Hejsan!!!

Här kommer ett litet smakprov på en av dom små berättelser jag har skrivit om mina illrars upptåg genom åren. Just denna handlar om Laban när han inte kunde ta sig ner från ovanvåningen då han var ca 11 veckor gamal. Så håll till god.

Christel.

När Laban inte kunde komma ner.

Detta hände när Laban bara var en liten valp, han var då mellan 11 och 12 veckor gammal. Vi bodde då i ett hyrt hus i Stenestad uppe på det fagra Söderåsen. Huset var i två plan ( huset var ett gammalt mejeri från slutet av 1800 eller början av 1900-talet) och det hände i trappan upp till ovanvåningen. Laban som inte var så stor hade på någon vänster lyckats med konsten att ta sig upp för trappan till ovanvåningen alldeles själv. Väl där uppe så gick han på upptäcktsfärd och kollade in allt där uppe, där var 3 rum att utforska och kolla in. Så småningom så tröttnade han på att var ensam, och ville då ner igen till sin "bror" Aslan som var hans allt.
Men Laban upptäckte ganska så snart att han inte kunde ta sig ner själv, Aslan hade också upptäckt Laban där uppe, så även han gick upp för att gå på upptäcktsfärd i sovrummen och garderoberna där uppe. Jag själv höll på med tvätten inne i tvättstugan, så dörren dit var stängd då jag skulle ut och hänga tvätten på torkvindan. När jag var klar, så gick jag in och gjorde lite kaffe för att ta en fika i trädgården när kaffet hade runnit klart. Hade en öppen bur i köket där Aslan och Laban ibland gick in och la sig för att sova. I den fanns en stor hängmatta som dom kunde gå in i.
Var dom inte där, så var dom under serveringsbänken där Aslan hade hittat ett hål för att kom under den.
Så innan jag gick ut kollade jag buren för att se om dom var där, tyckte det såg ut som om dom sov båda 2 inuti hängmattan då där var en liten bula. Så jag ville inte störa dom, därför kände jag inte efter om dom låg där. Ville inte väcka dom med att ta på dom selarna för att följa med ut i trädgården ett tag, så jag gick ut och satt mig ett tag. Efter ca 20 min ringde telefon så jag fick gå in igen för att svara, då jag väntade samtal från min njurdoktor antingen den dagen eller så skulle han ringa dagen efter. När jag hade pratat klart och skulle gå ut igen hör jag världens skrik (nästan som ett skall från en liten hund) från ovanvåningen. Jag släppte allt jag hade i händerna och for bort till trappan där ljudet kom ifrån, där uppe står Aslan med Laban under sig och vaktar honom som en orolig hönsmamma. Började skratta och gick upp och tog ner mina killar, som båda började pussa mig. Det var troligen så att Laban inte vågade gå ner trots Aslans tappra försök att få ner honom, istället så ställde Aslan sig över honom och vaktade, sen så skrek han så att jag skulle höra honom. Någon vecka senare tog sig Laban både upp och ner alldeles själv till Aslans stora förtret. Aslan fick nu mycket att stå i, då han vaktade Laban. Detta gjorde han även sedan dom båda blev gamla, Aslan var bara ca 10 månader när jag fick hem Laban morsdag 2001, Aslan själv var född i juli 00. Och Laban och Aslan var alltid bästa vänner, kivade aldrig, inte ens när jag i december samma år fick hem Labans båda systrar Lina och Ronja som även dom blev påpassade av Aslan. 

Fotot är när Aslan hade gått upp för att hämta ner lille Laban som själv inte vågde gå ner igen efter sina upptåg på ovanvåningen.