Jag håller helt och fullt med dig. Jag tror dock att det är lättare att i den frågan jämställa katt och iller då jag anser att en hund är det djur som "tar mest plats" av våra svenska tama rovdjur. En hund kan du inte hålla ifrån familjens barn på samma vis som du kan med en katt eller iller. Ser man på djuren utomhus så är det även större risk att en hund skadar ett barn ute än att en iller gör det då man mycket sällan släpper en iller lös och det är lättare att hålla den borta från folk när man är ute med den (och folk har svårare att bara sträcka fram handen till en iller på promenad då de är mindre och smyger oftast runt buskar och hus). Men nog tycker jag att svängarna ofta är för snäva när vi pratar om hundar, att de avlivas för lätt många gånger. Det är inte heller helt ovanligt att illrar felhanteras eller hålls i olagliga burar där de inte får rätt chans till socialisering. Det är ju även det en aspekt att ta hänsyn till. En iller som inte fått chansen att samspela med människor kan inte räknas vara felfri från början. Lite som med förvildade tamkatter. Det är en lång startsträcka för att kunna utvärdera illerns personlighet och egentliga beteende bland människor. Vissa felhanterade illrar behöver ett år på sig för att bli riktig tam, andra är det nästan direkt och så finns det förstås dom som aldrig litar på människor. Illrar är också lättare att aktivera utan att ha ihop med familjens barn. Jag har det själv så hemma :) Sedan finns det andra djur som tex råttor där minsta bett kan betyda avlivning då råttor absolut inte ska bitas. Man kan ha åsikter om det också..

Själv så anser jag att i de flesta fall då en hund skadar en människa så bör hunden avlivas, men allt beror på omständigheterna.

Jag blev biten av hund då jag var liten, den högg mig i handen då jag gick förbi den och ville klappa den. Kort därefter högg även hunden sin ägares son i näsan så det fick bli akuten direkt.

Där bör de ha agerat direkt för att slippa ett andra utfall. Den hunden hade alltid varit känslig så man fick tassa runt på tå kring honom, även ägarna. Då är det bäst för såväl hund som familj om den får somna in, då den ej är pålitlig.

En sådan hund kan knappast bli omvänd av byte av familj, det känns snarare som tvärtom.

Hur det är med illrar kring detta vet jag ej, men det känns ändå som att illrar inte är fullt lika domesticerade som hundar och att de illrar som attackerar är farmarillrar eller dylikt, dessa skulle mycket väl kunna omvändas av rätt hem. Dock så vet jag inte om det är en säker lösning. Hmm. 😮

#2 jag tycker kanske snarare att man borde anpassa hundens hem/miljö om den var känslig. Få flytta till ett lugnt hem utan barn så att den kan få känna trygghet och inte tvingas in i situationer där den eventuellt biter. Reaktionen kanske inte borde kommit efter första eller andra bettet utan innan det om hunden visade att den inte kände sig trygg i sin miljö. Vad menar du med "säker lösning"? Att ingen blir biten om den flyttar? Vi illermänniskor är nog ganska toleranta när det kommer till illrars naturliga beteenden. De är väldigt tjockhudade och kan därför bita sina kompisar ganska rejält innan det gör ont, till skillnad mot oss som har ganska bräcklig hud. Så länge man kan se till att ingen annan (som inte vill förstås) drabbas av sitt lilla monster så tycker jag att det är fint när människor tar hand om bitiga illrar :) Jag hade själv en iller som var hur snäll som helst mot mig, men ogillande andra människor och då i synnerhet män. När jag blev tillsammans med min nuvarande sambo blev han rent av terroriserad i början. Illern kröp upp i sängen och bet honom i benen när han sov. Rent utstuderat. Men när de väl blev sams, efter typ 1 års tid, blev de bästa vänner.

Kloka svar 😊

Nu har människorna tyvärr avlat sönder hundar så de blir nervösare och osäkrare och blandar ihop massa raser i konstiga kobinationer som gör dem ostabila och svår stimulerade, man blandar jakthundar och vallhundar och andra kobinationer. Och alla hundar är från början arbetshundar av olika slag och av flera hundra år av avel fått fram den så kallade "familjehunden" T.ex. Golden retriver som är en aporterande jakthund, schäfern är en vallhund, pudel var från början en jakthund. Som vanligt tycker jag inte att man ska ha sina barn med en hund hur snäll den än är för får hunden nog kommer den troligen bita. jag har blivit atackerad av två hundar en var när jag var 4-5, en golden bet mig i handen (självförvållat dock) och när jag sommarjobbade hoppade en border Collie på mig, kom jag där ifrån utan skador, den hunden attackerade av ren rädsla, den vart så osäker utan sin ägare och skyddade sin plats och attackerade allt som kom nära i princip. (denna hund finns i Boxholm)

Vet inte vad jag ville säga med detta dock…