När vi fick hem illermamma Sara var hon helt menlös. Fin i hull/päls/nyklippta klor osv men hade antagligen levt i bur hela sitt liv. Inte ett skvatt rädd för något var hon…otroligt godtrogen…men inte så värst intresserad av något. Det gick inte att få henne till att leka hur mycket man än försökte. Knappt med viftande påsar eller lakan ens…;)

Men, efter att hon fått valpkullen har hon sakta men säkert börjat inse va lek kan vara…och hur kul det kan vara. Nu kan tom jag få henne till att leka! Hon springer runt och kuttrar och poppar för sig själv tom. Men eftersom vi aldrig behövt fya henne i bitsammanhang…vet hon inte riktigt hur hårt hon kan ta när man busar med händerna…och jag vill så gärna vara försiktig med henne så att hon inte tappar lusten till lek igen.

Iaf har hon och dottern Alma hittat varandra. Dom är jämt ihop och leker illerlekar, det är så söt att se hur Sara har utvecklats hos mig. Och vetskapen om att man gett Sara ett värdigt liv är underbar. Vet inte om illrar kan utrycka det men jag vill tro att hon är tacksam…även om det är undermedvetet. Måste skaffa mig en bättre kamera så att jag kan ta bilder på dom.

Mvh, IDA