åhh, nu ör jag också nyfiken :D

vad jag vet så går väl inte cancer i släkten? i alla fall inte på människor…. tycker det verkar konstigt att det skulle gå vidare hos iller då.

Vissa typer av cancer är genetiskt betingade. det är en av anledningarna till att cancer är så vanligt hos illrar. Titta bara på tex ferpharm illrar som kan drabbas av cancer så tidigt som vid 1 års ålder. få av dessa illrar blir äldre än 3-4 år. är inte det delvis genetiskt betingat så vet jag inte vad.

även hos männsikor så har du en förhöjd risk att utveckla vissa typer av cancer om det finns i släkten. Har nära släktingar dött i tex bröstcancer så rekomenderas man att kontrollera sig varje år. Har man inte bröstcancer i släkten så kollar man mer sällan, kommer dock inte ihåg hur ofta.

#3> Jo det är ofta ärftligt. läs mer här om mänsklig cancer, som säkert även är applicerbart på djur:

Från http://www.cancerfonden.se/templates/Information____378.aspx?fulltext=1

"Ärftlig cancer

All cancer orsakas av att generna i arvsmassan förändrats och inte fungerar som de ska. Till exempel så kan rökning och radioaktiv strålning orsaka förändringar, men det finns även sådana som följt med i arvet från föräldrarna och som kan öka risken för cancersjukdom.

Av all cancer uppskattas mellan fem och tio procent orsakas av en känd ärftlig genförändring medan ännu ej helt kartlagda ärftliga genförändringar orsakar ytterligare bortåt en fjärdedel av all cancer.

Oftast är ärftligheten dominant, det räcker alltså med att få genen från en förälder, eftersom den förändrade genen dominerar över kopian från den andra föräldern. Risken att ärva genen är alltså 50 procent.

Att ha den förändrade genen i sitt DNA betyder inte att sjukdomen med säkerhet kommer att bryta ut, enbart att risken för den är förhöjd. Risken för att utveckla cancer varierar för de olika generna, men kan vara mer än 50 procent för den som bär på någon högriskgen."

Kan faktiskt inte svara p´å moralfrågan om man ska undvika att avla på cancer-illrar. Hur 17 vet man att den har cancer i släkten, när den kanske inte bryter ut på de tilltänkta illerföräldrarnas farfar förrän nåt år efter man tagit kullen? Man avlar ju oftast på unga illrar och de har ju ännu inte hunnit uppvisa några symptom. Säg att du avlar på en 2 årig hona och hane jämt. Dess färäldrar är alltså 4 år, och dess farföräldrar är alltså 6 år. När man avlar känner man alltså till 3 led i släkten, varav ingen kanske hunnit dött ÄN. Det är ju i farföräldrarnas ålder som cancern oftast bryter ut, dvs runt 4-6 år…

Ett resonemang man skulle kunna dra är att ju fler individer man avlar på i sverige destå bättre för stammen. Säg då att hälften av dessa kommer att dö i cancer nån gång i framtiden. Är det då bättre att få mer inavel (närmre släktband) eftersom man avlar på endast 50% av de möjliga (=de "friska")? Kanske är det tvärtom så att genom att avla på 100% så kanske blodet blandas ut mer och man med lite tur får mindre inavel (=mindre cancer) trots att föräldrarna blivit sjuka senare. Det är ju trots allt så för människor att endast 10% är ärftlig cancer… hmmm, tål att tänkas på!!!

men har man en lång stamtavla som sträcker sig längre bak än farfar borde man ju kunna få reda på om det finns cancer där?

Och vid vilken ålder är det okej att en iller fick cancer om man vill fortsätta på den linjen? Eller innebär ett cancer fall vid 6-8 års åldern att man bör avsluta linjen?

Jo men hur skulle det praktiskt funka att sprida infon om att farfarn i släkten fått cancer. Ska farfarns ägare ringa alla ev barn, och hur 17 skulle det gå till med tanke på alla omplaceringar och eftersom han kanske inte haft kontakt med dem på x antal år. Sen skulle farfarns barn ringa alal sina barn, osv osv… Fatta kedjan det krävs för att få in  canceruppgifterna i stamtavlan, så att den som faktiskt nu tänker avla kan få reda på släkthistorien. Vet inte hur seriösa uppfödare funkar, om de sjäklva ringer upp släktingarna och frågar? Måste ju vara ett evighetsgöra att få tag på alla…

Jag tycker nog att om illern överlevt 5-6 år och därefter får cancer så bör den kanske räknas som "avlingsbar". Eller…? Vad tycker ni? Däremot tycker jag inte man ska avla på sjuka illrar som man vet har sjukdomar som alltid sprider i släkten… samt att det är dumt att avla på riskteckningarna, tex en albino.

Nu läggar jag mig i igen.

Illerns naturliga åldersgräns är väll inte 5-6 år eller hur. Ska man se det drasktiskt så tycker inte jag att man ska avla på linjer som man kan få canser vid 5-6 års ålder. Man ska inte avla alls på djur där det finns sjukdommar. Det tycker jag är en självklart het att man inte avlar på linjer som har sjukdommar.

Har man register över allt så som registrerar allt så till slut är det lättare att få ut information till alla. Om man leker med att denna registering sköts ordentligt. Att alla kända ärftliga sjukdommar registreras in.
När en valp/omplacering säljs ska ett nytt papper komma från detta register där det talar om i fall denna iller har kändbara ärftliga sjukdommar.

För att få gång ett sånt här register gäller det att.
1) Någon måste ta hand om det. Då en person som är totalt opartisk.
2) Båda registrerna sammans slås
3) Det byggs ut där man sammlar Chipmärkningen, information om ärftliga sjukdommar
4) ALLA har SKA anmäla in sina illrar och tala om i fall dom blir sjuka, varför den dog osv.
5) Försöka jobba fram ett avtal med vetrinärer att dom kan rapotera in om vissa typer av sjukdommar påträffas. (detta kan gå eftersom dom måste skicka in papper på hundar om du gör en ögonlysning)
6) man jobbar hela tiden för att bygga ut den och för att få ut så mycket som möjligt.

Men sen har vi det här med farmar illrarna som kommer och sen avlas med. Om jag köper in i Lund och parar med en som bor i Piteå så kan dom fortfarande vara släkt eftersom vissa farmare kan transportera deras valpar via transportföretag. Jag säger nu inte att det är fel på deras iller men den som tar dessa illrar till avelsdjur bör tänka på detta att deras illrar kan vara släkt om båda kommer från farm så man lär undvika att avla på farm illrar. Varför jag säger bör att man inte kan säga att du får inte utan det är upp till köparen. (Personlig åsikt är att man inte ska avla då man inte har någon bakgrund och vet inte vad som kommer ut i bland illrarna)

Du har så rätt så rätt… i en idealvärld skulle det funka! Håller nog även med att man inte ska avla på de som fått cancer, men jag har svårt att få realismen i det att gå ihop. Som det är nu i sverige är de illrar som lever över 5-6 år gamla. Toppåldern vad jag fattar här på forumet är 9år för en hona och 13 år för en hane, och dessa 2 är mycket ensamma om att ha nått denna väriga ålder. Om nu 13åringen skulle få cancer, skulle det verkligen vara möjligt att stoppa avlandet på hans släktingar? Och anses inte han gammal nog att anses som en superiller - genetiskt sett? Så var drar man åldersgränsen för vad som är ok att avla på, även om de senare får cancer? Det var så jag resonerade… Som sagt, i en idealvärld kanske man kan hitta enstaka stammar här i Sverige UTAN cancer, men jag tror de är få… tyvärr! Så då menade jag i #6 att det kanske är bättre att se till att minimera inavlet genom att försöka använda så många illrar som möjligt i aveln, för att minska släktskapet mellan dem. Självklart med så friska ilrlar som möjligt… hehehe… ett intressant resonemang menar jag!

För att avla fram illrar med längre livslängd (dvs friskare) så måste man vara beredd att ta det bästa av avelsdjur och arbeta fram en iller med friskare illrar. Detta är ett arbete som tar tid, oerhört lång tid. I avelsplanerna så har jag ett mål om många generationer fram där mitt mål om dessa illrar är nådda. Jag vill åter till den tid där illrarna blev 10-15 år.

#12> Låter som ett bra mål. Men ett delmål i detta måste väl vara att vidga stammen, dvs att få fler och bättre urval. Men det leder till att fler skaffar iller. Och nackdelen med detta är att just fler oerfarna skaffar iller och kanske dessutom avlar på dem utan bättre kunskap. I princip där vi är idag fast värre. Känns svårt att komma dit iom att det lixom går i cirklar där man biter sig själv i svansen av följdena.

Vad som skulle behövas är typ ett 50-tal riktigt seriösa illeruppfödare som tex importerar friska illrar och satsar på aveln i många många år + det där registret som #9 pratar om… då kanske målet är nåbart.

För att göra drastiska ändringar så är det nog följaden.

1) Ändast avla på sunda linjer där det inte finns ärftliga sjukdommar.

2) Ta in nytt blod med friska linjer o då regelbundet gör att åter bygga upp en nya illerstammar.

Det här kommer låta hårt och många kommer att ta åt sig och det strunta jag i.
Stoppa med avlingen som gör för ååå dom är såååå söööta måste bara ha en kull själv för min hona/hane är ju bara sååå sööt och skiter fullständigt i att ta reda på hur sjukdommar o så har varit i deras illrars gener. Dessa personer anser jag inte jag vara lämpliga att äns ha hand om en iller som är okastrerad.

ALLA illrar har sin skönhet o sin scharm.