Låt honom ta kontakten och uppmuntra honom mycket när han gör det kan ju vara en ide? Prata mycket med honom så han vet var du är och inte behöver hoppa till. Jag provade båda när jag fick hem Meja. Ska tänka vad jag gjorde mer men nu är hon betydligt tryggare i sig själv och i relationen till människor, i alla fall illervana människor.

Bra fråga, har undrat samma sak gällade Bruno som är hemma hos mig just nu. Han är lättskrämd som få. Men om jag förvarnar honom om att jag kommer in i rummet, börjar prata med honom innan han flytt, så går det bättre.

I övrigt skulle jag säga mycket kontakt. Kanske gå runt och bära på honom mera, låta han följa med sig i din famn medans du gör det du brukar, så att han ser att det du gör och att du inte är farlig… det skulle jag säga är bästa tämjningsmedicinen.

Sen kan det ju faktsitk vara så att han har något problem, tex att han ser dåligt/hör illa och därmed flyr för att han inte har koll på situationen… man vet aldrig. Illrar som har nån sorts av nedsättning kan kompensera på andra sätt har jag märkt. Men även detta borde gå att tämja bort med tid och trygghet.

Ett bra sätt som jag använde nu när jag köpte Miller, var att jag satte mig på golvet så fick han komma upp till mig i sin egen takt. När han kom upp så fick han beröm och ett par slick på vetegroddoljan eller på illerpastan. Det tog ungfär 4-5 veckor för honom att komma upp till mig utan att han behövde han godis eller beröm varje gång. Nu efter ca 2½ månad kommer han helt självmant upp och vill pussas och kela, så det har funkat för oss.

Det mesta av Tritons skygga beteende har vuxit bort nu efter 2,5 år. Jag har adrig tagit hänsyn till hans osäkerhet men så fort jag ser att han blir osäker (har svårt för oplanerade "möten") och tänker lägga benen på ryggen så har jag berättat för honom vilken fegis han är och att det bara är matte som kommer… inte för att det har hjälpt för han springer ändå o gömmer sig när man kommer lite oplanerat emot honom.
Nu tycker jag däremot att han har blivit mycket bättre men det återstår lite att se också när vi kommer hem till gamla lägenheten igen och han får tillbaka sina gamla ytor som han kan vara osäker på…

Det där med bärningen ska jag nog prova. Nu är ju illrarna med på det mesta ändå, men det skadar ju inte att testa.

När han är "igång" så kommer han gärna fram och hoppar upp i soffan och kraffsar runt, och han har inga större svårigheter att slappna av i famnen på mig heller.

Men det är just vissa gånger som han flyr, och när han väl gjort det så kommer han gärna inte fram igen. Sen om han är uppe och knatar, så får man gärna inte ta i honom heller, spec bakom midjan, då snor han runt som en blixt och nafsar efter en. Jag rycker inte undan längre, förut högg han så det small, men nu så gör han inte mer än att just sno runt och kanske slå in i handen med tänderna, han visar mest att han inte tycker om det.

Jag har tänkt som så att även det beror på lite osäkerhet, så jag pratar lugnt samtidigt som jag mukt strycker honom, och ignorerar hans små attacker. Om dt blir lite mycket, och han tar tag med tänderna så räcker ett aningen skarpare "neej" för att han ska sluta.

Det som är underligt är just att jag inte tänkt på detta förän de senaste månaderna, innan jag flyttade. Annars hade ju flytten vart en förklarlig orsak. När han var liten var han inte lika aggressiv som Avi är mot ex hundar, han ville mest gömma sig, men det är ju inget udda, en hund är ju stor och främmande. Nya personer hälsade han glatt på, eler ja, glatt med tänder ;) Har sett honom som lugnet själv tills han blev högbrunstig. Då började de nervösa dragen, men tänkte att det var hormonerna som stressade honom.

Sen när han kastredes så var jag tvungen att ta tag i bitandet igen. Han högg ju som en tok, i allt. Vi hade skor inne ett tag för han kom från ingenstans och högg så blodet sprutade och stack spårlöst. Illerninja.

Kan det vara den hårdare bitträningen som satt spår? Jag har ju behandlat dem så kärleksfullt och normalt som jag kan, förutom att jag väst vid felaktiga beteenden, när han bits, eller försöker. På Chade och Avi så funkade det. Man överöser ju med positivt prat och gos och lek, men kan det vara så att Phoenix är "vekare" mentalt, och därför har tagit det hela fel?

Jag vill inte på något sätt säga att något sätt är fel eller rätt.

Men jag har mitt sätt och det är tvångsgos i kvadrat.

Det viktiga är att du själv är i balans och har tillräckligt med tid och ro att ta striden. Är du själv irriterad och upprörd, så skit i det just för den stunden.

Är du lugn, så ta upp din ev. upprorsmakare, acceptera inte att han/hon försöker gå. Vänd pälsklingen ifrån dig och håll med fasta händer runt kroppen och massera med tummarna över nacke, huvud och så småningom  längre ner över ryggen.

Låt h/h inte ha en chans att gå, bara fortsätt med massagen och tänk att det ska funka….   Snart börjar älsklingen gäspa så smått….. Fortsätt massera, bestämt och fast. När illern är fullständigt avslappnad, då först då kan man låta den gå…. om den vill…. Och det vill den inte i regel, he he.

Illern har accepterat läget och tycker att den kan lika gärna stanna där den är och sussa gott.

Det är då lika viktigt att du finns där när illern vaknar och att h/h är lika trygg och allt är lugnt.

Detta är bara ett tips!

Lillan

Tid är viktigt, det går inte att stressa fram. Låt det ta den tid det vill.

Nu har jag studerat honom lite.

När han och Avi liger/står och snusar på varandra så kan han helt plötsligt hugga mot henne (i luften som mot mig) om hon nosar på hans bakdel, dvs bakom midjan i allmänhet. Detta viker från det vanliga beteendet då han annars likaväl skulle kunna ligga kvar där han låg, eller gå vidare. Det är inte lek, för han vill inte leka alldeles efteråt helle.

Kan han vara kittlig? Eftersom han reagerar så direkt han blir berörd bakom midjan, oavsett om det är jag eller Avi?

Det har ju inget med skvättenheten att göra. De senaste dagarna har det vart en del tvångsgos, under sprattlande protester. Men nu i morse när jag skulle fixa frukost så kände jag att det krafsade på benet. Lyfter upp illerns och ser att det är Phoenix! Trodde det var Avi. Sen låg han i famnen under hela fixandet, lite svårt att bre macka med en iller men det gick.

Han har ju brukat komma fram innan, men han ville verkligen upp i famnen denna gång, precis som den phoenix han var innan brunsten, som närstan var jobbig för man fick bära honom överallt =)

#7 Kan det vara så att han upplevde brunsten lite traumatiskt?

Det kan vara så att han fortfarande kanske "skyddar" sina juveler och att han upplevde nåt otrevligt vid dom nu när han verkar reagera så konstigt när Avi nosar honom där…?

Kanske du ska inrikta dig på att klappa/massera honom gradvis mer o mer längre ned på kroppen så att han kan känna att det inte är obehagligt och kanske inte blir lika vaksam på just det området.. Kanske han även kan slappna av då också.

Jag kör också med en del massage på Triton (som är den enda iller jag har som uppskattar det). Honom masserar jag dock bara när han själv vill och massagen innefattar även att jag drar lite i pälsen på honom, då han älskar det, och drar/masserar huden som blir precis där benen börjar. Då blir han som förlamad.. :)