Om ni ska ha honom ett tag så måste de får sätta rangen. Så länge de inte biter så det blöder är det inget farligt. De kommer antagligen att släppa analsäckarna och kanske tom bajsa ner sig. Det är helt normalt.

Tips på hur ni kan få dem att bli vänner är att gå ut med båda två samtidigt och att bada dem i badkaret samtidigt.

Nej vad guligt att han tyckte om katterna och hund. Jag har ingen aning om hur ni ska få illrarna att acceptera varandra.

Det som vi gjorde med vår Sigge och Gördis var bara att sätta ihp dem och låta dem sköta sig själva. Det gick jättebra.

jag har testat att bada dom ihop och gå ut o gå med dom. och du, sara, har rätt myran bajsade ner sig och släppte sig. men inte sigge. jag är väldigt orolig för myran, det är hon som attackerar sigge men hon är bara en tredjedel av hans storlek så det är ju inte så smart av henne. men jag ska alltså låta dom göra upp ordentligt?

Vad fel det känns att någon snackar om en iller Sigge och det inte är min Sigge. Hihi

haha de kan jag förstå.. men om jag ska behålla honom, vet ju inte hur det blir med hans matte. så ska han få heta sigge bacon…(kelgris)… då kanske de blir bättre…

Det ser ju ut som Sigge :O Var fick ni honom ifårn?? En tjej i Jämjö?? Vi hade en albinoiller som hette Sigge bodde hos ett år ungefär, det var när vi bodde i lägenhet. tyvärr så passade det inte öfr oss att ha illrar i lägenhet så vi placerade om dem efter en olycka där våra ökenråttor blev ihjälbitna =/

Vår Sigge kom ursprungligen från Sölvesborg tror jag, det var en klasskopmis till mig i gymnasiet som tog hem honom som valp men sen blev hennes pojkvän allergisk och då kom han till oss. När vi ksulle placera om honom så ville den tjejen ha tillbaka honom o testaigen för hon o hennes sambo hade spearerat, men hon märkte då att hennes dotter var allergisk så Sigge hamnade hos en tjej i Jämjö sen hörde jag inte mer….åh stackars lille vän undrar om det är han =ó( Vi chipmärkte honom så måste ju gå att kolla…

Här är vår Sigge..du kanske kan se om det är samma?

en till..

och en till…Det passar nämligen väldigt bra in på beskrivningen, han var snällast i världen, inte hundra på lådan men skulle aldrig göra en fluga förnär. jag menar, hur många albinoillrar kan det finnas i Karlskrona som heter Sigge…=ó(

det är ju sjukt! det är mkt säkert att de är han. han kommer från jämjö! men jag fick honom av en tjej här i karlskrona som köpte honom av den tjejen, jessika hette hon, stämmer detta????

Har han hoppat runt så mycket :O Men gud….men kan vi inte kolla om det är han, jag tror han fortfarande står skriven på oss på Karlskrona djurklinik och han är osm sgat chippad, det gjorde vi… jag kan ringa dme ås kan vi åka dit ihop eller nåt? Känner du denna jessica? Ska hon inte ha kvar honom? Jag ksulel sjukt gärna vilja ha tillbaka honom i sånna fall, han var helt underbar och det känsn fruktansvärt att han fått flytta så mycket. Enda anledningen att vå placerade om honom var att jag var rädd att mina chinchillor ksulle bli ihjälbitna då vi hade dem i vardagsrummet då, bodde bara i en tvåa..nu har vi ju stort hus o chillorna eget rum på nedervåningen..

Och jag trodde han skulle fått stanna hos tjejen som vi fick honom av från början :(

#3 storleksskillnaden har ofta ingen betydelse..särskilt inte om det e honan som "går på". Min lilla mini tjej har slagits med killar 3ggr hennes storlek och vunnit ;)

Det här är ett klassiskt omplaceringsfall! Det är precis så här det sker. Somliga illrar slutar aldrig snurra.

Hyser absolut inte något agg mot ngn i denna tråd.

#14 de tär verkligne tragiskt.. Tar man till sig ett djur så ska man ha det kvar och bara omplacera om man ex blir allergisk eller _kanske_ om man får barn och det inte funkar alls. Usch.. Stackars djur som inte får bo kvar… Mamma och pappa omplacerade en av våra katter för att de ska/har flyttat til lägenhet och de tyckte att det var fel att ha kvar honom… Men han har det jättebra nu och om tjejen inte kan ha honom kvar så har hon lovat att ringa till mig så tar jag honom på bums.. Nu blev det lite OT :P

Ja det är helt fruktansvärt. Känner mig ås hemsk som inte lät honom bo kvar hos oss. Men jag hade aldrig förlåtit mig själv om det hade lsutat med att en av chinchillorna dött, det var illa nog att ökenråttorna blev ihjälbitna. Men jag ville aldrig att det skulle gå såhär för honom…Nu skulle jag ju inte ha några problem i världen att ha honom, önskar så mycket att jag kunde få tillbaka honom så jag vet att han får det bra resten av sitt liv.

Kan tilläggaatt Sigge i sitt första hem hade en katt som bästa kompis. Vi har två hundar som han också gick jättebra överens med så det är väl därför han går så bra överens med dina föräldrars djur. Han är faktiskt även van vid andra illrar, då vi hade två till med honom och det funkade bra även fast Ozzy var jättebusig, men då var ju Sigge yngre me och orkade lite mer. han är ju gammal nu och orkar väl inte så mycket längre. Jag hoppas verkligen att ägaren hör av sig till snart så du kan ge henne mitt nr, jag är så jävla ledsen

#0> Jag har ju tagit 2 omplaceringar, vilka har tagit ca 3-6 månader innan de gått ihop med den iller som bott hemma längst. Under den tiden har jag haft som regel för att inte ge upp, att den som är räddast, inte ska vara så rädd att den far illa av det. I senaste fallet, då Leo kom hem till oss, så spöade han Stiffler så fort han fick chansen, dvs kanske en 5 ggr/dag i början. Stiffler var superskraj och flydde och skrek för sitt liv io början. Men samtidigt var han jättenyfiken, och kunde inte låta bli att smyga sig på Leo, tex när han sov, för att udnersöka. Det var just den där nyfikenheten som jag tyckte var beviset på att han inte var just livrädd och som gjorde att jag såg hopp.

Nu har jag haft Leo i 3-4 månader, och sedan förra veckan har jag haft dem ihop även när jag inte är hemma (innan dess hade jag dem åtskilda när vi var borta för att de inte skulle hamna i storfight). Och otroligt nog har vi kommit på dem med att sova ihop flera ggr senaste veckan. Så gulligt att man får tårar i ögonen. Kan tillägga att Leo är en sån iller som haft massor med hem innan, och ska enligt tidigare ägare "inte gå ihop med andra hanar", en anledning till att han även omplacerats. Så det känns rätt skönt att ha motbevisat detta.

Mitt råd är att ha träning med dem dagligen, där du sitter med dem i famnen och myser med båda två. Du låter den ena lukta på den andra medans den andra tittar bort. Ju tryggare de blir, destå grundligare får de lukta på varann. En vacker dag kanske de vågar sova bredvid varann i din famn. Ta gärna upp dem och gör detta när de är trötta och kaske redan sover. I början kan du köra några minuter, sen lite längre. Vill den ena smita, tvinga den att vara kvar bara en liten stund då iaf, så att den ser att det inte är såååååå farligt.

Gällande skriken låter det oftast värre än vad det är. Det skär ju i kroppen… Jag har tagit i sär dem när fajterna varit för taskiga och för brutala. Men har de mest brottats och farit runt har jag tvingat mig själv att låta dem hållas. Att den svaga lär sig smita/försvara sig är en del i leken. Se till att den svaga kan dra sig undan bara och gömma sig nånstans. Stiffler gömmer sig under soffan, för där kan inte Leo kasta sig på hans rygg, tex, smart!!! Lycka till och ha tålamod. Det är inte så farligt som det låter, oftast! :)

tack så mkt för hjälpen!

och sare du har rätt.. igen… myran vinner.. det ser faktiskt rätt så kul ut när denna lilla musen springer efter den stora råttan. hon jagar honom överallt. och nu kan jag till o med ha dom tillsammans ensamma!!!! sjukt fort allt gick!

sigge, som jag förövrigt nu officiellt döpt om till sigge bacon, stormtrivs hemma hos oss! han njuter av all uppmärksamhet han får. däremot hatar han att sitta i transportbur, vilket man kan förstå för att han tvingats att sitta i en kaninbur under en lång tid.

så idag får jag dubbelt upp på promenaden.

tack åter igen för stödet. kramar!!!

#19 härligt att höra att det går bättre! ;) du ser, tjejer kan ;)

han har alltid hatat att sitta i transportbur, han krafsar järnet för att komma ut.

Hurhar edet gått? Har försökt få tag på er..vill så gärna träffa honom!!

#22 jag förstår att det måste kännas extremt frustrerande att inte bara åka o hämta "hem" honom igen…

Jag ville ju iaf träffa honom och se hur det är med honom men nu har jag inte hört nåt på en månad :/ Är orolig för hur det ska gå för honom.

hur går det för honom?

putt

putt

putt