I tisdags morse förlorade jag den bästa kompis som jag någonsin har haft, min älskade Harry.. han lämnade oss tyvärr alldeles för tidigt och på de mest tragiska sätt man kan tänka sig.

I Lördags morse när jag kom hem från jobbet så kom inte harry fram för att hälsa, jag tyckte direkt att det var underligt och började leta, efter en stund blev även sambon orolig och började leta, ingen Harry fanns i lägenheten.. vi letade i trapphuset, i källaren, tvättstugan, på gården… slutligen hittade vi honom ihoprullad i ett hörn bredvid huset. Han var uttorkad och kunde inte gå ordentligt, ett ben verkade vara brutet, men han levde! Jag sprang gråtandes upp med honom i lägenheten och han drack maaassor med vatten, han skakade men verkade må lite bättre… var väldigt trött och försökte sova. Vi åkte till Roslagstulls Djursjukhus så fort vi kunde, där fick han komma in direkt och det visade sig att han "bara" hade ena bakbenet brutet på 2 ställen. Det fanns ingen som kunde operera så vi var tvugna att vänta till tisdag morgon på operation. Tydligen går det inte att bara gipsa illerben…

Problemet ÄR att vi inte har den blekaste om hur han kom ut ur lägenheten, vi har ett par teorier men de känns helt otänkbara och ologiska…

Harry mådde bra efter att han hade varit hos veterinären och fått smärtstillande, han var mycket tröttare än vanligt men hade bra avföring och var nyfiken när man tillät honom att komma ut ur transportburen som han tillfälligt fick bo i då han inte fick röra benet för mycket innan operation. Han verkade repa sig.. och vi var såå såå överlyckliga att han skulle bli bra, och efter operationen skulle han kunna gå igen.

Tyvärr fick jag mitt livs värsta telefonsamtal i tisdags förmiddags, Gunnel på Roslagstull ringde och meddelade att Harrys lilla hjärta hade slutat att slå under narkosen… jag förstod bara inte, jag trodde att detta var en "myt" att de varnade en men att det nästan aldrig hände, men nu hände det Harry.. min älskade lillefot. Enligt Gunnel så var han i god kondition innan, allt såg bra ut. 

Jag kan fortfarande inte förstå att han inte kommer hem. Jag förväntar mig att han ska skutta fram och att jag ska vakna upp ur denna mardröm. Han överlevde något helt oförklarligt i fredags natt… och dog när han sövdes ner för att fixa till benet. Det känns så onödigt och ofattbart dumt. Jag önskar att det hade gått att gipsa, då hade han varit här nu, jag önskar framför allt att han inte hade lekt hudini i fredags natt… och att vi visste vad som hände, hur han försvann, hur han kom ut.. Att inte veta är det värsta.

Harry kom till oss när han var 6 månader gammal, den 15 oktober 2011. När vi hämtade honom var han i ganska dålig kondition, men repade sig snabbt och blev familjens gullegris. I nästan 3 år har han förgyllt vår vardag, han var alltid där, kom fram och hälsade på mig varje morgon när jag kom hem från jobbet.  Han älskade att få gå ut i trapphuset, följa med ner i källaren, hänga på till tvättstugan. Han var lite klumpig, kunde inte klättra så bra, men det var bara enormt charmigt. Harry snarkade så himla sött, på ett sätt som lugnade ner mig totalt. 

Han fick mig alltid att le, varje dag med Harry var en bra dag. 

Vila i frid världens finaste, snällaste, underbaraste Harry… Kommer att sakna dig för evigt <3

och PS, snälla söv inte era illrar i onödan.. borsta tänderna regelbundet så ni slipper ta tandsten hos vet, ta hand om dem <3