Det är fruktansvärt.. Jag räknar faktiskt med att alla mina illrar kommer att få någon form av cancer någon gång i livet.

Av mina 10 döda illrar vet jag att 8 har haft cancer eller dog av.

Man blir sorgsen om hur enormt ofta det är som våra älsklingar åker på någon form av cancer. Skrämmande!

näääh, vad är detta? varför ska våra stackars djur lida så? och vi med dem?

Hejsan.

Jag är inte alls bekant med illrar. Tycker de är väldigt fina djur dock. Har en undran… Någon skrev att det är väldigt vanligt med cancer hos illrar. Är det någon som vet vad detta beror på? Har det alltid varit på det viset?

Vh LenaB

Inte riktat mot Cecilias illrar nu!

 #4 aveln är väl en del i det?!

Ok, men så tragiskt!!

Vh LenaB

ja, både dålig avel (då vissa former av cancer är ärftligt) och hur vi håller och föder våra husdjur kan ha del i cancern.

Jag har aldrig ens funderat på OM mina illrar kommer få cancer eller inte, jag tänker bara NÄR… :(

Det är fruktansvärt… Jobbigare känns det när man vet att släktingar till ens egna illrar har dött i ung ålder pga cancer.. Dåliga odds redan där.

Usch. Inge kul alls Cilla. Jag känner med dig.

Lyckan har inte lett mot dig på ett tag :( Tänker på dig. Stor kram

Förstår så att du är ledsen. Lider med dig gumman.
Kramar i massor

Jo tyvärr verkar det vara en fråga om när, inte om… :(

#0> Känner med dig, det är sååååå tragiskt att veta om att de är sjuka och inte kunna göra något,… bara vänta. Det suger. Livet är så bräckligt så det gäller att ta vara på varje stund man får  med sina älsklingar.

Har många ggr funderat på det, om det är värt att själv utsätta sig för den smärtan som det innebär att ha ett sjukt djur, när man vet att det kommer. Är det verkligen värt det? Jo, det är det är mitt svar. Om jag får i snitt 5 år med en underbar varelse, så är det värt det.

Självklart är det värre ju yngre de är när de blir sjuka, det går inte att komma ifrån. Stackars Hugo… "Tyvärr" är det väl åxå så att man blir mer och mer erfaren som illerägare, ju fler sjuka djur du haft. Så ju längre man haft illrar, destå vaksammare och bättre borde du bli på att hantera och ana ev sjukdomar, hypokondriker-matte helt enkelt. Kanske kan man iaf säga att det är något gott i det, för då fångar man forhoppningsvis upp sjukdomarna tidigare, så att djuret slipper lida lika länge som det kanske gjort om man vart rookie, eller hur? Klen tröst…

Kan de inte ha stammis-kort hos veterinären? Med extra rabatt för oss frekventa besökare? Eller att man får "gå före i akutkön", hehe… Hmmm… :(

*kram*

Det räcker att jag säger: "Hej det är Sara." när jag ringer smådjursavdelningen på Blåstjärnan i gbg så vet de vem jag är… Tragiskt.

 Men jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Ska jag ha 1 frisk iller och 3 sjuka?

Det skulle aldrig bli såhär. Det här var verkligen inte så jag planerade det. Denna förbaskade orättvisa!

#1 Hur många hade du sjuka samtidigt? 

 #11 Men ska jag vänta ut 3 illrar? känns så hjärtlöst och bara sitta och vänta, att inte kunna göra annat. Hugo verkar inte lida på något sätt. Det kliar lite just nu. Men iväg till veterinär blir det så fort skorpan har läkt. Det värsta är att ofta hänger det ena ihop med det andra. Det gäller att se upp för andra sjukdommar såsom insulinom.

Känns så ironiskt att jag den 14/5 sa "Jag vill inte begrava Lucifer ensam men jag vill inte heller att han ska stå på någon hylla i flera år vänta på att dem andra skall dö" I det skedet hade jag precis pratat med en veterinär som förklarade att Lucifer hade Lymfom och hade ½ år kvar att leva.

Jag skulle aldrig ha sagt dem förbaskade orden….

#13> Huga, förstår verkligen frustrationen. Men vad 17 kan man göra annat än att ge dem bästa möjliga vård? För man vill ju inte direkt avliva dem på "förtid" om de ändå mår hyfsat bra och inte lider av cancern. Ett sånt val får man ta själv, eftersom man ju bäst känner sina djur.

Har tagit beslutet att avliva ett antal djur (illrar och hundar) nu genom åren, pga diverse sjukdomar och skador. Det enda beslutet jag ångrar, är när jag väntat för länge. Det är så lätt att behålla dem för sin egen skull, fast de kanske lider lite väl mycket. Men när vet man att rätt tid är? Ja, det lär jag mig nog aldrig…

Snygg pose där på illerbilden.

#14 Jag vet exakt vart min gräns går och det är när livskvaliteten dalar.

Döden är inte farlig och gör inte ont.. Utan det är vår saknad och den tomhet dem lämnar efter sig som svider i hjärtat och bankar i själen…

Älskade killar…

Hugo håller om Tigern

# 13 Har nog haft 3 sjuka samtidigt som jag kommer ihåg. Bilbo och Oscar i insulinom och Trazan i binjurecancer.

Grejen hos mig är att när någon tas bort pga sjukdom så blir någon frisk sjuk i det, så det är alltid någon som är sjuk. Nu är det Funny som antagligen har binjurecancer och blir medicinerad med Lupronsprutor.

Ja tyvärr har jag själv bara haft en iller som dött och det var ju pågrund av hur ägaren före mig skötte honom som dom flesta vet. och jag vet hur jobbigt det känns att även omplacera. kramar om dig i massor och super hårt gumman

Lite OT kanske, men angående döden. 

Har en liten teori angående döden och för den delen andra svåra händelser i ens liv, den baseras på mina egna erfarenheter.

När någon i min närhet (människa, hund eller iller) dött så har det varit som ett avslut på en fas i mitt liv. Som en markering på att nu börjar en ny fas (i positiv bemärkning) som är "livsavgörande" för mitt liv - och det är inte meningen att den döda skulle delta i den nya fasen i mitt liv… Alltså som ett avstamp… Den tanken brukar funka för mig att tänka på när någon nära dör; typ "man måste lämna någon för att kunna gå in i nästa fas". konstigt nog har den stämt än…

I mitt fall har faserna varit tydliga:

• När min första hund avlivades: jag började plygga på universitett.
• När min morfar dog: jag flyttade med pojkvän till annan stad.
• När illern Beda dog: jag flyttade till nybyggd villa).
• När mitt ex dog: giftasplaner med ny sambo.
• När illern Alba dog: barnplaner i uppstart.

Nu hoppas jag på att jag slipper "nya faser" ett tag, men vet att min mormor snart kommer dö, en tidsfråga tyvärr. :( Undrar vad för fas som börjar då? Kanske har jag lyckats med de två sista punkterna då? *djup värre* :-O

#18 ja det är ju faktiskt en bra syn på det hela men inte alla som tyvärr får dessa positiva sakerna utan baar dödsfall efter varandra tyvärr. väntar själv på att min farfar trillar av pinnen då han är 92 år och hela tiden har olika problem och får åka till sjukan som tur är det inge super duper allvarligt men det visar iaf att hans imunförsvar säger upp sig. och jag hoppas han överlever julen iaf med oss och sen baar får somna in hemma i lugn och ro.

#19> Ursch ja, som sagt, samma för min mormor. Grejen är den att jag oftast inte kommit på den nya fasen förräns efter dödsfallet. Men såhär i efterhand ser jag ändå det gemensamma… kanske har även du en positiv fas på väg in utan att du vet? Man kan ju alltid hoppas! :) *tröstkram*

#20 jo kanske något i stilen med att om min farfar dör precis innan barnet ploppar ur eller liknande. men som sagt man har nog lycko saker även om det kommer ett dödsfall som du säger=)

Kram på dig cilla! Det är inte rättvist.

Jag är också så himla rädd för att vänta för länge. Man måste ta det på allvar när livskvaliteten sänks.

Mitt bästa beslut hittills gällande illrarnas sjukdomar (som jag trots alltändå har sett ovanligt lite av) var när jag opererade Dexter  i oktober.
Att öppna och "ta bort" det som bara fanns misstankar om har gjort att min föredetta råtta med halvtaskig päls har blivit en ståtlig iller. Så fin har han inte varit på ett par år!

Kram Cilla. Du vet att du kan ringa om du behöver snacka.

Tack för allt stöd. Så fort skorpan är borta så åker vi in. Han + matte kliade och tryckte på "knappen" för att se om det kom ngt ur den. Sen såg jag på morgnen att det hade blödigt endel. Så den skorpan måste bort. Jag vet inte om knappen sitter kvar under?!

Ska jag in med hnm utan att han har några knappar och be dem palpera och ultraljuda och även be dem ta prover och se om man kan hitta ngt misstänkt. Eller ska jag vänta tills nästa knapp dycker upp?

förmodligen kommer knappen sitta kvar när skorpan trillat bort. Så är det alltid på dexter. Det bästa är om du kan få den bortopererad och analyserad så att du är säker på vad det är- även om jag kan sätta min högra hand på att det är en mastcellstumör… :/

Det är lättare för veterinären också och se vad det handlar om om du har något att visa upp.

Igår fick jag en chock hemma då dexter, som inte kliat alls mycket på sina, hade kliat upp ett stort sår där han har en av sina mest utsatta mastcellstumörer.. Som tur är brukar han låta dem va när de väl är sönderkliade så att de får läka ifred.

Tog en bild… 

en till bild..