Betty är bitig fortfarande. Men hon är väldigt lekfull och är igång mer än dom andra. Hon biter gärna till när hon far fram som en toka i lek. Och nu har hon kommit på att Mannes örsnibbar är mumsiga. Men hon biter oftast inte hårt. Det är mest att hon far runt med öppen mun och attackerar och det kan bli ett litet naffs. Om man jämför med hur hon va när hon kom så är det stor skillnad.

Ett bitmonster har du när illern aldrig ger sig trots att du försöker lära den att inte bitas. Och då ska den bitas FÖR hårt, snudd på så man får sår. Då har man ett bitmonster.

Mina bitmonster har dock gått att vänjas av rätt fort så jag skulle inte säga att jag har något bitmonster, trots att Stiffler ibland kaxar sig när han är förbannad och kan hugga min sambo… hehehe…

För mig så är ett bitmonster när den bits och det börjar att blöda.

var hos mina qsiner och kikade lite på deras två illrar för att få lite insperation innan vi tänkte skaffa oss en egen.

och då gick jag två dagar med dom två tjejjerna utan att bli biten eller nypt.

men tjejjen blev nypt i armbågen en gång men det blev inga märken och då sa jag att det är så en iller bits.

sen när vi skulle åka hem och packade våra saker så låg en av tjejjerna under soffan och lurade och passade på att bita sofia i lilltån så att det hängde en hud-bit från den blödde som bara den. och det tog ca 4v att övertala sofia sen att skaffa en iller

Hoppas bara nu att min lilla Casper inte biter henne så hårt bara…

En natt för inte så länge sen vaknade jag av att Kentucky bet mig i örat….mindre skönt…

#4 Lika systrar hihi :)

Vi har ju bitmonstret definierat här hemma, dvs Bilbo ;) Det uppstår oftast blodvite i samband med Bilbo och nya människor, men vi älskar ju honom ändå ;) våran lilla lurifax! kan tillägga att han ibland fortfarande kan bita oss också "bara för att" och det har inget med bus att göra och det är inte sällan det blöder då heller :)

En bitig iller är för mig en iller som hugger tag och biter så djupt och hårt de bara kan. Så där så att bloden rinner och man nästan hör hur det knastrar. En iller som inte har ett normalt illerbeteende.

Tack vare pälsarna så vågar ingen ta sig hem till mig, alla är livrädda=)=)=)

#6 Ditt foto är helt underbart! Det skulle man ha på dörren "varnig för illern" =) Inbrottsfritt =)

Kan även tillägga att Chucky brukar ge mig ett välkomnande när jag kommer hem geom att bita mig i hälsenan…

strumpan haha jo, jag funderar på att förstora upp det lite snyggt o smälla upp på dörren till lägenheten. då får man nog inte ovälkomna besök sen ;)

milton.. biter främmande helt oprovocerat och för kung o fosterland. mig går det dock bra med, och personer som hanterar honom "rätt". Man får helt enkelt hålla koll på honom, man märker när han är på gång o bitas.. men iallafall. skule klasa honom som lite bitmonster på bättringsvägen ;)

Jag har en asläskig gammal gubba till granne. Han brukar ringa på min dörr av misstag när han ska till våningen över. Då tänkte jag att, om man har en så bild så kanske han slutar hänga på min dörr =)

Jag tycker att det ska gå hål i huden och kanske börja blöda, annars naffsar han mera :)

För mig är en iller bitmonster, när den hugger hejdlöst och hårt, så att man får räkna med större sår eller skador.

Sedan kan jag på skämt kalla busiga illrar, som nafsar eller småbits, för bitmonster :-)

För mej är ett bitmonster en iller som bits när den varken är uppspelt lr sur, bara biter helt oplanerat så att blodet rinner lr sprutar.

En bitiller för mig är när den biter så hårt eller fortsätter att tugga och bita hårdare när man försöker få bort den. Men det som valpar ofta börjar med när dom kommer hem till ett nytt hem efter ett par dagars/veckor aklimatesering, det tycker jag inte motsvarar dessa kriterier som jag för en bithaj. Valpanaffs i tår och fingrar när man leker med dom, det tycker jag inte ska räknas in i mönstret hos en riktig bithaj. Men biter illern oprovicserat, ska man inte behöva stå ut med. Då kan det vara att kemin mellan människa och djur inte stämmer, och då mår illern bäst av att får göra en omplacering och där kanske bli en riktigt bra iller. Eller så får man bita i det sura äpplet och försöka få illern att acceptera att bitas det är inget man gör när det gäller människor, och börja träna, träna och åter träna med illern. Jag vet hur det är, för jag har en av vildillermixarna (Electra) som är en riktig bithaj, och många är dom bett jag har fått med blodvite som följd, senast idag fick jag ett hugg på baksidan av handen när jag skulle sätta in henne igen. Man kan ta i henne om man först tar tag i svansen och för handen inunder magen och tar henne på det viset, men idag var jag inte snabb nog att göra detta, så hon bet ett reält tag i handen. En gång har hon tuggat och tuggat, och det är ingen skön kännsla vill jag lova. Så när en valp håller på med sina låtsas angrepp på fingrar och fötter, så tycker jag att det är inget, men jag förstår dom personer som blir rädda. För illrar har en formidabel uppsättning med tänder, iallafall när vuxentänderna kommer fram runt 12-14 veckors ålder. Detta är min syn på bithajar.

Föreställer mig en iller som mer eller mindre oprovocerat biter/tuggar sig fast så man får sår och blodspill.

Det bor definitivt ett bitmonster här hemma. 5 Månader gammal, köptes 07-10-10. Det går inte att lyfta upp, klappa, eller ens låta henne nosa på ens hand utan att man med 100% säkerhet kommer få sätta på ett plåster. En godvän (med bra iller-vana) försökte ta upp henne, och det slutade med 4-5 plåster på fingrarna. Hon "höll" (läs: bråkade med) illern i ca 30 sek.

fruktansvärt jobbigt, och oprovocerat.

Hon har inte heller blivit "bit tränad", dock 100% lådtränad (tack vare dom andra illrarna som hon är uppväxt med).

5 månader, möjlig trotsålder och inte bittränad är faktiskt inte en bra kombination.

Det är inga smånaffs, utan rena rama attackhugg.

#18 aj då..sånt e aldrig kul…ni får prova på lite alternativa bittränings metoder…hojta till om ni vill ha tips och råd! vi är många här inne som haft att göra med riktiga små monster ;)

Jag har inga bitiga illrar, bara naffsiga.

Chiquita och Elvis ger gärna tjuvnyp till mina gäster för att visa vilka det är som bestämmer här hemma. Allt som oftast så gör ju gästerna det mest naturliga, försöker dra undan föterna. Chiquita och Elvis tar det som en inbjudan till lek och fortsätter naffsa. Chiquita är ju oxå väldigt nyfiken och väldigt "på", ska vara innaför byxbenen och uppe i ansiktet och ger sig aldrig, vilket kanske kan uppfattas fel.

Men bitig… nej.

#19 det vi gjort är att lämnat tillbaka henne, imorn åker hon tillbaka till uppfödaren =( iofs är det det bästa som kan hända för henne. Hon slipper vara ensam och se så ledsen ut. ungefär lika ledsen som jag känmner mig just nu

#21 Vem är uppfödaren? Det är kanon att hon tar tillbaka henne.

Det här är för mig över gränsen…

En till..

En till

En till..

Sista!

Dvs att jag tycker att det ska vara ett rejält bett för att en iller ska kategoriseras som bitig. Valpar kan bitas ordentligt hårt. Men iller som tuggar och tuggar och tuggar och inte släpper, det är för mig en bitig iller!

Kentucky var HEMSK när hon var valp, hög hårt å vägrade släppa. Men det gick att träna bort, nu biter hon mig aldrig. Hon kan ge nya tjejer ett nafs för att se hur de reagerar.

Boston bets lite när han var i trotsåldern, i fötterna.

Monty, är verkligen inte aggressiv. Men jag har sett honom bita två människor. Han hugger bara till, håller sig inte fast eller nått. Men blodet sprutar garanterat. Vet inte vad det är som gör att han liksom inte kan låta bli om en fot står framför honom tillräckligt länge. Men tror han är mindre benägen att bitas nu än han var i början. Bodde på djurpark,hanterad med handskar och aldrig fått lära sig att bar hud är off limits. Han vet liksom inte bättre. Har dessutom vart brunstig hela livet typ :P

#25 om det där är bettet innan skövde så kan jag garantera att det såg betydligt värre ut live! Och mycket mer svullet såg det ur…

Jag tycker att en bitig iller är en iller som bits utan orsak.
jag kallade Cato för bitig när jag hämtade honom, för han bet, men enda anledningen var ju att han aldrig blivit hanterad ordentligt och bara med handskar… han var bara osäker och visste inte hur han skulle bete sig. Efter knappt 2 veckor var han en ängel.
omplacerad pga att han inte funkade med ägarens hundar och pga att han inte gick att hantera- han var för bitig.
Jag påstår motsatsen.

#25 jo såg rätt mkt fulare ut i verkligheten.. Djupt var det, och det höll ju på och blödde hela dagen :/. Men det kunde man kanske förvänta sig av ett milton-bett. Han är vad jag också skulle kalla en bitig iller. Han är ändå rätt trygg, men biter helt oprovocerat allt vad han kan, och då knakar det i benen, han släpper inte och tuggar.. Han har dock faktiskt aldrig bitit mig så.

edit, lägger in en bild på den skyldige också ;)

ett bitmonster är iaf en iller som hugger och tuggar på huden och vägrar släppa.

#22-26 Det var inte dåliga bett.

Måste ha känts ganska bra.

Tjejen högg så fort hon fick chansen då hon var liten. Minsta bit hud hon kom nära högg hon i. Och förbannat hårt.

#31 håller med i detta, så är en bitig iller

#22 det har egentligen ingen betydelse om vem det är, men Honney var från Klarsferret, en uppfödare som har väldigt bra information, råd och tips och liknande. men tyvärr funkade det itne att ha Honney kvar.

#25 bilden i mitt eget inlägg blev mkt värre under dagen som gick. Då svullnade det upp ordentligt. Milton är enligt mig en bitig iller!

#33 Jag skulle också kalla tjejen för bitig med tanke på hur hon bet dig. Jag kommer dock inte ihåg om hon någonsinn bet mig? Du fick kämpa rejält med henne och du ska ha en stor eloge för att du lyckades!!

För mig är en bitig ilelrn en som biter vid "fel" tillfälle. Den biter inte vid lek, elelr av otrygghet/rädsla dvs. det är ingen normal reaktion på en händelse. Den biter bara för att bita.

Melker skulle ju vara en bitig iller men det enda hans aknade var riktig trygghet. Numera kan jag göra i princip vad som helst utan att han biter mig. När vi busar och han ser ut som han ska bita trycker jag fingret mot munnen på honom och då får han den dr blicken - Nej men det var ju fel, du ska bli rädd kvinna!

Men allt är väl relativt beroende på vad man står ut med. Här hemma är det totalförbud mot att bitas

Frasse var bitig som valp… inte konstigt då han bara hade blivit hanterad av uppfödaren med handskar… han bet och låste käkarna… hade plåster på varenda finger. MEN det tog ca 1 månad så slutade han… han hade kommit på att fingrar ver ju inte farliga alls….

En av mina honor däremot var betydligt värre…. hon fick en knäpp efter det att hon fått sina valpar… högg, låste, släppte lite och tog ett nytt grepp och bet hårdare och hårdare. Inget hjälpte… inte ens om jag pratade med lugn röst till henne att hon skulle släppa. Ena gången räddade jag mitt lillfinger från att bitas av genom en nagelpåbyggnad… Kunde inte lita på henne mer utan hon fick somna in endast 1 år gammal… DET är vad jag klassar som en riktigt bitig iller !!!!!

Tjuvnyp i strumpor el på övriga kroppsdelar under lek o bus klassar jag verkligen inte som bitiga illrar. Ej heller tjuvnyp pga uppmärksamhet. Tjuvnyp under valpåldern är naturliga och med rätt fostran försvinner detta med tiden.