Det är sju år sedan jag hade valp här hemma och jag har totalt glömt bort hur det var.

Riktigt bortskämd har jag blivit med mina medelålders och äldre omplaceringsillrar som gärna sover många timmar i sträck för att sedan bara busa nån timme. Som inte drar runt på vattenskålen och definitivt inte badar i den. Låter maten vara i matskålen och drar inte runt maten överallt.

Jag trodde jag hade stökigt innan men jisses, det var verkligen lugnet före stormen.

Nu när Bus bor här håller han och en av akuthemsillrarna på HELA TIDEN i princip. Det är mat och vatten över hela golvet. Det är aldrig tyst. Det kan springas i rören femtioelva gånger på raken och allt som pinglar är jättekul. Dessutom kuttras det ständigt i vaket tillstånd. Skulle de mot förmodan sova så vaknar de illa kvickt när jag öppnar ett skåp eller bara ska på toa.

Som om inte det är nog så krävs ständig uppmärksamhet av mig av 2 andra illrar här hemma.

Den andra akuthemsillern följer mig i hasorna för att bli klappad på och för att kanske kunna tigga till sig en gotta, men tar jag upp henne så ska hon ner efter nån minut. 

Amy (semesterillern) tycker de andra illrarna är skitläskiga och vill helst sitta i famnen och pussas dygnet runt om hon fick.

Sen så har vi då Funny som hoppar på de andra och får dem att skrika i högan sky. Biter/jagar de tillbaka så är de Funny som skriker som en stucken gris.

Som tur är tycker jag det är fantastiskt kul att ha dem här och jag ångrar mig inte nått men det hade faktiskt varit skönt med lite lugn och ro då och då.