Det där med saknad..
Jag har funderat mycket kring just det ämnet. Nu är det 8 månader sedan Chade dog, och många nätter drömmer jag fortfarande om honom.
Jag har under mit liv haft en hel del djur, egna och i familjen och det är klart man saknar dem alla, men ingen kom mig så nära som Chade. Jag får ofta dåligt samvete över att jag kanske inte älskar Aviendha och Phoenix lika mycket som jag älskade honom och detta är jättejobbigt.
Saknar honom minst lika mycket som jag saknar min vän som dog när jag var 16. Många reagerar på detta med "det var ju bara ett djur, och du hade honom inte så länge ju.." men jag kan inte hjälpa det.
Idag fick vi igång den gamla hårddisken, och hittade en massa kort jag glömt bot fanns på honom, och då kommer allt upp igen..
Måste få dela med mig av några idolbilder av min "super-mus" =)
Paulina
så otroligt söt kille. men du ska inte ha dåligt samvete för att du kanske tyckte om honom mer. samma här. den första illern betyder nog mest för dom flesta
#7 kanske det.. Men vi fick en helt annan "relation" än jag fått med de andra. Han var mer en ensamiller. Aviendha har aldrig til för en men är ju social på sitt vis ocg Phoenix är ett enda stort flumm =)
Paulina
första djuret sitter alltid fast hårt på en speciell plats i hjärtat. Men det behöver inte betyda att dem andra är mindre värda i dina ögon. Mycket fin liten prins!
#8 jo enmans djur djur är ju oxå lite annats. det var ju min zeke oxå fram tills att jag lärde honom att den nya iller kingen sedan inte var farlig.
#9 jo det gör ju de
visst försvinner aldrig saknaden efter ett djur, det kasnke blir lättare, men saknar dem gör man alltid. Förts adjuret får om oftast en mycket speciell relation till, det betyyder inte att den är mer älskad utan bara speciell. Tror at de flesta känner så. Underbart vacker var han iaf
Var han din första iller?
Vissa djur får man en speciell relation med och så kommer det alltid vara. Och det faktum att han var din första? och att han väckte din kärlek till dessa djur, och att han sen blev sjuk och du fick vårda honom, och sen det tragiska slutet. Det är många tunga bitar och den maktlösheten och den glädje man får när ngt förbättras är oförklarigt.
Jag förstår dig, och din saknad… kramar..
Att någon säger: Det är ju bara ett djur. Det gör mig bara så arg. Vad då bara ett djur. Ingen annan kan berätta vem som har rätt att sörja vad eller vem eller hur mycket man får sörja.
Jag vet så väl hur du känner med att det inte ger sig. Saknar också så det riktigt värker i mig.
Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars
Har åxå vissa djur som jag minns med extra värme i hjärtat än vad jag minns de andra.
Min Alba saknar jag dagligen… Drömde förresten åxå om henne inatt, har för mig att det var en trevlig dröm. Hon var min första iller (men inte den första illern som dog).
Och jag tror jag grät i 4 år efter att min första egna hund dog (kaske inte så ofta dock, men ändå då och då). Och även fast jag har haft kanske 5 andra hundar i familjen som dött under denna tid i så smärtar min egen hunds död mest… fortfarande. :)
jag känner precis samma sak. Sitter fortfarande och gråter vissa kvällar pga av zimbas hastiga avgång. Men jag har vart med om att andra katter dött innan honom, även våran hund som funnits med i ALLA våra år. Men när min katt gick och dog, då var det fruktansvärt!
Starta ny diskussion