När jag var djupt deprimerad (1991) sa en vän till mig att jag skulle skaffa iller, för det var det bästa lyckopillret. Eftersom jag är djurvän och redan hade massa djur så nappade jag faktiskt när jag såg en annons i Gula Tidningen på en iller. Jag åkte dit och hämtade honom. Elvis. Eller IiiiiLLVISS… Och jäklar vilken KÄRLEK. Jag har aldrig upplevt något liknande varken innan eller efter med någon varelse på denna jord. Jag brukar likna det vid att skaffa barn. För jag kunde titta ner på honom, säga hans namn, han tittade upp, la sig på rygg och lixom… log mot mig… (nu har jag inte barn, så ni som är föräldrar behöver inte bråka med mig) och ett otroligt lyckorus for igenom mig.

Elvis och jag var oskiljaktiga i 3år3m. Sen hände en tragisk olycka, som jag inte kommit över ännu. Han var min första iller. Jag vet inte om det är så att första illern blir ett större "lyckopiller" än iller nr 2. Men vad jag främst känner är att kemin stämde till 100% mellan mig och Elvis. Vi hade underbara rutiner och dagar och vi älskade varandra djupt.

Berätta gärna era historier. 

Jag kände nog det där på sätt och vis med min första iller Dexter också. I alla fall den där oändliga kärleken första gången jag såg honom. Jag bara visste att han var MIN. Det du pratar om Grodan, är en själsfrände. När man förstår varandra på ett högre plan. Att man är ett. Jag har sett det mellan människa och djur några gånger men nog inte upplevt det så starkt själv. När jag skaffade Marcello var det också så himla stor kärlek. När han var runt halvåret fick jag ångest bara av tanken att en dag förlora honom. När jag väl stod inför den dagen var det inte alls så jobbigt som det skulle kunna varit, eller som det hade varit om han gått bort tidigare. Jag levde ett annat liv där illrarna bodde utomhus och Marcello hade varit rätt sjuk på slutet och fått medicin 2 ggr per dag så många måsten och dåligt samvete för honom istället.

#2 Näe, pratar inte om själsfrände. Utan vilket lyckopiller iller är. Det var DET jag ville få fram med tråden i a f. För man blir verkligen glad av iller.

Jag kanske drog en dum parallell till Elvis då, som kanske var min själsfrände… Jag har ju blivit så glad av alla mina andra illrar också, men då har jag ändå varit illerägare en tid och det trubbas lixom av för jag VET ju hur iller är och förväntar mig att de ska vara busiga och illriga så som bara illrar är…😃

Jag har i ca. 10 år haft vänner med illrar. Har egentligen inte fattat grejen med dom..visst jag har tyckt att dom är söta (några av dom) men inte mer. Har inte vart sugen på att skaffa nån heller. Men så såg jag en annons med illrar som bara var några mil från mig. Grodan tyckte jag skulle åka och titta på dom och jag tänkte att jag gör det. Vet inte vad jag hade förväntat mig men jag blev helt kär! Det blev ett band mellan mig och Kendra som jag inte kan förklara! Jag väntade hundvalpar hemma så jag tingade henne och skulle hämta om ett par veckor. Jag fotade båda pastelltjejerna när jag var där och tanken på att köpa båda kom upp. Tyckte ju även om Allis och tänkte att dom kunde få bra sällskap av varandra. Jag gick och längtade så dom där två veckorna 😊 När jag fick hem dom var jag så glad! Varje dag gör dom nåt nytt och får mig att skratta. Jag har aldrig haft så roliga djur som ger mig så mycket glädje och många skratt 💜 jag tycker så mycket om dom och dom tycker om mig. Dom gör mig glad varje dag. Kallar dom för mina illerpillrar 💙 Det var nåt jag inte förstod innan jag skaffade mina egna illrar, vilka lyckopiller dom är! Tror inte folk vet det…för då skulle alla människor äga minst en iller 😀

Att kunna få leka varje dag med en lekglad iller… få den att poppa och skutta… det blir man så glad av 🤍