Jag börjar med att svara för mig själv. Jag har 8 illrar, som jag fått både som valp och som omplaceringar. Jag har ALDRIG blivit biten någon gång så det har gått hål! Jag har däremot fått lite kärleksbett under täcket i ett knäveck åtskilliga gånger. Men det är ju en helt annan sak tycker jag. Har även passat andras illrar, träffat andra illrar men faktum kvarstår jag har aldrig blivit biten hårt.

jag har fått så kallade tjyvnyp av min miilo då är dessa bett inte så att det går hål utan mer bara naffs som visar att han bara busar. har även haft illrar som bitigt hål men detta har vare för att illern vare rädd för händer eller könt sig hotade. att en iller naffsar/biter en ny person är för att testa om dom kan bestämma över den individen. precis som en hund kan ignorera toltalt att man säger åt den saken tills man visar bestämt vem som bestämmer även olika sådanna saker finns ju hos katter. som sagt är detta jag skrivigt egna åsikter och erfarenheter

Har inget minne av att någon av minna hängt med "låsta" käkar i Dannes hand.. måste blivit lite minnessvag på gamla dar

Problemet är att illern ser uppfostringen personifierad i människan. Jösses vilken rolig mening (undrar vad det betyder… hihi). Jag som ägare kan uppfostra min iller att vara helt bitfri - men detta gäller endast för MIG! Dvs han biter inte MIG!

Träffar illern en "ny person" är den INTE garnterat bitfri! Som ägare vet du aldrig om din iller är garanterat bitfri förrän din iller träffar en "ny människa"!!!

Jag som van illerägare blir aldrig biten av andras illrar (bara naffsad av en av Velsans), trots att jag inte känner dem! För att jag vet hur jag ska undvika att bli biten, kan se tecknen innan och läsa illrar.

Så jag skulle föreslå alla illerägare, som väntar hem gäster, att de har en minikurs i illerspråk för dem, så att gästerna har en chans att sätta illern på plats (om de kan) - för det är det bästa som kan hända både ägaren och illern.

Illrar retas ju och testar nya människor och bitandet är en stor del av det. Som "ny människa" behöver du i regel inte anstränga dig så mkt, men du behöver våga ta i och säga till/fya illern om den biter dig (alt. avleda den eller helt enkelt fya den INNAN den biter) på det sätt ägaren talat om/ev visat dig.

#4> Håller helt med dig i allt du sagt, precis så skulle jag beskrivit mina illrar. De är bitfria på just mig och min sambo, men testar alla främlingar. För det mesta biter de inte en främling om denna direkt plockar upp illern och hälsar på den. Låter man den därmed hållas några minuter innan man hälsar så får man sig troligen åxå ett bett. Men oftast handlar det åxå bara om ETT bett, sen är det bra, för denna gång…

Tog en omplacering för ett år sedan, en 4 åring hane som VAR bitfri i förra hemmet. Här fick jag för första gången testa på en iller som låste käkarna. Första 2-3 månaderna kunde han bita vrålhårt, genom huden och bita sig fast och vägra släppa. Men det avtog rätt snabbt och blev lösare och lösare innan han helt slutade bitas. Numer biter han inte ens främlingar vidare hårt, om han ens biter dem alls.

Min andra omplaceringhane som jag tog för ett halvårsedan har aldrig bitit oss, inte ens i början då ju vi var främlingar. Men däremot biter han främlingar… Han är helt enkelt väldigt svår att läsa.

Jag har själv uppfödning, och jag bit tränar alla mina valpar, dvs att de biter inte mig när de lämnas till sina ägare. Men med det är det inte sagt (och det upplyser jag alla mina köpare om) att de inte testar gränser hos sin nya familj, och det gäller inte bara bitandet utan även det här med att gå på toa (alla mina valpar går på toa till nästintill 100% när de lämnar mig, det är väldigt sällan att de missar toan). Det är nog undantagsfall (enligt mig) att en valp INTE testar sina nya ägare, det ser jag på de samtal jag får när det har gått en tid.

Jag har lite olika varianter på illrar här hemma, stitch fick jag som nästan 1 åring, och han testade lite i början, men aldrig så att det gick hål, bara kärleksbett. Sen kom däremot buffy, och med henne hade jag ett rent helvete med i nästan 2 år, hon högg och högg och högg, ville inte ha någon mäsnklig kontakt över huvudtaget, och det syntes på henne att hon inte mådde bra av detta beteende. Hon var rädd och allmänt stissig. i princip Alla man pratade med tyckte att avlivning var det enda rätta, men jag kämpade på. Nu snart 4 år senare är hon hur go som helst mot matte, fortfarande stissig, och drar i hundranitti när man kommer för nära elelr skrämmer henne… däremot biter hon andra, hårt. Illervana människor brukar hon låta bli att bita nyförtiden, men en nybörjare får till 99% ett rejält bett. men hon e inte som hon sk adenna tös.

Rickie kom hit just för att han bet, 3,5 mån gammal, bott i bur i sitt tidigare hem och aldrig blivit hanterad från att han lämnat uppfödaren. Ägaren vågade helt enkelt inte ta i honom. Så bet gjorde han. Men amn insåg snabbt att det var pga rädsla, troligen hade han blivit fysiskttillrättavisad (t,ex nosknäpp/slag) när han bitit. Så men hom var det hårdträning som gällde, började med att bara sitta på golvet och läsa för honom så han lärde sig min röst, första 4 månaderna fyade jag honom aldrig genom att ta i nacken, det klarade han inte av, utan bara med rösten. han komer aldrig bli 100 bitfri, men han biter inte v samma anledningar som förr, nu biter han för att han inte kan låta bli, mest på lek, aldrig av aggressivitet. men sen så har han troligtvis adhd oxå ;)

Molle har nog inga tänder, har aldrig bitits annat än på lek, vilket tog honom månader att fatat att man faktiskt fick göra så.

Ludde hade jag ett par veckors helvete med, inte för bitningen i sig, även om han bet rätt hårt, men han e så fruktansvärt dominant och ger sig inte, men nu e han hur go som helst

dweia har heller inga tänder ;)

Det gäler att förstå varför en iller biter och anpassa sig därefter, ytters få illrar biter av aggressivitet, snarare av rädsla, dominans eller på lek. Och tänderna är ju som sagt deras främsta kominukationsverktyg. se bara på när illrar leker med varann…där kan man snacka om tänder;)

Jo, illrar har tänder som känns, det kan jag lova.

Det är så olika från iller till iller om det är lätt att räna bort, men jag skulle nog inte sträcka mig till att det är lika lätt som med en hund.. Haft en nafsig hund så jag vet vad jag pratar om.

Illrar har mycket mer vilja än de flesta hundar, lixom katter kan de skita totalit i saker o ting ifall de känner för det, medan andra illrar nästan gör allt matte/husse ber dem om.

Men tänderna är nog en viktig del av en iller, och de använder dem mycket på varandra med när de leker eller vill säga ifrån, de har myyycket segare hud än vad vi människor har.

Det har hänt mig flera gånger att "främlingar" som suttit helt stilla, ovetandes om illrarna fått en iller häångandes i tån. Det händer även killen fortfarande med den yngste av dem..

Tackar för alla svar :)
Sammanfattningen av dem speglar väl den uppfattning jag hade från början. Så utifrån vad jag läst förblir min uppfattning tills vidare att illrar generellt sett i högre grad än t ex hund/katt kan använda tänderna i olika situationer och med olika syften (t ex genom att testa nya/ovana personer med tänderna), och att det då kan krävas träning och tydlighet från dels ägare och dels de gäster som vill träffa illern på nära håll. Här ligger en stor skillnad mot hund och katt (finns förstås också likheter med dessa, t ex busnafs och bett av rädsla). Förstår också att det varierar stort mellan individer, och att illern i regel (förr eller senare) anpassar sig efter hur var person bemöter den.

#3 Andra gången vi träffade Elliott, innan de andra kom. Han hängde väl i typ 5 sek, Danne viftade febrilt och illern flög en meter när han släppte. Var rätt snygga vampyrhål i handen sen kan jag säga. Finns faktiskt orsak för hans antiillerism ;)

#9 bra då vet jag, tur att ni ändå inte tänker komma och hälsa på mina hemska djur..

illrar bits, luktar och blir sällan 100% rumsrena. Sen gäller detta i olika grader hos olika individer och ägare.
ofta är de inte lika lättränade som hundar eler katter skulle jag säga. Gud vad vi illerägare gärna förskönar och förbättrar när folk frågar om våra djur… ;)

Katten jag hade förut har bitit mig både fler och hårdare gånger än alla illrar jag träffat någonsin i mitt liv.
Från individ till individ och vad man själv tillåter och inte tillåter. Jag säger inte NEJ när mina illrar vill busa med munnen sålänge det inte gör ont eller går hål så får dom gärna bita och nafsa på mig.

Hellre får jag ett tjyvnyp i tån av en iller på ett besök än har en illaluktandes-dreggel-hund i hasorna, tungan slickandes, nosen luktandes mellan benen och en hund hoppandes mot mina kläder :) För att inte tala om "glada skäll"

Tycker båda mina biter..

Den stora lite mjukt, men den lilla e en liten elak rackare som tjuv nyper o kutar som ett skållat troll iväg under diskbänken eller soffan…

Har faktiskt oxo undrat varför hon håller på sådär….

Har verkligen försökt få henne o sluta…

Hon e ju trots allt bara typ 8 månader gammal ;)

#10 -?- Vet inte vad det där kom ifrån men det får du gärna ta med mig på MSN om du vill.

#12 Håller med till fullo på den faktiskt :D Hundar kan vara lagom roliga och de är ofta svåra att sätta åt sidan. Min hund är en snällis undantaget de "glada skallen" :P Han är spets så det hörs kan jag säga..