då är vi två:P

Med sambos allergi så har det kommit tills tals par ggr, men han har sagt själv att han inte vill. Och jag vill inte ge upp mina bebisar.
Men min sambo mår inte bra och det känns jobbigt…

Jag förstår vad du menar. Vissa dagar så fantiserar jag om att "glömma" dörren öppen och låta dem springa all världens väg..

Detta kommer ju inte att hända.. Men att känna så är inte fel. Minns en ganska rolig grej jag såg på tv för ett par år sedan.. Ett äldre par sokm vart gifta i 50 år tillfrågades om de tänkt på skiljsmässa under deras äktenskap.

Svaret blev nej, men ofta mord.. *från både tanten och gubben* Det jag vill säga är att det är rätt naturligt att ogilla saker o ting, och att man ibland tänker hur livet sett ut annars. Men det hör till.

Suck ibland blir allt bara så komplicerat och jobbigt, önskar att man hade guldfisk i dom lägena eller en söt tygnalle i soffan.. men å andra sidan skulle ja inte vilja vara utan dom för allt i världen.

jag vet hur ni menar

sedan blir det inte bättre av att vi ska ha bebis till sommaren.. det kommer itne vara något problem med deras psyke och bebis, det kommer gå fint..men dessa håägar och en liten som kryper.. vet redan nu hur sambon kommer svära och låta. .

men, när vi blev tilsammans sa jag att det är jag OCH illrarna, inte bara det ena

ibland är det så jobbigt med sambo… skulle vara enklare utan ;)

Som relativt nybliven mamma kan jag säga att den känslan kommer och de innebär en del i moderskapet… Så kan man känna för sina illrar med och de är väl ett tecken på att man är inte mer än människa som illerägare :0)

Men du vännen gör dig inte av med illrarna då hitta ni nåt annat att tjafsa om….

#3 haha den var nästan tankevärd…