ja..jag e ju inte uppfödare, så de kan nog ge dig ett bättre svar. Men vad som kan hända är havandeskapsförgiftning, valparna kan inte födas naturligt (kejsarsnitt akut), nån av valparna föds inte och ligger kvar i honan (förgiftning) sen finns det mängder med andra saker som kan hända. I värsta fall kan hon dö, och det är inte ovanligt. honan kan även f livmodersinflamation, sen finns det saker som mjölkstockning, att hon inte tar hand om valparna osv osv. men jag lämnar över mer utförliga svar till de som vet vad de snackar om ;)

puttar åt dig :D är också nyfiken :)

tycker sarae fick med det väsentligaste och viktigaste trotts att hon inte är uppfödare ännu. Men det värsta man kan vara med om är att förlora sin hona. Visst är det tragiskt med valpar som dör, åtminstone jag tar åt mig väldigt av sådant. Men att mista sin hona, det är fruktansvärt. Och hur lång tid det tar att komma över det vet jag inte. Min Kiara dog 26 maj 2006 och jag har då inte kommit över det än i alla fall.

Här är mina erfarenheter sedan jag tog min första kull -91:

Den första kullen jag tog var på en albino tjej som hette Inga som parades med en stor hane vid namn Lufsen. Hon fick 3 valpar hemma (en död) och födde sedan fram 2 missbildade valpar hos veterinären. Av de två som var kvar dog den ene (en brun hane) vid ca 2 veckors ålder av att han skurit sig på något (ett ca 2cm jack på ena sidan). Den sista valpen, 1 albino hane, som var nästan helt omöjlig att hantera, tog Lufsens ägare hand om, han dog vid 6 års ålder.

Kull nummer två var på samma hona året efter, men med en annan hane, ung och dum så trodde jag ju att det skulle gå bättre med en annan hane…..men det gjorde det inte. Hon fick värkar men det kom inga valpar…. Iväg till veterinären för ett akutsnitt som hon tyvärr inte överlevde.

Kull nummer tre var efter Ärtan, en halvangora. Hon bet ihjäl 7 av sina 8 valpar direkt efter födseln…..den sista dog dagen efter trots försök att mata den med flaska.

Kull nummer fyra var efter min angorahona Trollis. Hon fick 10 valpar och allt var frid och fröjd. Men snart så började valparna att dö en efter en…..den sista valpen dog när den var en vecka. Det var efter det som jag började läsa om angoror och insåg att hon inte haft tillräckligt med mjölk åt de små.

Efter det dröjde det några år innan jag gjorde ett nytt försök med en ny hona. Det var Åsa som övertalade mig att jag som haft så mycket otur måste få lite tur nu. Så då parades Lillan med Laban (som bor med Christel, kull fem, 2002). 8 valpar föddes, två dödfödda en liten tjej dog andra dagen. Överlevande 1 hona och 4 hanar.

Kull sex (2003)var Lillans kull med Ferdinand. Vaknade på söndagsmorgonen av en olustig känsla att jag måste kolla till Lillan….och tur var väl det! I boet fanns 11 (3 hanar och 8 honor) valpar som allihopa satt ihop i en boll med sammantrasslade navelsträngar. En död låg i ett hörn också. Fick lite panik, men tog fram en sax och började försiktigt att sära på de små valparna. Det gick bra tills jag kom fram till de två sista då jag råkade klippa av en baktass på en av valparna….la dock ner den till Lillan igen för att låta naturen ha sin gång, den kanske hade en chans. Gick sedan och la mig igen med vetskapen om att valparna hade det bra med Lillan. När jag på eftermiddagen tittade till familjen så hade ytterligare 2 valpar dött…..inget konstigt med det, kullen var ju stor. På måndagsmorgonen hade ytterligare 2 valpar dött….nu förstod jag att allt inte stod rätt till! Ringde till veterinären och fick rådet att försöka få i valparna lite mjölkersättning och sedan ta mig dit. Inte det lättaste att få i dem mjölken innan den blivit kall, särskillt inte när alla var ganska svaga.
Hos veterinären fick jag sitta i väntrummet i nästan 45 minuter och då dog ytterligare en valp….. då gick jag fram till receptionen och undrade om alla valparna skulle få dö innan vi fått hjälp! Då fick jag komma in på en gång och det var (3!) veterinärer i rummet. De klämde på Lillans mage och kände något som kunde vara en valp. Lillan röntgades men ingen valp syntes så vi fick åka hem med de återstående 6 valparna.
Under eftermiddagen dog valparna en efter en fast jag försökte att mata dem. På tisdagen levde bara en valp……hur jag tog mig genom den dagen vet jag inte, många frågade mig vad som hänt eftersom jag hade röda ögon och såg väldigt ledsen ut…..men det enda jag fick fram var att "vi tar det sen" innan ögonen fylldes med tårar. När jag kom hem från jobbet den dagen var valpen död…
På torsdagmorgon hittade jag en helt upplöst (inte ett ben i kroppen) valp bredvid en av bajslådorna i sovhuset, det var den som veterinären hade kännt och som inte syntes på röntgen……Lillan hade inte kommit igång med mjölkproduktionen det var därför valparna dött.

Sa till mig själv efter detta att nu blir det ingen valpkull det året. Men Lillan ville anorlunda. Hon gick i brunst 2 veckor senare och då hade det mesta av sorgen lagt sig. Jag hoppades att jag hade gjort rätt val när jag åter igen parade henne med Ferdinand (kull 7).
Tog med henne till veterinären 1 vecka före beräknat datum för att röntga och kolla hur många valpar som fanns därinne. Veterinären räknade till 3-4 stycken, men det kunde ju vara flera, det var svårt att se.
Men det vart det lite panik eftersom hon började föda 2 dagar för beräknat datum, så den första valpen föddes ihop med de andra illrarna. Som tur var så har jag snälla och väluppfostrade illrar som vet att valpar inte är farliga (=)), Lillen stod och nosade på den lille hanvalpen när jag hittade den. 4 honor och 4 hanar vart det.

I efterskott har jag fått reda på en hel del om Lillans stam som idagsläget skulle ha gjort att jag aldrig skulle ha parat henne! Det är lätt att vara efterklok…..

Det problem som jag också har haft (förutom det som står ovan) är mjölkstockning, många varma bad med massage har det blivit.

Hoppas att någon har nytta av mina erfarenheter =)

tack för att du delar med dig av dina erfarenheter veronica. mycket intressant läsning, hoppas att det kan få folk att inse vilka risker valpfödslar verkligen kan föra med sig

Tack så mycket för era svar! Spännande detdär med illeravel, och gud vad jobbigt du måste haft det Veronica!

En liten annan fråga: Är det "naturligt" att illrar kan få mkt. problem när man avlar eller är det något som avlats fram av människan?

#7 jag är rätt säker på att det är något som "avlats fram". det hänger nog till stor del ihop med att illern har "domesticerats " alldeles för snabbt (alltså gått från arbetsdjur till sällskaps djur. inte från vild till tamare)