Ja vad vore livet utan iller de vet inte jag? Livet e sannerligen inte alltid så lätt alla dessa jobbiga händelser man kan råka ut för som människa antingen pågrund av eget val eller andra människors val som drabbar en. Jag har större delen av mina 10 år som illerägare bott ensam (även om jag varit i förhållande) och min älsklingsterrorister är mina familjemedlemmar. Då livet vart alltför hårt mot en och man frågar sig och andra varför och man funderar AHHHHHHH ska de behöva vara så här svårt? Jag skiter i allt… Men vem ska då ta hand om mina illrar? De måste ju ha de bra… Ja ni kanske förstår hur jag menar man lämnar ju inte ifrån sig sina illrar frivilligt… Mina små terrorister till älsklingar har många gånger hjälpt mig i nöd och sorg och allt vad livet nu innebär… De får mig att inse att livet e UNDERBART trots att livet kan vara grymt mot oss ibland… Man kan väl inte annat än att le åt deras upptåg :0)