Jag personligen använder samma metod på alla mina djur, belöna när de gör rätt, ignorera när de gör fel.

Lättaste enligt mig om illern bits, är att bara bita ihop å låta den bita på. Till slut fattar den att inget händer, det blir ingen fight. Och så släpper den.

Och sen ge godis när den är lugn och snäll, gosa, busa.

Samma grej kör jag med råttorna, hundarna, alla djur. Belöna vid önskat beteende, ignorera allt annat. Klicker är skitbra!

*Klicker innebär att man klickar exakt när djuren gör rätt, så den förstår lättare när den gör rätt och får belöning. Alla djur föredrar att göra rätt om det ger dem nått. Än att bara vara envis och bråka.

Samma metod jag kör med alltså, fast utan klicker! :)

Det man vill uppnå med  bestraffning är att kommunicera att illern har gjort fel och att det är ett oacceptabelt beteende. Inte att hämnas för att den gjort en illa. Samma gäller ju vid barnuppfostran. Det är förstås stora skillnader mellan att uppfostra en iller och att uppfostra ett barn men parallellen är att man alltid ska försöka med så mjuka metoder som möjligt, med människor som ju förstår talat språk finns det nästan aldrig någon anledning att göra något annat än tala den till rätta, därför är det totalt omotiverat att använda någon annan metod annat än i verkliga extremfall när det kan behövas att man tar tag i dom hårt och ruskar utan att skada. Vissa illrar förstår "nej!" bättre än andra, för de som inte förstår det prövar man fysiska metoder som att ta i nackskinnet. Rent våld är förstås uteslutet för både djur och barn.

Att hundar spöar upp varandra i uppfostringssyfte har ingen bäring på vad som är lämpligt för en människa att göra. Hundar behöver inte följa human moral vilket vi måste göra. Kattor leker med sitt byte innan de dödar dem vilket är normalt kattbeteende men fruktansvärt grymt om en människa gjorde samma sak.

Om dina illrar inte reagerar bra på nackskinnsmetoden kanske ett skarpt "fyyy" eller time-out i avstängt område fungerar bättre.

jag förtår vad du menar albanstiffler men jag håller ändå inte riktigt med.

Torchi säger precis som jag skulle ha sagt.

Vissa funkar det bäst med att ta i nackskinnet. Skulle inte funka att skrika nej till min döva iller. Då skulle jag få skrika halsen av mig. ;) Det funkade inte då hon hade hörsel heller. Hon struntade om jag skrek eller väsade. Hon brydde sig inte för än då man tog i nackskinnet. Då gav hon genast upp och gick runt och var sur. Jag känner mig inte elak eller djurmisshandlare på något vis.

Nog fick jag ryck i örat om jag hade gjort något riktigt hemsk då jag var liten. Förstår mamma också varför hon gjorde det, för det skulle jag också ha gjort. var fruktansvärd som barn. Och att man tar i nackskinnet på en hund har jag varit med om många som har gjort och hundarna har inte blivit skygga eller blivit sämre psysikt.

Nu menar jag inte att alla är så. Som jag skrev först att det funkade inte att skrika på min döva iller men det funkar bättre att säga nej till min 7 månader valp än att man tar i nackskinnet på henne.

# 1: Vad tror du är övre åldersgräns för att börja med klicker? Och när ska man klicka? För det mesta gör de ju inget fel, men man kan ju inte gå omkring och klicka hela dagarna…

Vissa saker går inte att ignorera. Som exempel Cliff som ska jaga katterna. Jag fyar med hög röst och i värsta fall tar jag upp honom och blåser på nosen.

Jag brukar inte skrika "nej" heller. Jag använder helst inte nått negativt, varken röst eller fysiskt. Djuren fattar mycket bättre att de får belöning för vissa grejer. tex: man får belöning för att gå på lådan, men går man bredvid så händer inget. Man får belöning när man inte biter. Men när jag biter så säger matte inget, hon gör inget, och när jag släpper går hon bara ifrån mig och slutar leka. Då är det helt plötsligt inget kul. Alaska fick bita mig i armen bäst hon ville,  jag lät henne bita där det gjorde minst ont, och efter ett tag ville hon inte mer, då satte jag fram armen mot henne å försökte ¨få henne att bita. Men då var det inget kul och så sluta hon med det. Annars så bet hon och nån tog i nackskinnet eller skrek. Då fick hon ju en reaktion. SKITKUL!

#7: Hmm, förstår resonemanget då de biter för att leka, men t.ex när illrarna slickar en på armen och sen biter i all välmening för att "göra rent", menar du att man bara ska titta på då? Hur fattar de då att det inte är uppskattat?

Om jag kommer på mina illrar med att äta på sladdar så brukar jag göra ett "ceasarväs" och i värsta fall putta lite på illern. Men då kan de va bra att stänga in dem en stund så de tappar fokus. Boston älskar ju uppmärksamhet så han öppnar skåp å river ur grejer å allt möjligt, bara för att jag ska jaga honom.

ja jag låter dem nagga :P tycker det är gulligt:P Men annars är det bara se till att de inte hinner börja nagga, man kan ju se till att illern aldrig har en chans att bita. Så gör jag med Monty, han skulle hugga foten av mig om han fick chansen. Han kan inte låta bli fötter. Så jag ser helt enkelt till att han inte har möjlighet att hinna bita mig i foten, eller handen. Övar på att han får lukta på handen och sen kliar jag honom i nacken (han älskar det), jag övar på att hålla undan honom med fötterna när man ska in i dörrar å så. Men hela tiden så han aldrig hinner bita.. Men ändå vänjer sig vid lukten av händer och fötter.

Det är aldrig försent att börja klicka. Klickning är lättast att använda vid "momentträning" typ toaträning, lära illern sitta fint etc. Så klickar man sekunden gör rätt betende, sekunden den bajsar liksom. Så klickar du å ger gods. Sekunden den sätter sig upp, så klickar du :)

Då fattar de rätt snabbt vilket beteende det är som belönas. Jag klickertränar ena råttan att hon måste välta en trådrulle för att få komma till mig.

Lär sig djur att händer betyder, lek, gos och godis. Så brukar de inte bry sig om att bita.

#8> Om illern gör så, dvs slick slick biiit så berättar jag för illern att det gör ont genom att prata illerspråk, dvs jag skriker Iiiiii, precis så som en iller skriker när den gör illa sig. Då släpper illern direkt och ser oftast rätt skydlig och förvånad ut.

I övrigt kör jag precis samma metoder som Velsan, sånär som på att jag aldrig utmanar mina illrar att bita. Dvs, ser jag att illern är bitsugen, så sticker jag inte fram fingrarna för att se om den biter. Då tigger man ju om det, vilket inte är vidare psykologiskt tänkt… Men om de väl biter, så låssas jag antigen som ingenting, dvs illern tycker det är tråkigt. Biter den FÖR hårt, så skriker jag Iiiii:et.

Och precis som Velsan kör jag Fräsmetod om jag är arg på illern och om jag verklgien vill ta tag med hårdhandskarna så kör ävenjag Ceasar-väs och puttar. Funkar klockrent på en envis iller!

#10: Att undvika situationer när man vet att de tänker bita gör jag redan, men det känns inte som att de lär sig något av det, nästa gång de börjar slicka på armen är det ju samma sak igen. Däremot händer som de utsätts för ofta och som vi sagt skarpt "nej" åt när de bitit har de så gott som slutat med.

nä alltså, jag undviker ju också att bli biten, när det handlar om riktiga bett. Men när det gäller naffs. så brukar jag låte dem testa, eftersom de har lärt sig att de ger resultat, och det är jobbigt att hela tiden vara rädd om mjukdelarna på armarna :P Men när hon hade tuggat lite å upptäckt att jag inte brydde mig om henne, så slutade hon helt med det. Jag säger ju inte åt henne att bita första bettet, utan de e om hon väl börjat liksom, så får hon fortsätta, och när hon tröttnat, så kör jag upp armen igen, och då är det jobbigt tycker illern och vill inte alls :P

Monty skulle tex aldrig få tugag på, sånt bett som han har :P med honom gäller det att undvika :P Kentucky kan glömma av sig ibland när man leker, då räcker det att man säger "ajaj" så kommer hon på sig själv :P

Kan ju tillägga att Monty inte är det minsta aggressiv och har aldrig varit, han e en tjock gubbe, men har han en fot framför nosen för länge så måste han smaka :P Men han e uppfostrad med handskar på en djurpark så :P

Kentucky var hemsk som liten, tuggade sönder fingrarna så jag inte kunde använda dem. Då använde jag en handske på ena handen. Ville inte bestraffa henne för att hon var rädd och försvarade sig :)

Men visst, många illrar biter på rent trots, då är det bara att vara envisare än dem :P

Illerspråk i all sin ära men vad gör man när man har en döv iller och en annan iller som inte förstår illerspråk speciellt bra?

Daisy funkar det verkligen inte att ignorera när hon gjort fel för i hennes ögon säger man då att det är ok. Enda sättet att fya henne som har fungerat är nackskinnet. Det är det enda hon förstår!

Molly har jag försökt prata illerspråk med. Fräst när hon gjort fel och vad har resultatet blivit? Hon går runt och fräser åt allt till slut. Hon verkar inte förstå illerspråk alls. Antagligen är det därför hon inte går ihop med andra illrar! Henne är det också nackskinnet som fungerar.

Jag vill också tillägga att bara för att man tar i nackskinnet betyder det inte att man gör det hårdhänt och skadar dem..

nej, alltså, jag tycker att folk får göra som de vill :) nackskinnsmetiden är ju inget elakt. Mamman gör så :) Men det funkar inte på mina illrar tex :) Sen mina metoder funkar oavsett om det är ett dövt djur eller hörande, eftersom man inte behöver använda ljud :)

Men är mest det att alla nya illerägare får höra är att man måste ta i nackskinnet, och sen när det inte funkar (för illern blir triggad av det) så är illern jätteaggressiv, men den kanske bara behöver en annan metod :) Man måste förstår anledningen till varför illern biter, om det är på lek, trots, rädsla eller riktig aggressivitet. Man kan inte använda samma method på alla illrar enligt mig.

Och om dina lyssnar på dig Bnoffan och gör som du vill, så funkar det ju :)

#16 Nej klart att detta inte är det ultimata för alla illrar! Bra att du påpekar det. :)

Det hade nog varit annorlunda om jag tagit en valp. Då hade man antagligen kunnat forma illern på ett helt annat sätt. Eftersom mina damer haft så många hem har de lärt sig att vara väldigt självständiga och därav lyssnar Molly bara på rösten när hon själv vill ;)

#17> En döv iller är såklart ett undantag som man inte kan använda "generella metoder på"… Tufft att uppfostra denna öht! :)

Vad tanken med denna tråd var, var inte att klanka ner på folk som verkligen använder nackskinnsmetoden framgångsrikt, utan endast att få folk att reflektera över om denna metod verklgein behövs, när man inte använder såna metoder på andra djur (eller tex på barn) där de anses "fel".

Men precis som Velsan säger så tipsas alla nyblivna illerägare om denna metod FÖRST, innan man ens säger att man egentligen kanske inte behöver denna metod utan "mildare" metoder funkar precis lika bra för det mesta.

Ibland blir jag lite förskräkt när jag läser vissa trådar där man fyar hit och fyar dit, för minsta lilla "fel" illern gör. Klart inte illern fattar tillslut och istället vänjer sig vid nackskinnsnyp som tillslut triggar dem.

Vi har använt oss av nackskinnsgrepp när vi bittränat Frenja. Det har fungerat hur bra som helst. Nu är hon i princip helt bitfri (utom mot en av våra kompisar som hon av någon underlig anledning alltid ska bita i tån då han kommer på besök). Men nackskinns greppet har vi bara använt när hon har bitits. Annars funkar rösten eller ett högt klapp med händerna för att få hon att lägga av med att t.ex. bita på sladdar.

Vår omplaceringsiller Lucy kan man dock INTE ta i nackskinnet! Hon blir superkränkt och får nog ganska ont också (hon har typ inget löst skinn alls i nacken). Visserligen tror jag hon blir kränkt just för att hon aldrig har blivit dominerad av någon. Då är det ju jättehemskt. Men det är onödigt att använda denna metod ändå, för hon bits väldigt sällan + att hon bara bits ÄNNU värre när man ta i nackskinnet. Hon blir som en kobra. Jag tror att de som uppfostart Lucy från början har gjort det utan någon form av dominans alls. Det verkar ha funkat mycket bra för hon är väldigt snäll. Dock är hon väldigt dominant och egensinnig… 

Jag tycker inte det är fel att dominera sina djur fysiskt. Men allt handlar ju om balans. Jag tror man själv känner på sig om det fysiska är på ett accpetabelt plan eller om det är kränkande och onödigt (t.ex. att man tar i väldigt hårt för att man är arg). Man kan diciplinera fysikt men ändå vara mild. Man kan ta löst i nackskinnet, eller ännu hellre; hålla ner illern mot golvet tills h*n ger sig. Väldigt upphetsade och vilda hundar kan man också brotta ner på golvet för att få dem att lugna ner sig. De kanske gnyr till lite, men oftast är det inte för att de har ont utan att de hamnar i underläge, vilket de inte tycker om.

#19> Håller med dig Aelsklinn, i vissa situationer funkar inget annat än att "brotta ner" illern/hunden, utan att det för den sakens skull är smärtsamt. Oftast räcker det att göra en sån stor markering en gång i djurets liv… eller några få när det gäller envisa illrar. Men detta tycker iaf jag är nödfallslösningar. :) sen är det ju som sagt så induvuiduellt, vad som funkar eller inte…

Lite off the point, men jag tänkte bara påpeka att hundar normalt INTE tillrättavisar varandra genom smärtsamt våld. Syftet när en hund markerar mot en annan är i regel att bryta det pågående beteendet hos den andra hunden, inte att skada eller straffa, och det är ytterst sällan de gör den andra hunden illa. Snarare markerar de kort i precis rätt tillfälle, så den andra hunden blir uppmärksam och möjlig att vägleda. Även om jämnåriga hannar ibland kan ranggruffa en hel del är det ytterst sällan de faktiskt skadar, eller ens biter, varann, vilket man kan notera om man tittar noga. Återigen är syftet att kommunicera, inte att straffa eller skada. I en flock vore det högst ogynnsamt om hundar "spöade" varandra.

Hundar kommunicerar mer fysiskt än människor, och det är (i hundfallet åtminstone) extremt svårt för en människa att lyckas pricka in precis rätt tillfälle och styrka för den fysiska "markeringen", så resultatet blir en uppmärksam hund. Blir det ett smärtsamt straff kommer hunden undvika det felaktiga beteendet på grund av rädsla att straffas, och det är alltså inte alls naturlig kommunikation. Därför är det, såvida man inte läser sin hund helt perfekt, troligen säkrast att använda andra metoder, t ex klicker / belöning.

Visst fungerar fysisk bestraffning med vissa hundar, men det är absolut inte naturligt hundbeteende.

Därför är det ingen bra bas för jämförelse i den här diskussionen, som dock är både relevant och intressant.

Det enda jag har att tillägga är att det nog ligger oerhört stor relevans i Varför illern biter. Utan att veta varför kan det nog vara farligt att av princip använda en viss metod (i synnerhet om denna innefattar straff) - om illern tex råkar vara nervös/ inte litar på ägaren (vilket kanske inte är helt uppenbart), och därför biter, bygger man ju knappast upp förtroendet genom att skrika och fräsa åt den, osv.

#22 Precis :D Hundar blir mycket bättre om man aldrig bestraffar bara belönar :D

intressant tråd!

Dexter (döv) har jag alltid fått ta i nackskinnet när han gjort fel men han har varit den perfekta förstagångsillern så det har inte behövts användas specielt mycket alls. Nu för tiden- om jag skulle behöva tillrättavisa honom (händer i regel aldrig) så bara "nyper" jag till honom i nacken lite löst. Han fattar helt klart poängen med det.

Dom andra försöker jag styra mer med rösten. Jag säger NEJ när de tex ska upp på soffbordet eller in någonstans där de inte får, men oftast bakar jag in det i en mening och säger det mer för mig själv än för illern och bara tar bort illern från bordet/skåpet. Utan någon form av bestraffning eller tillrättavisande.

Däremot så får andra ta SKiten i nacken och säga NEJ på skarpen när han envisas att bita dom. Det är väldigt, väldigt svårt att bryta Skitens mönster gällande vilka han biter och inte.  Min bror har hamnat i bit-gruppen och han säger ifrån… 
Saken med Skit är även den att han biter och sen springer han o gömmer sig för att göra nästa attack när man minst anar det, så det gäller att få tag i honom direkt..
Det här händer ju inte så ofta då jag sällan har "bit-folk" folk här, får se om jag kommer fram till nån bättre metod eller om det bara är att acceptera hans små egenheter…