Sorg
Jag fick ett väldigt sorgligt besked ikväll. Min gamla illerpojk Sigge har gått bort. Jag ville bara försvinna när jag fick höra det. Han har haft ett hårt liv.
Han föddes på någon slags farm i Sölvesborg och där blev han hämtad av sin husse och matte (en klasskompis till mig i gymnasiet) som uppfostrade honom till den underbara iller han var. När han bodde hos dem så rymde han från balkongen ett antal gånger och fick mat av några vänliga människor några kvarter bort. Han var redan då väldigt snäll men valde att bita besökare i fötterna i entrén :) Kanske ett ungdomsbus han hade för sig.
När vi så sökte kompis till vår valp Ozzy, hösten 2005 om inte minnet sviker mig för mycket, så såg vi att Sigge skulle omplaceras pga allergi, husse tålde honom tyvärr inte. Vi åkte och hälsade på och blev störtkära i denna lille krabat som älskade att gräva i blomkrukor. Han flyttade således in hos oss (efter en tids testboende). han var väldigt klyftig. Tidigt när han bodde hos oss så satt han i hallen och funderade, varpå han knuffade fram en katttransport till ytterdörren, klättrade upp på den och försökte ta sig ut genom brevinkastet!!! det var det enda rymnningsförsök han gjorde hos oss. Jag tror han trivdes när han blev hemmastadd. Hans favoritsysselsättning var att sova. Ozzy var väldigt busig och en del släpande i nackskinnet blev det, ibland gav Sigge med sig och lekte en stund med honom. När de blivit bästisar så kom jag ofta på dem med att sova ihop på gardinen (som var lite för lång så en del låg på golvet) bakom soffan.
En annan grej han lyckades med var att klättra rakt upp för ryggstödet bakom soffan. Det var en skinnsoffa och ryggstödet lutade utåt, ingen aning hur han kunde lyckas men han blev riktigt smidig på det. Han kröp ofta in i påslakanet i sängen för att sova där.
Vi flyttade till en större lägenhet och tog dem med oss. Det roligaste minnet jag har av Sigge från den perioden är när min sambo skulle leka med vår schäfer. Han tog en mjuk liten boll som pep och hade den under foten, samtidigt som han satt i soffan, och tryckte på den med foten så den pep. Sigge låg och sov mellan sofforna och gillade nog inte att bli störd. Till slut fick han nog och kröp fram under soffan och bet Tobbe i hälen. Det var första och enda gången han någonsin bitigt någon under tiden han bodde hos oss, jag skrattar gott åt det minnet än idag.
En gång köpte vi honom en tröja, för han frös när vi var ute. Jag drog på honom den och han såg ut som en liten korv, han hatade den och blev blick stilla och bara välte när jag satte ner honom, hahah. Han behövde aldirg mer ha den på sig.
Två illrar blev tre och något hemskt hände, något som jag skrivit om massvis med gånger på forumet. Miramis bet ihjäl alla våra ökenråttor. Med fasa för chinchillorna gjorde vi det hemska, vi svek våra illrar och valde att omplacera dem. Jag tog kontakt med Sigges tidigare ägare för jag visste från en gemensam kompis att hon ville ha tillbaka honom eftersom hon och hennes sambo separerat. Så vi åkte dit med honom och sa att vi gärna ville ha tillbaka honom om det inte skulle funka.
En tid senare sa hon till mig att hon hade lämnat bort honom till en arbetskamrat för hennes dotter hade nästan genast visat tecken på allergi mot Sigge. Jag fick senare hennes nummer för at tförsöka övertyga henne om att hon borde försäkra sigge, då vi fick brev på brev om påminnelse hem till oss. lyckades inte med det och hörde inget på två år. Förrän iår..
Eelin på iFokus gav mig livstecken från sigge, hon skrev här på foumet att hon passade honom åt en kompis som nyss köpt honom och la upp bilder, såg genast att det var han. Det visade sig att den tidigare ägaren som inte ville försäkra honom hade haft honom i bur hela tiden han bodde hos henne och till slut tröttnat. Så den nya tjejen som jag fortfarande inte vet namn på köpte honom. Det blev inte så mycket bättre…detta är bara rykten, men det kommer från flera personer..Han fick svårt att äta och hon hade inte råd att ta honom till veterinären, sedan fick jag höra att han börjat gå in i väggar och hon hade fortfarande inte råd att ta honom till veterinären och nu ikväll fick jag höra att han avled igår.
Det smärtar mig så mycket och jag anser att alla vi som ägt denna stackars grabb har gjort hans liv olyckligt och vi har svikit honom. Jag ångrar mig så. Sedan jag fick veta var han var så har jag försökt få till det så jag skulle kunna träffa honom men jag fick aldrig några svar. Jag beskyller ingen för det men jag hade så gärna velat se honom igen, jag hade velat ha hem honom och hjälpa honom.
Jag skriver detta för att Sigge är värd det. Hans livshistoria är värd att berättas, jag lider med alla illrar som lever som Sigge gjorde, och jag vet att det finns många där ute. Snälla, omplacera inte djur om ni verkligen inte måste, ni kan få ångra det lika djupt som jag nu gör och er iller kan få ångra det ännu värre.
Jag hoppas att Sigge är på en bättre plats nu och att han förlåter oss, förlåter mig, för att vi svek honom i hans allt för korta liv. Han blev bara 6 år gammal.
Sigge i soffan
Sigge på sin filt
Sigge-nos
Halvvaken i illersömn
Arrangerat foto men han älskade pingvinen
beklagar… vet hur det känns ….
En riktig njutarbild i sängen.
På nära håll
På gardinen bakom soffan
beklagar! :/
Här leker Sigge och Ozzy i sängen, de hade faktiskt väldigt kul när Ozzy väl fick igång honom.
Jag beklagar så mkt Marina :( Du får inte skuldbelägga dig själv. Du får vara glad över den tiden du fick ha hnm och försöka glädjas att du iallfall gav hnm den bästa tiden i hans liv.
Jag tittade på första bilden och började nästan gråta. Du får se det som att han sover nu och tar igen sina illerår med andra kompisar nu.
Jag förlorad en älskad herre i januari som inte hade haft det så lätt, många hem, och han hade levt ett hårt liv. Jag fick hnm som 4 åring och jag jag njöt av den tiden jag fick ihop med hnm. Jag blev så arg när sorgen lagt sig. Jag blev så arg över alla som hade varit dumma mot hnm. Jag var så arg över att jag inte hade fått hnm tidigare. Jag har hela tiden frågat mig själv om jag gjorde allt för hnm, och om han var nöjd med mig, Lus, Hugo & Bernard.
Jag träffade en djurtolk några månader senare som snabbt kände av att det fattades en iller, en äldre herre. han fanns också med i rummet. Han berättade att han var lycklig över att fått vara med oss. Och att han fortfarande var kvar hos oss. Lucifer berättade för djurtolken att Tigern fortfarande kom och hälsade på ibland.
Det betydde mkt för mig att veta det, att höra det. Idag mår jag mkt bättre och kan glädjas åt alla minnen.
Försök att vara glad över den tiden ni fick tillsammans..
många kramar
Tyckte det var helt fruktansvärt att höra att Sigge var död. Vet hur mycket han betydde för dig när du hade honom och hur gärna du har velat ha tillbaka honom. Hoppas verkligen inte att han dog nu för att hon inte tog honom till veterinären. Det vore för jäkligt.
#12 #13 det ni skrev betyder väldigt mycket. Jag har inte tänkt på det så cecilialucifer, men självklart så känner jag mig nu glad över att jag fick låna honom en tid under hans liv. Jag vet att han hade det kättebra hos sin första ägare också så åtmindstonde halva hans liv var bra. Jag ska berätta de hemska nyheterna för henenså fort jag får tag på henne, tror inte hon vet någonting om detta alls.
Det jag mest vill säga med denna tråden är: Tänk efter väldigt noga innan ni omplacerar, det är ett liv! Och ni andra, hjälp omplaceringsillrarna att få ett ordentligt hem hos just er, där de får stanna resten av sina liv.
Beklagar sorgen =´(
Jag beklagar sorgen efter Sigge. Men att skriva ut hörsägen är farligt. För att flera säger samma sak behöver det inte vara en sanning. Prata med den som hade Sigge senast. Kanske kan du få svar om hur Sigges sista tid var. Kanske har de foton att ge dig kopior på och sådant.
Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars
Jag kom precis hem från min, ninnis och marinas illerträff i Karlskrona. Jag berättade allt för henne om hur sigge hade haft det innan han dog, allt jag visste i alla fall. Och jag skäms, jag kom på nu när jag läste detta att jag aldrig har frågat Marina om hela Sigges historia.
Nu är han död och jag känner att ajg nog bidrog till det. Jag passade honom under en tid i julas. Han störttrivdes hos oss! Fast vårt egna lilla monster var inte så snäll.
Det var hemskt att behöva lämna tillbaka honom, jag ångrar att jag gjorde detta! Ägaren älskade honom, men hade inte riktigt med tid, det finns en lång historia även där.
Förlåt Marina, men du kommer inte vara den ända som saknar Sigge!
Kram
#14 Det är svårt att glädjas när man sörjer. Men man får inte glömma att man får vara ledsen. Skuldkänslor är nog sorgens bästa vän, tyvärr :(
Många kramar från oss!
nej usch marina, du får inte ta den skulden. Han hade en bra tid hos er! Gråter nu när ja läst din text, det är sorligt och jag hoppas verkligen inte att han avbled pga av att inte komma in till vetrinären.
Kramar
Beklagar sorgen!!
Det känns så onödigt när en iller dör pga att man inte har försäkring!!
Sara
#16 jag kan tyvärr inte göra det då hon som hade honom senast har skyddad identitet. Och jag skriver inga namn (jag vet inga namn ens) så jag står fast vid vad jag skrivit och jag tror på vad tre personer har berättat för mig.
#17 Så ska du absolut inte känna, jag är enbart glad att han fick komma till dig en tid och jag är övertygad om att han trivdes hos dig och att du tog väl hand om honom under tiden du passade honom. Du kunde ju inte vägra att lämna tillbaka illern till ägaren, hon hade skaffat honom och hon hade full rätt till att ha honom. Efter det du sa om att han vägt så mycket som 2,5 kg sista tiden för att sen gå ner till två tredjedelar av sin vikt så undrar jag om han inte hade någon slags cancer, iom att han inte heller ville äta. Men det får vi ju tyvärr aldrig reda på.
Beklagar sorgen. Sov gott Sigge.
jag vet hur det känns, beklagar sorgen. vila i frid Sigge
Fick reda på nu från hans första ägare att han inte kunde ha varit mer än ca 4,5 år när han dog :(
usch vad hemsk. Vissa djur sätter så fruktansvärt djupa spår. Jag grät efter att fått beskedet om att mina brors föredetta hund dött. Hade inte träffat hunden mer än 1 gång på 2,5 år då dom sålt den… ändå kändes det så fruktansvärt tomt..
Förstår att du är ledsen. Minns honom för den fina iller han var
Sajtvärd på Iller.ifokus
Starta ny diskussion