Jätteroligt att höra :)

Bli inte rädd om det skriks och bajsas och skunkas så länge ingen blöder brukar det vara ok. Våran Lillstrumpa blev släpad av Hobbe från rum till rum hon skrek som en toka i fyra dagar. Mitt råd är att absolut inte ingripa så länge det inte forsar blod och att ge det tid , ibland kan det ta lång tid så ge inte upp. Illrarna behöver detta för att göra upp om vem det är som bestämmer enkelt uttryckt.

Sen kan det givetvis gå superbra och inga skriks hörs och dom börja leka med varandra.

Våra illrar blev mycket piggare när dom fick en vän

Lycka till och ha is i magen

Just det kan vara lättare om illrarna möts ute på en neutral plats som ingen av dem är vana vid. Lillstrumpa och Hobbe möttes på Gotland och det gick bra men hemma ville Hobbe visa henne att detta var hans revir så vi lät dom hållas. Det blev superbra tillslut.

Våra tjejer kom inte direkt överrens till en början, men när vi flyttade till nytt hus blev de plötsligt oskiljaktiga. Så mitt tips är att städa superrent och släppa lös båda illrarna på samma gång. Och att man de kommande dagarna städar (torkar golv, tvättar filtar) så att revirlukterna hamnar i balans.

Han är här nu! Han är  så STOR! Tre gånger så stor som lilla Mara minst, men hon väger å andra sidan bara 700 gram. Vi mer eller mindra bara släppte dem, Mara är väldigt skeptisk, har sprungit runt med flaskborstsvans och försökt gömma sig, han är nog som matte säger dumsnäll, och har sprungit efter Mara lite, men bara för att hälsa tror vi, han är ju van vid andra illrar, det är inte hon. Hursomhelst kände vi att  han stannar här på prov, matte har redan åkt hem, hunden har nosat nyfiket, och han har bara nosat tillbaks, även om han inte är hundvan. Nu låter vi alla djuren vara, Mara har dragit sig undan och Sir Abbot springer runt och utforskar lite halvförvirrat.

Här är han! Någon som vill tala om vad han är för färg?

Mara spanar skeptiskt från sitt hangout:

#4 av bilden att döma ser han som en en fin pastell :) grann pojk!

#4 Det ser ut att vara en pastellkille, en fin sådan. Nyfiken, som jag alltid är, vet du vem som är uppfödare?

Nej, hans matte (gamla matte) sa att hon köpt honom genom en annons på blocket, tror hon sa nedåt någonstans, laholm eller markaryd kanske, jag kan fråga igen imorgon när jag pratar med henne. Nog inget seriöst, hon sa att han var liten och full av fästingar när hon kom för att hämta honom. Han är född 2008. Mycket stor och bastant och jättefin i pälsen nu dock. Väldigt trevlig kille! Tach för komplimangerna. :)

Jag ska försöka ta en bättre bild på färgerna imorgon, för mitt ovana öga ser han ut att  ha en massa silvergrå hår på ryggen, han har rubinögon (heter det så på illrar? Det gör det på råttor, dvs ögon som är mörkt röda när ljuset lyser genom från sidan) och Marie sa att han blir helt vit på vintern.

# 7 Nedanför Markaryd var han ifrån.

Han är pastell :) dom har vinröda ögon och kan skifta lite i grått med åren. Illrar blir ljusare på vintern och vissa mer än andra. Söt kille!! :)

om inte jag har fel Linda så har Abbe lite blått i sina ögon :) marie här gamla matte om det går bra :)

Hej! Lite blått med, säger du, jag ska kolla imorgon i dagsljus. *nyfiken* :)

Illrar med blå ögon är väldigt sällsynt och förekommer mest utomlands där extremavel kan ge blå eller gröna ögon. Jag har svårt att tro att en iller från en uppfödare (som nu inte verkade insatt i avel som sådan?) som ni beskriver har fått fram pasteller med blåa ögon. Dock kan kamerablixtar och andra ljus ibland spela spratt och unga illrar med vinröda ögon reflekterar lila som blir rött när de är vuxna, medan unga illrar med svarta ögon reflekterar blått tills det blir grönt i vuxen ålder. Jag vet bara en diskussion här inne om en iller som hade grönt "splitter" i sina ögon men tror inte att det kom fram exakt vad det var. Nu ska jag leta bland gamla trådar för att se om jag hittar den :) Återkom gärna i morgon efter undersökning av ögonen :)

nej jag kan väl ha fel men det ser ut som det i ögonvrån när man ruggar upp pälsen sådär skönt vid öronen och halsen som han gillar. ser ut som en blåaktig  ring i alla fall :)

Jag har aldrig förstått begreppet "skunka" innan, men nu gör jag… 🥵 Det går framåt här, Abbe gör sitt bästa för att få hälsa på Mara, när han kommer ikapp och de blir kvar på samma plats en stund  försöker han köra upp rumpan mot henne, hon hamnade t om på hans rygg en stund innan idag innan hon sprang vidare. Det tar jag som att han försöker presentera sig på ett artigt sätt?

#16 Helt rätt han är artig :)

Måste uppdatera lite… Efter att ha läst tråden http://iller.ifokus.se/discussions/51f251718e0e740d7b000516-nar-ger-man-upp?discussions-2 och reflekterat över den några dagar, bestämde vi oss för att ge upp. 😭 Det har gått upp, och det har gått ner. Ett tag trodde vi att det skulle få dem att bli kompisar, sen att de åtminstone skulle kunna samexistera, men nej. Började tänka på hur lilla Mara egentligen förändrats sedan Abbe flyttade in, och kom fram till att hon har nog inte sprungit runt och busat obekymrat en dag sedan han kom, utan springer bara och lägger sig, och vågade knappt gå utåt hallen till, en natt hittade jag henne sittandes skakande på vardagsrumsgolvet, spanandes ut i lägenheten. Hon har fått sårskorpor i nacken, och de senaste dagarna har jag särat på dem flera gånger om dagen. Så jag tog beslutet att Abbe fick flytta tillbaks till sin gamla matte, det har hon sagt hela tiden att han får om det inte funkar, och hans gamla "kompisar" som mobbade honom där har fått somna in av sjukdom, alltså ingen som är taskig mot honom där längre! 

Det värsta är att jag tror absolut inte att det är Abbes fel, han är genomsnäll, men kanske det faktum att han är en stor kille (över 2kg) och Mara en liten tjej (700g) kanske inte hjälpt till. Sen vet jag inte heller om illrar kanske kan förlora sitt "illerspråk" om de inte blir rätt uppfostrade? Vi har en misstanke om att det är det som hänt med Mara, hon kanske blivit tagen från mamman för tidigt, med tanke på hur liten hon är, och hittades ute? Abbe har förmodligen sprungit efter/ fram till henne av ren frustration, och hon slår tillbaks av rädsla, man märkte i början hur mån han var att bli accepterad. 

Nu är han i alla fall tillbaks hos Marie, och vi kommer sakna honom enormt, han är en stor gosklump! Samtidigt är jag lite bitter över att inte ha fått dem att funka ihop. Jag har haft katter & råttor, hund och råttor, hund och illrar tillsammans utan problem, men ska inte fixa att föra samman två illrar!😢Abbe hämtades innan idag, och Mara har redan levt upp igen, när jag kom hem efter jobbet idag kom hon direkt och anföll mina fötter, det har inte hänt på nästan två månader nu! 🙂

Ibland vill man mer än vad som är möjligt. Jag är hundra på att de flesta fall går att lösa men till vilket pris? Emoflickan här inne hade hemma en valp för ett par år sedan och hennes iller fixade verkligen inte det. Hon gick in i sig själv och var inte alls glad längre. Nu är hon ensamiller igen och det funkar mycket bättre :) Ibland är det bara så.

Hon är så glad nu! Oj vad hon har röjt runt nu på morgonen! Hon är "Mara- the (k)iller, ett världskrig på fyra tassar" igen!

#20 ❤️