Du kom till mig tillsammans med dina kompisar Malolo och Burton. Jag hade knappt sett illrar förut och jag hade fullt sjå med Burtons busfasoner och Malolos nervositet. Du anpassade dig så fort och skötte dig själv så himla bra, att du nästan blev lite i skymundan i början. Jag trodde först att du var döv, eftersom du totalt struntade i om man pep i pipisen, eller ropade på dig. Men du var helt enkelt för upptagen med annat och kom bara när det behagade dig.

Din förra ägare kallade dig igelkotten för att du tenderade att bli mycket rund och go om magen under vinterhalvåret, hos oss fick du snabbt smeknamnet Honki, eftersom du var vitingen i gänget. Trots att du hatade selen passionerat i början lyckades jag så småningom vänja dig vid att gå ut på promenader, då sprang du bort magen och började älska att gå ut. Du var så rumsren, att du höll dig hela vägen hem, för att kunna gå på lådan hemma.

Att fya dig när du bet var ingen idé, du blev riktigt sur, nästan sårad av att man tog tag i ditt nackskinn. Men eftersom du aldrig nånsin bitit hårt fick du vara den lilla gnagare du var, som skulle känna på allting med tänderna. Av din förra ägare fick jag reda på att du från börjat varit farmiller, avlad för att bli jaktdjur. En annan uppfödare räddade dig därifrån. Jag tyckte det var så lustigt, att du som aldrig jagade något alls (förutom dina illerkompisar) skulle bli jaktiller. Du var snäll och nyfiken mot alla mänskor, t.o.m kattor…om man med snäll inkluderar "nyfiket nafsande"…

Du var så himla go och fin, jag glömmer aldrig känslan, lukten och synen då jag vaknar av att du nyfiket snusar mig i håret och kittlar mig i ansiktet med dina morrhårr. När du lekte med Burton eller med mina händer hoppade du dina jämnfota skutt och headbangade av lycka. Det är så tyst utan ditt gnyende som du gjorde när du tvättade dig själv eller sov.

Träkatten som du insisterade på att inte ska stå rakt mot väggen, utan lutad har jag lämnat lutad, fast du inte är här och kan knuffa den i rätt läge, så oroa dig inte över det!

Du blev så svag på slutet, du som varit så självständig ville då inte vara ensam och följde mig ofta med blicken, då du kunde behöva hjälp med att komma upp i lådan eller hängmattan. Förut var du alldeles för rastlös för att sitta still i famnen, men på slutet låg du ofta i min famn och vilade. Vi kom varandra ännu närmare då.

Det var ett tungt beslut att ta dig till veterinären för att få sprutan, och jag grät också ofta under dina sista veckor, det gjorde så ont i mig att se dig svag och lidande.

Du lämnar ett stort tomrum i våra liv, vi som är kvar och minns dig. Vila i frid, älskade Honkisen.