
Vi såg en vildillerbajs igår
Igår var Stiffler och jag ute på långpromenad. Vi har ju nyligen flyttat ut på landet så vi har fortfarande nya stigar att upptäcka. Idag tog vi en ny häststig rakt in i skogen, det var jättevackert tyckte både Stiffler och jag. Stiffler kutade som en tok hela vägen och jag hade ofta svårt att hänga med.
Efter vi gått en halvtimme, och jag visste att vi började närma oss hemmet igen kom vi till ett stigskäl, jag valde den stigen jag trodde gick hemmåt. Efter att ha gått på denna stig 5 minuter stack plötsligt Stiffler nosen i backen och började frenetiskt nosa. Han började t o m spåra precis som en hund. Med nosen i backen spårade han kanske 30 meter, och jag förstod att ett intressant djur varit där. Sedan stannar han plötsligt på stigen och jag förstår att han hittat något, så jag spanar in. Tro min förvåning när jag märker att han står och tittar på något som ser misstänkt ut en illerbajs, mitt på stigen!!! Ja menar, hur många djur skiter en kringla som en illerbajs? Kan vi ha vildillrar i skogen, undrade jag?
Vi gick vidare och Stiffler fortsatte spåra, plötsligt blir han tokig och börjar busspringa (Stiffler busar sällan), han popp-skuttar och kutar i 180 knyck bortåt stigen. Sen ser jag en bekant åker, men inser snart att denna åker har jag i början av promenaden redan passerat. Då går det upp ett ljus, SMAAAAART?!? Vi har gått i cirklar och tagit in på samma stig som vi redan gått på, alltså inte stigen hem - vi tog fel stif i stigskälet… hahaha… Ytterligare ett ljus går upp för mig, Stiffler var glad eftersom han hittat sitt eget spår och han tror väl att vi är påväg hem. Det sista, och rätt trista ljuset tänds: det var ingen vildillerbajs utan den bajs som Stiffler bajsade där förra varvet. *suck*
Smått förvirrad blir Stiffler när vi vänder på Stigen igen och tillslut hittar hem. Men det blev en fin 45 minuters promenad, och Stiffler sov som en stock med blåbärsblått runt munnen, när vi väl kom hem. :) Att Stiffler dock visade mig glädje när han hittade sitt eget spår bevisar bara att det verkligen var på sitt eget gamla spår han bakspårade förr när han hade sprungit bort och när han själv hittade hem själv efter 7 timmar. Känns tryggt att veta… :-D



hahahhihih, vilken underbar solskenshistoria! Där fick jag mig ett gott skratt.
Hillbiörns illrar finns på Facebook.
hahaha gud så härligt! vilken underbart förvirrad promenad ;)
härligt :D haha