Idag är det den första dagen på mitt nya liv.

Det känns så konstigt att veta att man aldrig mer kommer att träffa dom där människorna som har varit så underbara och stått ut med mig även när jag var som värst, jag hade nog strypt mig om jag var dom, haha :P

Och nu, efter två år är jag hemma igen. Hemma föralltid.

Det är läskigt, och jag är rädd för att hålla på att misslyckas igen, för jag vet hur det känns att hamna i det värsta, nej, inte i det värsta, men lååångt ner i skiten. 

Och efter sex år är allt bättre, äntligen.

Hahaha, men jag är vettskrämd, för att komma ut igen, allt är nytt, ny skola, nytt hem, nya ansvar, betydligt mycket större ansvar också. Jag längtar redan tillbaka till mitt hem, inte det här, det här är inte mitt hem, det känns inte som det, fast mamma anstränger, men jag vänjer nog mig.

Igår var det min sista middag och jag fick säga hejdå till alla, uschuschusch jag hatar ordet farväl, vilket jag hörde en massor igår.

Näeh, usch, nog om det.

Mitt rum är full med kartonger, det kändes mycket mindre i mitt förra rum, det är iofs inte så konstigt eftersom jag hade det största rummet i hela huset+balkong(lyyyx), och det tycker ju förstås Herrn här hemma är väldiiigt kul med nya grejer och massa kartonger, hihi, han poppade nog hela natten han :D Min sötboll.

Första dagen i min heltids normala liv i Uppsala har börjat bra, hoppas resten av mitt liv förblir så också.

men bleh vad mobbad att jag skriver sånna saker här, men det kändes bara bra att skriva, som sagt, jag behövde skriva av mig  ;o