Man tycker ju att han borde ha lugnat ner sig nu, men det kan ju lika gärna ta ett halvår  en otrygg iller att lygna ner sig. Är han sådär lättskrämd hos dig med numer, dvs att han gömmer sig lätt?

Jag tror han är stressad över hela alltihopet, och dessutom hade du väl flyttat nu? Kanske är det en blandning av det hela, dvs att han är lite otrygg i nya hemmet OCH att han testar dig precis som han testade mig. Dock håller jag med om att det är rätt oroväckande att han högg både dig och mig så pass hårt och vägrade släppa. Jag skulle tro att det bara slagit slint i huvudet när han väl huggit och att hans reflex är att inte släppa. Rätt otrevlig refles när det används på en människa. Men tyvärr rätt vanligt när två illrar slåss, dvs att de biter sig fast så man måste spola dem under kranen för att få isär dem.

Kan inte råda dig vad du ska göra, men jag vet att Bruno verkligen gillar dig och tyr sig till dig, det såg jag ju tex när du lämnade honom hos mig och när vi lämnade tillbaka honom. Han verkar verklgien vara mammig i dig. jag skulle nog ge honom några månader att lugna ner sig. Låt honom vara ifred lite mer, dvs ta inte med honom ut och låt inte främmande umgås med honom. Du kan kanske stänga in honom i ett rum när du har besök osv osv… Det är mitt råd, låt honom bli helt trygg i dig igen innan du stimulerar honom med ytterligare folk och miljöer… Om det är någon som får koll på honom tror jag det är du, för han litar ju på dig. Ett nytt hem skulle antagligen bli samma otrygga plats, oavsett hur illerkunniga de är, tror jag.

En fundering, som kanske inte alls har med detta att göra (?) Kan en iller få en psykisk störning? En del hundägare hävdar ju att det är fallet när de tar bort en hund, att den är som en hund ska vara, sen slår det slint och den får en slags psykos..

Illrar är (har jag läst någonstans, och tror det själv pga "erfarenhet") väldigt stresskänsliga. Iaf vissa individer. Det kanske är som så att han inte känner sig trygg helt enkelt.

#10> Trygghet och stress skulle jag i detta fall säga är samma sak nästan… Båda hänger ihop. Och stressade kan många illrar bli, testa bara sök på mina trådar om "Stiffler krafsmongot", klassiskt exempel på stressad och störd iller, som dock inte reagerar med "våld" som tur är. 2 års stressterapi och trygghet har nästan gjort Stiffler normal nu. :-)

Men visst, nog kan det vara så att en iller borde kunna ha en psykisk störning, typ som en kamphund i psykos. Det tror jag säkert. Denna iller, Bruno, kom vad jag förstått från ägaren även från en jaktfarm och var extremt svårtämjd i början (första halvåret). Men aldrig på detta psykotiska sätt utan mer på ett utmanande sätt…

Det var även rätt intressant de 2 ggr som han drabbade samman med Leo hemma hos mig. Båda gångerna högg Leo (som är mycket större och som gillar att slåss för skoj skull) Bruno på direkten. Till skillnad från hur jag sett Leo slagits mot andra illrar så högg nu Leo Direkt i strupen, dvs under halsen om han kom åt. I andra slagmsålsfall med andra illrar (låter som om han slåss ofta men så är det inte), så har han huggit lösa hugg i nackskinnet och inte särskillt allvarliga slagsmål. Båda dessa sammandrabbningar fick jag bända isär dem, första gången med ett jack i fingret som tack, andra gången under vattenkranen. men som sagt, det intressanta är de signaler som uppenbarligen Bruno sänt ut och som Leo tände så rejält på. Och trots att Leo uppenbarligen är både större och starkare i rangen så fajtades Bruno tillbaka så han visade inte direkt rädsla för Leo trots att Bruno är liten som en flicka… :) Leo blev verkligen mordisk i blicken gällande denna Bruno, så av denna anledning ville jag inte låta dem vara ihop någonting och stressa någon av dem.

Med Stiffler skulle nog Bruno kunnat gå ihop, men här var det Bamsingen Stiffler som åkte på stryk av Bruno. Dock inte så allvarliga så dessa två hade nog gått ihop rätt snabbt om vi fortsatt försöka.

Låter verkligen obehagligt.. men man kan ju hoppas på att det antingen är "ett ryck" eller ep.. för om det inte går att säga vad det är måste det ju vara ännu jobbigare.. Hoppas att allt löser sig för söte bruno!