När jag träffade min man hade han iller.

Han skaffade iller för han jobbade i en djuraffär vart dom hade en kull valpar och han föll som en fura.
Vem had einte gjort de :P

Har dock inte än men vad kan man säga dom är helt enkelt så jävla grymma.
riktigt tunga djur

Jag har länge velat ha iller sedan jag såg en tjej på bussen (ca. 6 år sedan) som hade en… tyckte det var annorlunda. Sen tycker jag att det är alldeles lagom att ha en iller när man bor i lägenhet, skaffar man hund tycker jag man ska bo i hus och likaså katt…

jag gilalr att dom är så speciella..man kan nästan jämföra med kattern..katter har också enorma personligheter och en väldig vilja..

detta har illrar med och dom leker nästan hela livet

dom sover mycket mer ;9 praktiskt om man jobbar…

dom gillar promenader, är sociala men samtidigt har dom som sgat en väldig personlighet vilket gör att dom unga är dom en utmaning..

därför gillar jag dom

plus att, min syrra berätta om en ilelr som sov i soperna, då föll jag

gillar sunkiga små saker ;)

Råkade springa på en bok och sen var jag besatt..

jag såg en sketch med robert gustavsson då han hade illern göran. "vad gör göran då? vad göör göran då? jo han ligger i skafferiet, och hånglar med en fullkornslimpa"

jag föll direkt och bestämde mig att när jag flyttar hemifrån så ska jag skaffa en eller fler stycken. nu sitter man här med två

Jag såg en "tama-djur"-uppvisning på kolmårdens djurpark där de visade hur tama illrar kan vara. Vad jag minns var den illern rätt dreserad, kunde rulla runt, göra konster, sitta på axeln och komma på inkallning, något som inponerade på mig! Sen kollade jag internet, hittade en illerägare i Uppsala och hälsade på några illrar. Fast!

Jag följde med min pojkvän till hans pappas grav på allahelgona, och då såg vi en ursöt liten ekorre som sprang runt. Vi blev båda kära, men eftersom man inte kan ha en ekorre som husdjur började vi istället fundera på vad som låg nära ekorre, och då trillade vi in på iller.

Min sambo börja tjata nästan direkt om iller. Jag har haft djur när jag var yngre och tyckte det verka väl helt okej (efter lite övertalning). Jag tyckte iofs inte att det var iller i sig som var lite tveksamt utan mer husdjur eftersom man får ett stort ansvar och dessutom är lite låst vid semester osv. Men det fick lösa sig. Som en mindre och busigare katt var beskrivningen. Nu var det ju inte riiiiiktigt så. Våran första iller albin var riktigt bitig sak och jag satt oftast me fötterna i soffan första veckorna, sen tog jag mig mod … han bet iofs aldrig hårt i händerna men fick tag på andra känsliga delar som vi killar har .

Albin blev ju världens snällaste som aldrig bits och idag har vi fyra till.

Jag hade vart utan djur i nästan ett år när jag insåg att jag inte klarade av det längre. Gick in i en djuraffär och tittade, och i ett terrarium hade de 3 illrar, killen i butijen frågade om jag ville hålla och jag fick jajja i min famn och bara dog. Blev förälskad direkt och kunde bara inte lämna yillbaka henne i den hemska buren. Inte mitt mest genomtänkta djurköp om man säger så och de första månaderna gjorde jag alla misstag man kan tänka sig. Inget jag rekommenderar! Men jag blev i alla fall fast!

jag ville ha hund men då jag pluggade så fanns inte riktigt tiden, då måste man ordna med hundvakt när man är i skolan osv så min mor började leta allternativ dåhn inte stog ut med mig *haft djur hema min uppväxt, allt ifrån kaniner, hamstrar, möss, hästar, hundar, katter o när jag flyttade till sthlm för att plugga hade jag inget, kändes grymt tomt* Å mamma som är uppvuxen på stor gård kom fram till iller (fast hon själv var rädd för dem). Köpte mej en bok och då vaknade mitt intresse, lånade böcker på bibilotek. Självklart fattade jag mitt köpbeslut på hösten då det inte fanns en enda illervalp o få tag på, inte en omplacering heller. Sen fick min klasskompis en iller, frågade hur hon fick tag i den osv jag ville ju också ha tag i en. 4dagar senare satt en annons på skolan upp "albino illerhane söker nytt hem" och jag bestämde inom kort att jag skulle hälsa på dem och låna hem han på prov. (jag hade aldrig träffat en tamiller, endast jaktillrar då de funnits i min släkt länge). Sagt o gjort, kom dit o han var instängd i hennes klädgarderob :-S den lilla ettriga saken bet mig, HÅRT! han var ett sött monster, nästa dag när jag skule hämta hem hono på prov hade jag redan fattat mitt beslut -han kommer att stanna hos mig. Så jag valde att betale en slant för honom på en gång. Väl hemma hade den albino grabben mig i sina klor, bet dagligen så blodet sprutade o jag var rädd för han en målmedveten om att han skulle orsaka skada. men idag efter lite jobb så är han en av de goaste man kan tänka sig, har dok lite svårt för vissa killar, då vaknar mördarinstinkterna*hans första ägare var en kille*.. Alltid haft alla mina djur tills de dött av naturliga skäl och även så blir det med mina illrar, jag är helt besatt av mina små pälsklingar. Helt klart äger de mig.

Min första iller var inte direkt något välgenomtänkt beslut. Såg dem i en zoo affär föll som en fura.
Ja, och på den vägen är det. :-)

Nu ägs jag av fem illrar för tillfället. ;-)

Jobbade i Djur affär för 10-15 år sedan och då såldes dom i djuraffärer… och på den vägen är det !

jag har velat ha dem sen jag fick reda på att pappa hade sånna när jag var liten (kommer ej ihåg)… så vid 12års åldern började jag kolla runt och läsa mycket

köpte min första iller förra februari, Ronja, en ängel och jag har haft jätte tur med henne

blev kär när min bror tog med mig till hans kompis som hade en iller. har alltid älskat djur så min bror tyckte att jag var tvungen att träffa illern!
Den var helt ouppfostrad och bet i fötter som en galning och bodde i en bur. När jag kom dit fick jag sätta mig i soffan på mina fötter sen släppte dom ut "Ville Griskille" som han hette. han var vildare än något jag sett innan och jag vågade knappt ta i honom- men jag blev helt kär! Dom lovade att jag skulle få gå med den i koppel… men sen avlivades han pga att han bet så mycket..

Tjatade på mina föräldrar som kom fram till att iller fick bli ett projekt för min framtid- närmare bestämt när jag flyttat hemifrån. Så efter 9 långa år och en flytt skaffade jag mig faktiskt en dexter!

*puttar åt munkhammar* ;)

tack tack..

ja du det var min pojkväns påfund alltihoppa..haha. Jag har alltid haft djur så de var inge konstigt på så vis. Men hade ingen aning om att man kunde ha iller. Min pojkväns brosa hade haft en iller så de var på de vise som jocke(min pojkvän) ville ha en iller. Så jag började läsa som en galning om illrar och efter ett par månader så skaffade vi en liten plutt. Och nu är jag helt fräslt och vill ha en till. Men när den dagen blir vet jag ej. Men en till iller blir det nog inom snar framtid hoppas jag:)

misstänker att jag var drogad..

nej så var det (faktiskt! :P) inte, men jag vet inte. jag har alltid tyckt att mårdhundar osv, är jävligt gulliga.. så, när jag kom på att iller det kan man ju ha, då började jag tjata på mamma :P