Många nya personer här på forumet tycker att vi är alldeles för skeptiska och dömande så därför tänkte jag berätta om hur min tid har varit sedan jag skaffade iller.

Jag hade en nära vän som hade 2 illrar och jag blev förälskad direkt. Jag umgicks ofta och mycket med dem innan jag själv skaffade iller. Och tro mig när jag säger att  jag trodde att jag visste vad som väntade mig. Men oj så fel jag hade!

Jag har bra många gånger varit gråtfärdig över allt vad de kan ställa till med. Min kompis illrar var i princip 100% på lådan, medans illrarna jag fick hem knappt var 10%. Jag har försökt allt för att få dem rumsrena men har idag gett upp den tanken. Mina illrar kommer aldrig bli 100% på lådan utan jag kommer få torka bajs så länge de lever.

Och visst skulle det vara ok om det bara vore på golvet framför lådan men den ena av våra illrar bajsar ner filtar och hittar på nya bajsgömmor titt som tätt. Det värsta var ändå när jag under min säng hittade 2 helt nerbajsade filtar. Då hade jag ändå redan 2 lådor i rummet precis bredvid sängen men dessa lockade tydligen inte. Hon har till och med bajsat i ett matskål som hon tyckte stod fel.

Att kunna möblera som man ville var dessutom bara att glömma. Allting måste illersäkras och i alla skrymslen och vrår får jag ha lådor, filtar eller matskålar. Man kan knappt ha någonting ståendes på bord eftersom detta välts eller busas med.

Och att inte förglömma. Alla mina älskade skor (och då menar jag verkligen ÄLSKADE) måste idag gömmas undan på hatthyllan eller i garderoben. Annars så blir de snodda och söndetuggade av min ena iller som älskar skor lika mycket. Men hennes kärlek är lite mer destruktiv.

När vi precis skaffade iller bodde vi dessutom i 1:a vilket innebar att jag knappt fick sova om nätterna. Man blev väckt stup i kvarten antigen av att en iller sprang runt under täcket och nafsade en i vaderna eller av att de levde loppan i lägenhet. När vi sedan flyttade till en 2:a blev jag istället väckt av att jag hade två illrar som kraffsade på dörren och ville komma in.

Men samtidigt finnt det självklart saker som väger upp allt hemskt. Mina illrar har i princip aldrig bitit mig (mer än i foten och armvecket), de älskar att pussas och är ljuvliga att titta på när de sover eller busar.

Men jag vill att alla ni nya förstår att det inte är för att vara elaka vi ifrågasätter era kunskaper. Vi vill bara att ni inser vad det är ni ger er in på. För att leva med en iller är ingen dans på rosor! (Även om även jag fortfarande försöker intala mig själv det)