Jag är så fräck att jag klipper in mitt svar från en liknande tråd som jag nyligen svarat i som också handlar om illrar och barn :) "Jag sitter här med en 1,5 åring och en till på väg och på det har jag 4 illrar som går i 2 gäng då de inte är sams.. Jag hade 2 av illrarna när jag blev gravid och under graviditeten flyttade vi och då införskaffades nya "regler" i hemmet. Illrarna fick ett eget rum och en utegård. Detta har förstås hjälpt mig enormt mycket men jag är ändå inte helt nöjd över situationen. Vi letar hus på landet med mycket större möjligheter. Som det är nu bor vi i ett litet hus på 80kvm. När vi kom hem från BB var jag helt slut första veckorna. Det var som tur var sommar och illrarna var ute mycket då och sambon gick ut med dom i sele som extra aktivering. När bebisen var 3 månader (snäll bebis, som varit otroligt lätt och låter oss sova om nätterna) var det 2 illrar som behövde ett hem akut. Efter mycket fundering så tog jag dom i tron om att det skulle gå att få dom sams som med alla illrar jag haft.. Där hade jag fel.. De gick ihop i 6-7 månader tills jag gav upp och inte såg några framsteg utan bara 2 små nykomlingar som blev förtryckta av de andra illrarna. Sen i somras har jag haft 2 gäng. Det gör att den lilla tid jag har över inte räcker till som jag önskar så nu ska det försökas med sammanföring snart igen.. I vilket fall; när dottern sover har vi illrarna ute i resten av huset medan 2 illrar är i utegården. Och de som mest är där är dom som var här först och älskar att vara ute. Men de delar på tiden då de är lösa för den sociala biten. 2 av illrarna får ibland hälsa på dottern och hon tycker att dom är spännande. En jobbig sak är att hela tiden behöva tänka på hennes leksaker och nappar som är farligt goda för små illrar. Man måste vara steget före och ha järnkoll! Man kan planera hur mycket som helst men man kan ALDRIG veta hur man kommer känna när man väl sitter där med barn och djur. Jag har alltid sagt att det får lösa sig, djuren gör jag mig bara inte av med men ibland känns det som att man skulle behöva hjälp med att ge djuren allt vad dom vill ha! Jag känner stor press på mig själv som djurägare då jag har höga krav på hur djuren ska ha det och när det inte alltid går ihop så som jag önskar blir man förstås stressad.. Många idag håller dock sina illrar mer naturligt (oavsett barn) och mer utevistelse minskar förstås den sociala närvaron med människor. Ibland när jag har illrarna lösa och vill umgås står illrarna och gräver på dörren och vill ut igen. Saker och ting beror ju även på hur barnet blir (extremt närhetskrävande tex) och vilket intresse din sambo har för illrarna. Här hemma är illrarna mina och jag som sköter 95% av alla deras grejer."

Har själv inga barn men finns många trådar där det här diskuterats tidigare så sök så får du lite mer information :)

tack för svaren!