Saknad
Sitter och bläddrar genom gamla inlägg, och får sån ångest, saknar mina älsklingar så mycket!
Paddy, min första hund, lite speciell med underbar. Blev 11 år och togs bort i sommras. En månad efter självdog hans syster som vi hade från början.
Kodde, väldens bästa rottis, hur underbar som helst, men sjuk från att han var liten, allt drabbade honom. Käkade kortison hela livet hon vid 7 års ålder gav kroppen upp :( Fick också somna in i sommras.
Jameson, Paddys son, världens myshund, men tyvärr så råkade han ut för så många trauman i livet att han inte kunde lämnas ensam, bo i lägenhet, han attackerade andra hundar och till slut klarade han inte av småbarn. Så jag beslutade mig för att omplacera honom, och han bor nu på en hästgård i småland, utan andra hundar och inga småbarn. Men ibland känner jag ett sånt behov att hämta tillbaka honom, men vet att han inte skulle må bra av att leva mitt liv. Saknar.
Rally, Jamesons syster, som jag egentligen skulle behållit, full fart från att hon kommit ut från mamma, därav namnet. Ända tiken i kullen. Tog imot henne själv, man får ett speciellt band. Men vid 6 veckors ålder, blev hon tappad i marken av en klantig människa, klarade sig i nån timme, men dränktes till slut av sitt eget blod i lungorna. Det och när jag fick beskedet om Humla är nog det värsta som någonsin hänt mig, man ligger på marken helt okontaktbar och bara skriker. Att se nån födas och sen 6 veckor senare se den dö, var fruktansvärt. Orättvisst, hon fick aldrig chansen.
Humla, min första iller, så himla speciell! Saknar henne nått fruktansvärt, vill ha henne tillbaka!
Lava, varför skulle du bryta dig in i badrummet och äta upp en hel gummiborste för hundar? Henne hann jag inte lära känna så bra, men önskar jag hade fått chansen :(
Memphis, vår lillkille, som aldrig hann bli stor :( För svag för att hinna rädda, undrar hur du hade blivit :(
Känns som man förlorat för många under en kort tid, baksidan med att ha djur :(
jag känner med dig, skickar kramar från mig och iller-busarna!
jag e ledsen gumman… kramizz
Mvh Jenny
ja, usch vad man saknar ibland… 
Vi hade en hittekatt från att jag var liten tills ett par år tillbaka. Han blev 19 år gammal och jag är tacksam för att jag hann flytta hemifrån innan han gick bort för det hade varit för jobbigt att bo där utan Misse…
Min andra, och största sorg, är min brors föredetta hund. Han var en golden som morrade när han var glad och skällde på skateboardar och baracker i skogen. han var ingen vanlig golden, för han var då aldeles för kaxig för att vara den "snälla rasen".
Jag var hundvakt ganska ofta till honom och vi "fann" varandra nästan direkt.
När min bror och hans fru skilde sig kunde de inte ha kvar Bonzo som aldrig trivdes i lägenhet och fick vara ensammen för många timmar.. Jag bodde fortfarande hemma annars hade jag tagit honom och löst det på något vis..
Han fick flytta ut på landet där jag fick hälsa på en gång. Han fick 2 hundkompisar och trivdes fint.
2 år efter han flyttat fick vi beskedet att de varit tvungna att akutavliva Bonzo pga leverproblem.. Jag grät som bara den när jag fick reda på det och då hade jag ändå bara träffat honom 1 gång på över 2 år.. Men det var smärtsamt att bara veta att jag aldrig mer skulle få träffa min kärlek igen… :(
Sajtvärd på Iller.ifokus
Det är verkligen fruktansvärt att förlora sina älsklingar :(
Jossan, det där med den snälla golden är väl lite av en myt? Det är ju defenitivt ingen barnhund och och jag inte är helt ute och cyklar så står de i topp på att bita folk.
#4 jo jag vet, men så är det den populäraste familjehunden av dom alla också då den finns i vart o vartannat hem så att den står högst bland bitskador förvånar mig ju inte. Men den ska ju vara extremt tålmodig. I bonzoz kull blev flera hundar avlivade pga aggresivitet… :(
Sajtvärd på Iller.ifokus
#4 det beror inte på att det är en aggresiv hund, utan statistiken är byggd på ANTAL fall och inte i %. Golden är trotts allt en vanlig vovve
Är inte schäfer en vanligare vovve?
lustigt ur alla trådar jämt byter spår
Respektera trådskaparens inriktning!
/Cecilia medarbetare
Jag vet hur tung sorgen kan vara. Saknaden är enormt stor och dem lämnar ett djupt hål i ens hjärta. Man får försöka att fylla det tomrummet med fina minnen.
Låter så enkelt men det är så svårt, det är lätt att tala om för andra vad dem ska tycka, tänka eller försöka göra. Den dagen mina blir änglar kommer mitt liv att rasera. Kan fortfarande inte sluta tänka på Max som jag förlorade för 5 år sedan, eller Ozito som akut fick somna in alldeles förtidigt i Augusti i år, knappt ett halvår var han.
Jag sitter i dödens väntrum känns det som med Lucifer, Tigern , Hugo & Familjens stora vovve. Det är bara en fråga om tid och jag kan ingenting göra. Maktlösheten är så stor.
Tänker på dig! Många kramar
Beklagar så din sorg, vet själv vad jobbigt det är. På kort tid att förlora flera familjemedlemmar. Man saknar dem så.
Tänker på dig och skickar några kramar genom cyber rymden.
Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars
Starta ny diskussion