Ytterligare en instressant diskussion väckt till liv.

Har haft både mer aktiva och galna illrar och sen har jag haft Alba. Hon har alltid varit lugn och snäll (dock inte mesig). Men vad vill en "vanlig" ägare, som inte tänker avla på sin iller utan bara ha den som husdjur, ha för illertyp?

• Vill man ha en snäll (tam) och trevlig och gosig iller som kanske lever kortare? denna typ kan fås fram genom att avla på liknande individer som alla visar ett bra lynne.
• Eller vill man ha ett vilddjur (mindre tam) iller som visst är mycket underhållande men som ändå kräver mer för att få tam och tex rumsren? Men denna kommer leva något år längre och kanke vara friskare. Denna typ kan fås fram genom avel där man tex blandar in friskt blod från farmarillrar eller vildiller kanske.

Personligen vet jag inte vad jag vill ha:

• De snälla illrarna är rätt tråkiga åxå, ja menar, min Alba gör inte mycket väsen av sig och leker sällan (inte ens som valp). Hon är jättegullig och lättskött, men som sagt, ibland rätt tråkig.
• ilddjuren är rätt jobbiga och krävande och det är ofta dessa vildare iller som blir fall för omplaceringar där ägaren inte får bukt på djuret. Men de är även mer underhållande och roliga, kanske mer lekfulla och busiga, hittar på mer hyss osv osv.

Så vad överväger det ena mot det andra?

Bra inlägg sara,  men för egen räkning så tar jag hellre ett par nyp av iller vars sig nu det är en valp eller en vuxen. Det är i djurets natur att bitas även om vi människor inte acceptera detta. Det är många gånger jag har blivit biten, men inte värre än att man kan ta det. Det är ju inte så att dom hoppar upp och sätter sig halsatären eller liknande. Och illern tillsammans med både hunden och katten har bara sina tänder att undersöka med, inte med kännsliga fingrar och händer som vi har.

Vad gäller dom sk. fancy teckningra som jag inte kan påstå kan allt om vare sig hur dom är avlade eller vad alla färger heter. Hade väl ioch för sig en fancy i min Lilleman då han köptes som en MultiColor (dom räknas väl fancyn tror jag) men blev till sist en silvertomte. Han har aldrig varit i avel, dels för att han var döv (upptäckte jag när han var ca 11 månader), men också pga att jag var osäker på hans färg. Själv skulle jag aldrig linje avla eller ens köpa (medvetet) en som var linjeavlad pga alla hälsorisker detta kan medföra för djuret och dess avkomma. Jag kollar alltid upp vad som finns bakåt i leden så långt jag kan, är det passande så köper kanske. Passar det inte så låter jag bli.

Men sen å andra sidan att blanda in vilt vet jag inte om det är bra egentligen. Jag vet hur vassa dom är i en första generation, men också i 3 led då jag vet att Aslans syster dotter WildThing är just det. Var iallafall det för ett par år sedan.

ja det är en mycket bra fråga.

Jag kan bara tala för mig själv och vad jag vill ha. För mig är hälsan och "illerheten" långt mycket viktigare än att få världens snällast iller. För faktum är att nästan alla lite vassare illrar går att få trevliga om man bara jobbar med det.

här hemma har jag 3 illrar som jag nästan måste beteckna som att vara "mer iller"

• Buffy. Vass som tusan de första 1,5 - 2 åren. Jag har kämpat och kämpat med hennes bitande, och nu äntligen funkar hon och jag bra ihop. Vi respekterar varandra helt enkelt. Men hon är fortfarande lömsk mot andra, men för mig är det okej. Hon är ingen gose iller och kommer aldrig att bli det. Intelligent och skärpt som få. otroligt domiinant när det kommer till andra illrar.
• Stitch. Något trögare än Buffy, men ändå inte. Mot männiksor är han till 99% jätte snäll. Han är absolut ingen vass iller. MEN det som ändå får honom framstå som mer iller är att han nästan alltid har högst rang i olika illerflockar. Det är ytterst sällan han har underkastat sig en annan iller. Ett rögt djur står oftast lägst i rang. Även han är intelligent,  om än inte lika mycket som buffy
• Rickie. får allt mer hopp om denna iller. Utav mina 4 är han den som är mest iller. Han har bara jakt härstamning och det märks. Han är ingen nybörjar iller. Efter snart ett år nafsar han fortfarande, är otroligt aktiv, smidig, intelligent osv osv. Även han påvisar en viss dominasn bland andra illrar.

Sen har vi min tröga iller.

Molle är väl ett av de tydligaste exempel på inavel till följd av att få fram sälla djur jag har sett. Det finns nästan inget som påminner om iller hos honom, örutom envusheten då. han är rent utsagt korkad. Orkar inte hållaigång som de andra, blir snabbt trött. Kan helt enkelt inte bitas. osv osv plus hans yttre defekter då.

Så ja, jag vill hellre ha mer iller, trots att jag älskar gosiga illrar som bara vill sova hos matte.

Illrar är speciella djur och lämåar sig inte för vem som helst. Så att medvetet avla fram illrar som vilken idiot som helst kan hantera bara för att sprida illern som husdjur anser jag vara fel. Det är precis vad Marshall farms har gjort, Otroligt tröga, kortlivade husdjur som till och med lämpar sig som kramdjur åt ett spädbarn eller en pensionär med rullator. Nej ,låt illern vara iller, och satsa hellre på att få fram friskare, intelligentare illrar med bra exteriör, bra benstomme osv osv

Att man avlat på lugna, snälla djur är ju för att göra illern lämpligare som sällskapsdjur för fler människor.

Kanske själva poängen med iller försvinner tillslut om man fortsätter så?

Ok, jag vill inte ha hemska små monster som inte är uppfostringsbara men jag vill inte heller ha dygnet runt sovande, oklipska illrar som accepterar vad som helst.

Nä, iller är ett svårare djur än kaniner, marsvin, katter osv och jag vill att det ska förbli så.

Jag funderar på hur pass mycket fler omplaceringar det blir om man avlar på "vassare" illrar.

Många som omplaceras som små är bara "valpiga" endå klarar folk inte av dem. Om man tar fram fler vassa illrar (är ju inte bara seriösa som bryr sig om var valparna hamnar utan glatt säljer till ALLA barn som vuxna) hur kommer det att gå för de valparna? Kommer fler att omplaceras eller avlivas?

Nu hade det inget med just friskheten att göra,men det är endå en fundering jag har.

#5 självklart har du en poäng där. Det handlar inte om att ta fram vassa illrar, men att ta fram illrar som är mer alerta än våra tröga illrar. Visst, de kanske kräver lite mer erfaenhet eller envishet vid uppfostran, men jag menar inte att man skall avla fram riktiga monster.

och om jag själv får vara riktigt ärlig (och elak) så anser jag att kan man inte uppfostra en valp bör man inte skaffa sig en iller. jag har noll respekt för dem som ger upp efter sågra veckor och omplacerar. (nu vet jag att det finns extrema fall av riktigt vassa illrar, som inte ens erfarna illerägare fått pli på, så dem räknar jag inte in här)

#6 håller helt med dig!!

Hade inte jag velat ha en iller så hade jag skaffat nåt annat husdjur! Så enkelt är det.

jag älskar när illrarna är gosiga och lite knäiga men det ena måste inte utesluta det andra. Visst gillar jag mys, men jag ser hellre att illern är allert och så som en iller "ska" vara framför en liten knäiller.
Jag är livrädd för att de här tröga och "dum-snälla" illrarna kommer ta överhand och att fler av illerns egenskaper sakta men säkert avlas bort. De ska ha viss jaktinstinkt, de ska ha instinkt att gräva och det är ett relativt krävande husdjur.
Tycker det är synd att vi redan nu tappat stora delar av vildillerns kroppsform (en iller ska vara avlång och smidig), intelligens och syn.
Självklart måste man ju trots allt se till att det är sällskapsdjur vi avlar på här och inga djur som hålls i hägn utomhus, så de måste ju ha ett "trevligt lynne" för att kunna hanteras. men det är dock stor skillnad mellan trevligt lynne och trög/dum-snäll.
En iller med trevligt lynne accepterar tillsägelser när/om den skulle bita, den fungerar bra som "flockmedlem" i familjen men kan ifrågasätta sin plats under trotsåldern eller som valp. den går att hantera på ett smidigt sätt men den säger ifrån om hanteringen inte är rättvis.
En iller som är dum-snäll biter inte och testar inte gränser, den behöver inte uppfostras för att den aldrig ifrågasätter sin plats lägst ner i rangen. Du kan hantera illern hur du än vill utan att den säger ifrån.

Men, sen kan det, enligt mig, vara så att man måste få fram vissa vassare illrar med inslag av vildiller för att inte den "smarta" generationen illrar ska dö ut och helt ersättas med de tröga. Att blanda vildiller är något som jag ser possitivt på sålänge det utförs av de som är väldigt kunniga inom området och så länge det görs av rätt anledning.

putt

jag är ju inte riktigt insatt i illervärlden än, har ju inte vart med så länge, men har börjat reagera på detta med aveln… som du jossan sa ----> Hade inte jag velat ha en iller så hade jag skaffat nåt annat husdjur! Så enkelt är det.

en iller är ju en iller och så borde man ju behålla dom, till viss del om man ska kunna ha dom i hemmet då.

putt? =)