Jag tror på rätt hem och ägare helt klart. Hur ser din situation ut? Förklara gärna så vet jag lite mer vad du är ute efter!

kram

/C.

Ahh, denna tråd kom upp =) Jag säger ja, på att det kan vara pysiskt sjuk, antingen från födseln eller att det har taskiga minnen.. Ge upp ett djur kan vara svårt att avgöra när det ska göras. Tex en hund som hugger vad man än gör, ska man chansa på att omplacera till en evt kunnigare eller avliva?

Jag tror Vermonica bara frågar i allmänhet och att det inte gäller nån av hennes illrar.

Ämnet kom upp i en annan tråd så jag kan börja att berätta.

Jag har växt upp med djur. Vi har hållit på med hund och hästavel. när vi hade som mest hästar hade vi 21 st samtidigt då tror jag att ni förstår att jag har stor erfarenhet av djur.

Vi har tagit hand om omplaceringar av olika djur, under hela mitt liv så har vi varit tvungna att avliva två djur pga av psyket.

Den ena var en blandras hund som hette Simba som kom från ett hem där han blivit misshandlad. han var hos oss i flera år men han attackerad ibland utan förvarning. En dag så attackerad han en främling, då hade han inte attackerat någon på jättelänge så vi trodde det var säkert.. Efter det var vi tvungna att avliva honom.

Det andra var en häst som föddes galen. Hon var helt ohanterbar från första stund, man var tvungen att använda liknande sånna som hundfångare använda för att ta henne in och ut ur stallet, vi använde förlängda skopor för att utfodra henne. Tillslut gav vi upp och avlivade henne men det var efter att försökt allt.

Vi har aldrig omplacerat något djur.

Jag tror att det är viktigt att man själv inser vad sina begränsningar går. Där ens egna kunskaper brister bör man vända sig till andra som kan. Man får aldrig vara egoistisk och tro att man är det enda rätta hemmet åt sitt djur. Det finns alltid andra som besitter den kunskapen och kan hjälpa till! Men tyvärr hjälper inte alltid det.

 Jag tror inte att människan är den enda arten som kan och är psykisk sjuk. Djur med udda beteende blir ofta utstötta eller mobbade!

Aaaah, skönt att höra att det inte gällde ett specifikt djur!!! :)

Nej illrarna stannar, mina är faktiskt små änglar 99% av dagen!
Nej, egentligen så är dom små maskerad djävular.
men det krävs mkt mer för att jag ska ge upp..
Zebben bet en kompis i näsan här om dagen o låste käkarna det var inte så roligt, bättre om de käkar lite av mej=P

#6 Oj, det kan inte ha varit så kul för dig som är ägare till djuret.

vad gör man igentligen om illern låser käkarna?

#8 Jag har lärt mig att om ett djur låser käkarna så är det de dummaste man kan göra att bra. Men kanske man kan trycka de i käkarna, innan för munnen så kanske dom släpper, precis som man gör med hästar som inte vill ta bettet. Bara en fundering

Ja du…. Jag har under årens lopp bara träffat en helt hopplös iller och då har jag ändå kämpat en hel del speciellt med Svea…

Trotsiga illrar behöver kärlek men massa uppfostran…

Men en del är grymt hopplösa för egen del skulle jag ej kunna avliva en bråkig iller…. skulle försöka med omplacering eller HJÄLP!

Om en iller låser käkarna kan man försöka "bända upp dem med mungiporna. annars är nog det mest effektiva att hålla dem under vatten kranen..de flesta släpper på direkten. man kan även stoppa en tops doppad i citron i munnen på dem. Även blåsa på dem. ingen av metoderna e väl direkt snäll..men sitter man fast så gör man

vissa djur kan få skador om de behandlas fel men jag tror inte att något djur ärr hopplöst från födseln.

Jag måste faktiskt in och leka med pekpinnen.. en iller kan inte låsa käken. Den har bara en enorm kraft att hålla kvar i stängd position.

#13 ja men det är nog det som folk kallar att dom låser käkarna;)

hejsan har två små valpar hemma. den ena hon är snäll rätt igenom å naffsar ibland när man leker med hon. men den andra hon biter efter en så fort man gör nått. känns lite jobbigt.. för hon bry sig inte i om man tar i nackskinnet eller om man fyyar på hon. hon blir lungn om man sätter hon i buren en stund. hon älskar att vara ute. men tjejen har problem att hållla på med hon. för hon hugger efter hon på en gång.  precis som att hon har gjort nått mot illern. har haft iller förut. å den var inte så som min ena är nu… så frågan är om de kan vara att dom får någon knäpp när man flyttar dom från ett hem till ett annat… har hört att de kan vara så. vill lixom inte omplasera hon… vill ha hon kvar. hon är så söt. men de är lite jobbigt att hon går till attack på allt å alla. även sin halv syster går hon till attack mot… fick sära på dom igår.. blodet rann på den minsta… så de blev massa fyy på den lite större å in i buren å tvåtta å plåstra om den lilla. lite jobbigt att ha de så jämt för den lilla trivs ju inte heller… hon är mest framme när hennes syster sover… å så ska de inte vara tycker ja… snälla HJÄLP!!!

#15 jag kan direkt säga att detta beror på att hon är valp!! Och att hon desutom fick flytta från mamman vid 5 veckor ålder gör inte det hela bättre. Att börja diskskutera omplacering när ni bara haft illrarna i 4 dagar tycker jag klingar väldigt fel. De flesta valpar är bitiga och det tar sin tid att uppfostra dem. själv kämpade jag i nästan två år med en av mina valpar ;)  så det e bara aatt fortsätta. Men var noga med att vara konsekventa, och prova olika sätt att fya. Läs KT bitträning för många bra förslag

#0 jadu…här kan jag bara prata av egen erfarenhet. Jag fick hem min valp vid ca 10 veckor. jag valde mellan 2 st och valde just denna för att hon bet minst.. efter två dagar i mitt hem så började hon. Hon bet mig konstant, det gick inte att ta i henne utan att hon högg, hårt, jag kunde sitta å se på tv, och hon smög upp i soffan, högg mig i handen så blodet sprutade och sedan kutade iväg. dessutom var hon väldigt rädd och stissig. så fort man ens gick förbi henne sprang hon iväg så snabbt att hon ibland sprang rätt in i väggen. hon sökte aldrig någon kontakt, förutom för att bitas. Hon har aldrig under sin uppväxt lekt. Detta har kommit nu vid 2,5 års ålder. Under nästan 2 år kämpade jag för att få bort hennes bitande, få henne lugnare och att känna sig mer trygg. Men ett tag var jag inne på avlivning. Inte för att hon bet, men för att hennes beteende tydde på att hon inte mådde bra. Funderade p åallt mellan depression till psykiskaproblem till sjukdomar i kroppen.

Idagsläget biter hon mig ytterst sällan, och de ytterst få gånger det händer så är det för att jag har gjort nått hon inte tyckt var ok. (tex. haft akuthemsillrar hemma, tömt hennes gömma etc) hon har även börjat att leka lite gran sen rickie kom in i bilden. man kan tilloch med gå fram till henne utan att hon kutar iväg, och hon söker rätt så ofta kontakt med mig. Men hon är fortfarane stissig. och hugger i princip alla som inte har illervana ordentligt hårt om de kommer nära. Men jag är ändå nöjd med min lilla tös, och oerhört tacksam att jag inte avlivade henne, för idag ser hon ändå ut att trivas med livet.

ja vill inte omplasera hon.. men de är första gången ja har två valpar hemma. förut hade ja bara en.. å de gick jätte bra.. ja kommer att kämpa på… för att hon är super nice. bara man får bort de bitade… förut så kunde man inte gå närheten av hon. nu följer hon efter en när man går…man får sätta sig ner å bara sitta å vänta så kommer hon fram mot en sen… man får inte stressa å bara stå å plocka upp hon för då hugger hon direkt så blodet sprutar. tjejen har någon tvål som hon tvättar sig med å illranrna blir som tokiga. tror de är kocos i den… nu ligger mina små monster å sover.. lungt å skönt ett tag… fast de är härligt att se dom busa å leka oxå…

ic3man ni bor inte så långt från mig. Vill ni kan jag komma och se om jag kan ge råd på något sätt. Alltid lite lttare när man ser allt irl liksom att komma med råd.
Finns här m ni vill ha hjälp i alla fall.
Mvh Åsa

ok de skulle kanske vara bra de… just nu sover dom hela tiden…fast de är ju naturilgt de oxå..

va kul åsa att du vill hjälpa ic3man å mig

#20 Åsa är jätte snäll ska du veta, nästan generös =P

#17 ja, många inser inte vilket större jobb det kan vara att ta 2 valpar samtidigt. Det kan vara svårt att få den där "speciella kontakten" mellan ägare och iller när man har för bråttom och skaffar flera på en gång. Jag är jätte nöjd med att ha skaffat alla mina illrar med 1 eller 2 års mellanrum det har gjort att jag har kunnat ägna de nya djuren lite extra tid när dom har flyttat hit.
Kan iaf ge rådet att även om hon inte verkar lyssna på fy eller ett tag i nackskinnet så brukar dom ändå fatta vinken. trodde inte att min pegasus förstod när jag fyade honom i början men rätt som det var hade han blivit en ängel som aldrig bet någon alls.

Ska även komentera ursprunget i tråden.

jag personligen tycker att många verkar ge upp på sina djur för lätt. Speciellt när dom är relativt nya familjemedlemmar. Många ger upp och dömmer ut djuret innan den ens fått en chans att få komma till någon som kan ge djuret ett bra liv.

#0 Har du nåt mera exempel på vad du menar? Tycker det skulle vara lättare att svara då.. Annars är jag nog mest inne på Jossans linje att många ger upp för lätt när djuret är nytt i familjen. Åtminstone beträffande iller.

ja ger inte upp om de är så… ja vill ha dom båda kvar… älskar dom av hela mittt hjärta fast dom är lite busig å inte lysnar. men så är dom de vet ja om… ska chipa å rega dom här snart så. ska oxå ge valp spruta på dom. ingen av dom kommer att försvinna så länge ja får bestämma. dom är en del av min familj nu… dom är mina små flickor… helt underbara å ändå två små monster när dom vill de… :)

#20: Bara hojta till så kan vi träffas. :-)

#21: haha, kan nog inte hålla med dig där. Men jag försöker hjälpa till om jag kan :-)

#20: Bara hojta till så kan vi träffas. :-)

#21: haha, kan nog inte hålla med dig där. Men jag försöker hjälpa till om jag kan :-)

#27 Men det tycker jag iaf. Haha, för jag är ju en fjäskis =P

Psykiskt sjuk anser jag nog att en iller kan vara. Min omplacering Stiffler har en del konstigheter för sig. Jag kan med bestämdhet hävda att han är psykiskt sjuk. Han blir manisk, eller psykotisk när han är instängd i små utrymmen. Ett exempel som jag lidit mig igenom under hela sommaren är att han bott med oss i vår lilla sommarstuga på ca 10-12 kvadrat. Han har sepderat i SNITT 2-3 timmar per dygn med sin psykos och har då kraffsat på ytterdörren. Inget går att göra för att "snap him out of it". Har testat låååååååånga uttröttande promenader, konstant bortplockning (i sessioner om kanske en timme per gång) samt avledning av olika slag. Men han är så pass psykotisk när han kraffsar på dörren att han knappt ser en… Ska skriva en lite längre tråd om detta, om nån vill läsa. Men nog är det psykiskt rätt illa ställt med just denna åkomma. Annars är han "helt normal" och en väldigt snäll och duktig iller.