Japp, det var verkligen så det var när jag träffade Dexter första gången.

Jag hade förväntat mig ett litet monster som ingen ville ha. Han hade flyttat runt från akuthem till hem där folk blev allergiska etc.. Efter att ha flyttat runt till ca 4 olika ställen hamnade han så åter igen hos uppfödaren som trodde att han skulle bli kvar där för alltid..

Slumpen förde dock samman mig och min lille gubbe. Jag ringde uppfödaren för att diskutera 2 små pastellhonor som var till salu. Innan jag la på sa jag att jag ändå behövde tänka på saken då jag alltid velat ha en omplaceringshane.. Hon blev jätteglad och berätta om Dexter. Blev jättesugen men var förstås orolig för att han inte skulle vara trevlig då ingen velat behålla honom.

Jag bestämde mig för att åka och kolla på Dexter och om han var mysig skulle jag ta med mig honom hem annars skulle jag kolla på valparna.

Min snälla mamma ställde upp och skjutsade mig och Ida långt ner i småland. Den lilla trippen, fram och tillbaka, tog nästan hela dagen. 

När jag väl var där så hade uppfödaren, som håller sina illrar i stora burar utomhus, tagit in Dexter för att jag skulle få titta på honom.

När dom öppnade dörren och jag såg honom sa det bara "klick". Det var MIN iller och jag visste det. Hade velat ha en egen iller i över 9 år och där var han. tom mamma har sagt det nu efteråt att det bara lös lycka om mig.
Jag behövde inte fundera en sekund och jag mins bara att jag pekade och frågade- "är det han?", sen tog jag upp honom och han var min lilla älskling från den stunden. Och den mest perfekta förstagångsiller man kan tänka sig!

Är så orolig för att han ska opereras på måndag… Utom honom är jag ju halv….