Alltid älskad, alltid saknad "Norpan"!
Weileråsens Twiggy (Norpan) kom till oss efter att i ett halvår stått i en smutsig hundgård och hoppatt upp och ner och stressat upp sig.
Hon var då drygt ett år.
Norpan hatade smådjur och små hundar och var en väldigt stressad hund i allmänhet.
Det var mycket jobb med henne, men vi gav inte upp.
Norpan var en s.k "problemhund", men var inget problem för oss.
Hon blev tillslut van med våra katter och en väldigt väluppfostrad dam.
Norpan var inte som alla andra, hon var något speciellt.
Så fort man kom hem från skolan så kom hon och log, la sig på rygg och ville att man skulle klia henne.
Ja, hon log. Hon blev så glad så svansen slog jättehårt och hon visade sina tänder…med på ett glatt sätt.
2005 separerade min mamma och hennes sambo och Norpan fick stanna kvar hos sambon.
Det blev så tomt!
Men tack vare min storasysters(och hennes sambos) insats att vara hundvakter åt Norpan när han jobbade, gav mig chansen att få träffa henne igen.
Första gången, efter separationen, som jag fick träffa henne var 2007. Hon var så gammal och rund om magen.
Men hon belv överlycklig när hon fick träffa mig och mamma.
I somras, 2009, så var hon riktigt gammal och skruttig, vi visste nånstans att det snart var dags för henne.
Jag och mamma och mammas nya kille sov över hos storasyster, då vi skulle på semester dagen efter, och Norpan sov på min madrass hela natten.
(inte det skönaste att ha en stor rottweiler sno hela platsen).
Det skulle bli sista gången jag träffade henne.
Den 4 augusti 2009 somnade Norpan in, lugnt och stilla!
Våran lilla skorp-Norpa. Skruttgumman.
När jag skaffar hund ska den vara som Norpan.
Den saken är klar!
Alltid älskad, alltid saknad.
Himmelens finaste ängel <3
Beklagar sorgen :( Det är aldrig lätt att mista en vänn. Men hon väntar på dig på andra sidan, det är jag övertygad om.
Kram
Man försöker ju minnas allt roligt man hade med henne, allt tokigt hon hittade på.
Och hon busade, in i det sista.
Kommer aldrig glömma hur glad hon blev i somras (samma dag som bilden är tagen) när min mamma kom och hälsade på.
Norpan blev en liten valp igen skulle man kunna tro.
Det verkade som om hon glömde bort att hon hade ont i lederna och var gammal.
Allt hon såg var min mamma.
Hon väntar på mig och vakar över mig.
Det vet jag :)
Beklagar!
Sara
Beklagar sorgen!
#3, #4 tack så mycket! Det är ju helt otroligt att man än idag kan sakna och gråta så det gör ont.
Usch vad tråkigt:( En jättefin hund! Har själv Rottis blandning i min. Mycket jobb med dom men dom brukar bli fina hundar.
Jag beklagar sorgen, och beundrar ert mod att fortsätta när det var mycket att göra med henne.
har själv mycket med min hund och vissa gånger känns det som jag ska ge upp. Men nu har jag fått pepp så TACK! Tack så jättemycket!
#6 det är alltid tråkigt när någon försvinner, men så måste man ju nånstans acceptera att det är livets gång och att man ses igen. :)
Man ska aldrig ge upp hoppet om något djur. Det gäller att ha tålamod och massor av kärlek.
Det är så värt det i slutändan.
Vi har bara tagit hand om s.k. "problemhundar" och alla fick ett kärleksfullt hem hos oss, med rätt uppfostran och massor av tålamod från oss så blev de världens bästa vovvar.
Så ge aldrig upp!
Det är så värt det. Tänk all ovillkorlig kärlek de ger dig…varje dag!
Det slår ju alla missöden, tycker jag.
_Tack! Det känns jätteskönt att höra. Jag var på väg att ge upp men känner att hon är det bästa jag har. Kärleken mellan oss är otrolig!
Så tack för dina ord. Har fått mer styrka nu._
Starta ny diskussion