Ja, livet är verkligen inte rättvist.

Kram

*stor kram*

Din stackare. Det är tungt när man mister dem. Och sorgen är inget som är lätt att bära tyvärr.

Usch !

tack så mycket! gick och la mig en stund och somnade av all gråt då.

Det är svårt att förlora en kär vän… Det är den smärtan som gör att man allvarligt funderar på att aldrig skaffa fler djur.

Tänk på allt fint ni hade och vilken tur just du hade som fick en så fin vän. Den tid man har haft tillsammans väger alltid upp smärtan när de lämnar en ensam…

Jag förstår hur det känns.

Jag förlorade många djur under en kort period. Men det är 2 st som verkligen svider i hjärtat och det är Tigern och Pyret.  Jag ryser varje dag av obehag över all saknad.

jag skulle göra vad som helst för att få dem tillbaka..

Tänker på dig.. många kramar

tack cecilia och jossan! Ja, jag vet inte, men jag ger mig själv skuldkänslor för att jag sörjer zimba så mycket mera än ami (våran gemnesamma hund) jag vill att minnena ska komma som glada stunder, inte att jag ska börja gråta utav dem. Och mest av allt vill jag kunna prata om honom, berätta hur fin han var och underbar på alla sätt utan att gråta, det är det värsta, jag ¨kan aldrig berätta om min fins pojke :'(

Skuldkänslorna är oundvikliga tyvärr, man vill inte ha dem men ibland så är dem bra. På så sätt att det faktiskt är en liten väckarklocka åt en själv att det är dags att lämna sorgen för studen för att tänka på dem andra.

Man skäms till slut för sin sorg. Man är rädd att andra i sin omgivning ska be en lägga av, gå vidare, tänka på ngt annat. Visst har dem rätt. Men man måste få sörja för att kunna glädjas.

Pyret gick bort den 28/12-07 och jag kan än idag inte glädjas åt alla fina minnen. Så fort jag tänker på henne eller ser ett foto så gråter jag. Jag blir förtvivlad så att dem andra djuren påverkas, och med hjälp av dem så fokuserar jag på ngt annan.

Tigerns förlust i januari har inte heller lagt sig, men med hnm så kan jag faktiskt glädjas och skratta åt alla fina minnen . Men sorgen sitter så hårt och tyvärr tar den över.

Man måste ge allt tid. Man har förlorat en bästa vän för alltid och det är självklart att det gör ont. Att förlora ngn tar tid att förstå, det tar enorm tid att sörja. Men ngnstanns måste man sätta stopp.

Man får ta en dag i taget :)

Jag har aldig förlorat något som har stått mig så pass nära, det är läskigt, och det gör att jag är rädd för att skaffa fler djur. Jag ville så gärna ha en valp av sarah, jag sprade pengar och erik gick med på det. Men på något sätt kände jag mig inte som en bra matte att ta ett till djur, hade jag tagit med zimba när jag flyttade och verkligen försökt få honom som innekatt hade jag inte förlorat honom. Känns som att jag tog död på honom pga av att jag är oansvarig matte.

Usch, det är så jobbigt! precis det att man skäms för sin sorg, alla tycker det gått så lång tid, att jag borde kunna prata om honom, men jag klarar det inte! Jag hoppas han förlåter mig genom att jag gör så gott jag kan nere på hans gemensamma grav tillsammans med ami.

Jag gjorde en film om honom, det kändes bra, och mamma trodde att det var som en berarbetning av hans sorg, att det skulle kännas bättre att prata om honom sedan. men det går inte i alla fall. Jag vill ju kunna prata om honom! :'(

Jag är så rädd efter detta att ta emot ett annat djur!

tack cecilia, det är skönr att skriva av sig när man inte kan prata om det! :)

Man får inte ge upp tanken om att skaffa fler djur. Tänk så mkt glädje dem skänker under den tiden vi får ha dem. :)

Jag tror inte att han hade varit lycklig om man hade försökt att stänga in hnm från ett liv som han hade och trivdes med. En utekatt vill väldigt sällan leva instängd. Vad glad över att han fick vara ute, han var nog så lycklig han kunde bli :) Det som hade varit illa var om han fick bli innekatt mot sin vilja och passat på att smita vid första tillfälle för att sen bli påkörd. Det hade varit en mardröm.

Jag tror inte att han hade velat att du skulle vara ledsen över honom. Han hade unnat dig nya djur, det är jag säker på.

När jag var hos en djurpratare så berättade han att det saknades en iller. Jag kom dit med Lucifer, Hugo och Bernard och han frågade på en gång vart den fjärde illern var. Dvs Tigern. Sen så berättade han att Tigern kom dit, att han hade det bra och berättade att han var och hälsade på ibland. Det har gjort att jag är lite lugnare idag, och försöker att le varje gång jag tänker på hnm.

Det finns inget schema över när man får vara ledsen eller när man ska sluta sörja. Du kanske behöver göra 10 filmer till eller vara vid hans grav 20 gg i månaden. Gör det som känns bäst oavsett.

Jag begravde Pyret och Tigern tillsammans och det gjorde mig lugn. Det kändes som att ingen av dem var ensam, att dem hade varandra. Att Pyret vaktade och vakade över Tigern.

#0> Känner med dig… även jag har årsdagar av dödsfall att tänka på i dagarna. I förrigår för ett år sedan dog en av familjens hundar (5år) och även en x-pojkvän som jag varit ihop med i 4 år (störtade i helikopter 31 år gammal).  Båda dog på samma dag i olika olyckor. Och några dagar senare, tror det var idag för ett år sedan dog den iller som jag en gång skaffade ihop med den pojkvännen, dvs min kära Alba. Alba fick insulinom och blev 7 år gammal. Såhär i efterhand förstår jag inte hur man kunde klara sig igenom en sådan helvetisk vecka, men det gjorde jag.

Nu i efterhand kan jag dock se konsekvenserna av dödsfallen, som blev rätt positiva. Jag fick en ny iller, Leo, som är helt underbar (men som tyvärr åxå har insulinom) och jag prioriterade om mitt liv lite och såg till att jag och min nuvarande man gifte oss i våras. Något man annars skulle skjutit på eftersom man är så dålig att slå slag i sina planer… Så även sorgerna i livet får en att handla i vägar som visar sig bli positiva för livet.

usch, detta är en jobbig tråd att läsa, men det är så skönt att skriva av sig! Nu när jag läser fälljer jag några tårar, men jag störgråter inte som jag gjorde när jag skrev inlägget.

Många säger att det hade vart hemskt att tvinga honom som innekatt, men ändå kan jag inte sluta tänka om hela tiden.
Skulle också vilja gå till en djurpratare, det verkade så underbart när du berättade att du vart där med dina djur cecilia! :)
Att dem verkligen var en familj och hade en familjemedelm som hade gått bort.
Zimba lämnade inte bara mig, han hade även en äldre kattkompis Sigsten. Han är inte alls glad, han pratar hela tiden (aldrig gjort annars) han vill äta om man sitter bredvid, vet inte hur ofta han äter annars, så vi sitter med honom. Han följer dessutom alltid med mig ner till graven, som om han vet. Jag tror han också känner saknad av zimba fortfarande. Hans bortgång gör ont för oss båda.

Jag hoppas även att jag kommer släppa just detta att jag ska kunna skaffa fler djur. Någon gång ska ju alltid vara första gången att förlora sin bästa vän, hur tung och jobbigt det än är.

Man vänjer sig aldrig vid sorgen att mista dem. Sedan är det ofrånkomligt så att vissa saknas mer än andra och längre än andra. Men man sörjer dem alla. Och man vänjer sig aldrig. Det gör lika ont varje gång. När man tänker så måste man nog anse att djurägare är självplågare. Som självmant utsätter sig för denna sorg och smärta. Men samtidigt när sorgen ger sig lite och man kan se tillbaka på alla fina minnen utan att gråta varje gång. Då är det värd smärtan ändå. För man har fått så otroligt mycket av djuret under åren. Så mycket glädje, kärlek och gemenskap. Och tänk vad man missar många andra underbara individer om man inte skaffar en till.

det var bra sagt åsa :) Ja, detta är nog min första stora rikitgt sorg, det är väl därför som jag blir så rädd att skaffa ett till djur.