Jag kollar mycket även på mentaliteten på mina avelsdjur. Men hittar jag en vildmix som jag är säker på inte kan vara besläktad med mina avlesdjur så skulle jag kunna tänka mig att använda en sådan hane till mina extremt snälla honor. För att få mer iller och för att förbättra stammen. Men jag skulle inte använda en vildmix som hona, då det är viktigt att man kan hantra valparna bra och att man kan hantera honan bra ihop med valparna. Då blir det lättare för valparna att bli trevligare också. Visst genetiskt får de ett lite vassare psyke, men det kan ven bli så pass bra resultat att även en nybörjare klarar detta.
Alla nybörjare är inte olämpliga med bitiga illrar. Och alla vana illerägare är inte vana med bitiga illrar. Tror det hänger på att matcha ihop rätt valp med rätt köpare.

Personligen är ja inte emot att blanda i vildmix eller jaktillerblod så länge jag hittar några som jag känner är möjliga att kolla upp stammen på. Inte från några farmar med fancy teckningar och sådant. utan om jag lyckas få kontakt med någon som jag känner att jag kan känna förtroende för.

Sedan söker jag iller utomlands för fullt, men även det är ett stort jobb. Men jag jobbar på detta med framtida linjer hela tiden och hoppas fler gör det.

Jag håller med Åsa om att man med fördel har vildmixen i hannen. Speciellt om det är en hög grad av inblandning. Men, i allmänhet anser jag att det är värt att få lite skarpare illrar för att få bättre blod. Har själv en hybrid och hon var svår i början. Men nu är hon min självklara favorit även om man kanske inte får säga så. Jag har lagt ner så mycket extra jobb på henne. Mina valpar har vildillermix på pappans sida och jag har aldrig haft problem med dem. Tvärtom är de mycket trevliga och smarta. Min hybrid har mest energi av alla och käver därmed ett fotsatt merjobb, men det är värt det. Att dessutom veta att hon förmodligen kommer att bli gammal, om inte yttre osaker spelar in, känns väldigt skönt. Snart får jag hem min omplacering som tydligen är 100% vildiller. Ska bli mycket spännande. Har annars bara träffat en och han ä supertrevlig. Så de är ju inte omöjliga men lite mer jobb bara.

Skulle oxå välkommna lite vildillerblod för att få fram bättre stammar.

Om några generationer så försvinner antagligen vassheten men blodet i stammen är bättre. Tror vi måste se avelsförbättringarn i ett långsiktigt skeende.

absolut är vildillermixar av fördel gällande förfriskning av illerstammen MEN jag tycker endast att de med mycket kunskap inom området vildiller/hybrider ska avla på dessa.. sen beror det självklart också mycket på mentaliteten på avelsdjuren- det finns ju hybrider som är "mer tama än vilda" i psyket.. men avel på rena vildillrar bör absolut begränsas till de med störst kunskap om dessa.

Sedan är det inte alltid som man kan veta om det är en vildmix eller inte, vi säger att min brunstiga hona har rymt eller fått påhälsning…Hur vet jag då att det är en vildiller som har betäckt henne!? det kan lika gärna vara en förrymd sällskaps eller jaktiller…

Hur kan jag vara säker på att denna "vildmix" inte är besläktad med mina avelsdjur & vem vet vad som finns bakom?

#5 sant..

Men det beror kanske då lite också på var man bor.. På gotland och i skåne finns nog en del "rymda" "tamdjur".. Men i regel klarar ju dessa sig inte lika bra iom att de inte fått lära sig jaga på samma sätt som en vild.

På valparna lär man märka om det är vildmix.. I första kullen verkar det som de i regel bara kan behålla en valp när det rör sig om 50/50 hybrider, och då den lugnaste. Så var fallet med woodos pappa, enl uppgift som jag fått avlivades även denna hane ung efter sin första kull på grund av den skarpa mentaliteten. Woodo var ju länge också väldigt skarp.. Men som sagt, det verkar variera en hel del..

putt