I tisdags hade LillTrissan varit hos oss i precis ett helt år. Detta året har varit fyllt med mycket glädje och skratt men även pyttelite besvikelse.

Ni som kände mig/visste vem jag var förra vintern har säkert hört att allt inte gick helt smärtfritt till när vi fick hem Triss.

Och för att göra en lång historia "ganska" (hehe) kort så var det så att Triss och Elvis tidigare hade delat lägenhet och varit bästa vänner. Men när dom möttes igen var det inte samma kärlek. Något gjorde att Elvis inte alls tålde Triss. Han flög hela tiden på och bet henne så hon skrek rakt ut och bajsade på sig av rädsla, vilket resulterade i stora fula sår i nacken Vi hade då tre alternativ; Lämna bort Triss, Lämna bort Elvis eller på något vis försöka få det hela att fungera.

Vilket alternativ tror ni vi valde? Att lämna bort Elvis var en omöjlighet, han är vår första iller och att lämna bort honom för en annan iller skulle aldrig komma på fråga. Att lämna bort Triss, som var och fortfarande är den snällaste och mest omtänksamma iller jag träffat sågs oxå som en omöjlighet. Då återstod bara ett alternativ och det var att på något sätt få dom att kunna hålla sams. De tre första månaderna funkade det inte alls och Triss fick sova med oss i sovrummet och vara där när vi inte var hemma, ibland hade hon Chiquita som sällskap och ibland fick hon vara solo. I slutet av Januari åkte vi alla bort över en helg, där fick dom leka och träffa massor av andra illrar, resan hem gick över förväntat och när vi kom hem så var allt mycket bättre. Bra var det fortfarande inte men bättre än innan vi åkte bort.

Tiden gick och Trissan fick flytta från sovrummet ut till dom andra. Vissa nätter fick man sova i lugn och ro medan man vissa vaknade mitt i natten av bråk och skrik. Men hon stod på sig vår lillgumma och även fast hon ryggade tillbaka så fort hon fick syn på Elvis så hittade man dom alltid sovandes tätt ihop på morgonen när man klev upp.

Nu har jag svävat ut lite här i mitt berättande om Triss men det jag egentligen vill ha sagt med den här berättelsen är att jag är väldigt glad för hela vår familjs skull att Triss nu för första gången på hela det här året är helt utan bitsår i nacket. Och ni vet väl vad det innebär? Jo, att Elvis har gett upp och till slut insett att Triss inte är fiende utan vän. Nu kommer jag inte ens ihåg när senaste gången dom bråkade var och det gör mig väldigt, väldigt, väldigt, väldigt glad =) Kan inte beskriva känslan med några andra ord just nu.

Så till alla er som har problem, oavsett om det gäller illrar eller vad som helst, vill jag säga GE ALDRIG UPP HOPPET!!!