Väl uppe i luften kände jag mig lättad och lugn, äntligen var jag på väg, nu var det verkligt.

Men tänk om Anna-Carin inte var den hon utgett sig för att vara utan hon var en sån som lurade folk över internet. Tänk om hon just nu satt någon annanstans i Sverige och skrattade gott åt hur hon lurat ner mig till Göteborg, och där skulle jag stå i evigheter och vänta på att hon skulle komma och möta mig. Mina egna tankar skrämde mig, så jag skickade iväg ett sms åt henne: "visst sa jag att jag landar tio över fyra på landvetter? Hinner du dit och möta mig då? Kram Linda". Efter att jag inte fått något svar på tio minuter, så började paniken sprida sig, hon hade nog lurat mig. Hjälp vad skulle jag göra? Varför svarade hon inte?

Precis då knastrade högtalarna till och pilotens röst hördes:

Vi ber er att slå av era mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning samt sätta på era säkerhetsbälten, då vi ska landa. Vädret i Göteborg är mulet med en hög luftfuktighet, och det är ca 12 plus ute.

Jag var livrädd då jag gick ner till bandet där mitt bagage skulle komma, jag hade fortfarande inte fått något svar. Då plötsligt såg jag en kvinna som satt i rullstol med en yngre tjej ståendes bredvid henne. Det var hon, det måste vara hon. Tänkte jag, då hade jag inte blivit lurad, vilken lättnad.

Med snabba steg och ett litet leende på läpparna gick jag fram och de välkomnade mig så varmt och frågade hur resan hade varit. Jag sa inget om hur jag trodde att jag blivit lurad av de, det kändes så fånigt att jag trott det.

Men om jag varit rädd på flyget, så var det ingenting jämfört med hur rädd jag var i bilen. Det fanns bilar överallt och det verkade som att vi flög fram i 200 km/h. Bilen krängde fram och åter i alla kurvorna, fast vi kom fram i ett stycke och jag kunde pusta ut ännu en gång. Nu skulle jag äntligen få träffa Honney i verklighet.

När jag klev in genom dörren till deras hus så möttes jag av en bekant doft, det luktade iller. Varken stark eller svagt utan bara den där härliga doften som avslöjade att i det här huset bodde det illrar. Överallt fanns det delar från valp hagar uppsatta, för att skärma av huset.

Då såg jag i en hage rakt framför mig något vitt som jagade efter en pingisboll. Jag slängde av mig jackan och skorna och tog några snabba kliv fram till hagen, där en knall vit liten krabat sträckte sig nyfiket upp för att se vem jag var. Det var kärlek vid första ögon kastet, vilken underbart söt liten iller tjej hon var. Jag ville sträcka ner handen för att klappa henne men jag tordes inte eftersom jag hört att hon var bitig. Så jag tog av mig min Palestina sjal och bäddade ner den fint i hennes bädd och hon gick direkt fram till den och undersökte den noggrant innan hon rulla ihop sig och somnade. Jag var så lycklig så att jag höll på att spricka. Anna-Carin bjöd mig på middag och vi satt och pratade hela kvällen förutom de stunder då jag var tvungen att springa iväg och kolla på Honney, nu hade jag till och med vågat klappa henne, och det utan att hon ens försökt bita mig. Det här skulle nog bli bra tänkte jag, bara hon och Stacy skulle komma överens. Det började närma sig lägg dags då det slog mig att jag skulle sova hos en helt främmande människa, som jag träffat för första gången idag. Men för en gångs skulle, kände jag mig inte ett dugg nervös, Anna-Carin var en så trevlig och snäll person, och jag var så ruskigt trött efter allt resande.

Soffan som de hade bäddat ut åt mig var helt underbart skön men just när jag skulle till och somna så hördes ett krafsande på ett galler, det var Honneys pappa Frank-Zappa som inte var ett dugg trött, utan ville busa. Det påminde om hur Stacy brukade krafsa på nätterna när hon var valp och ville ha uppmärksamhet.

Morgonen därpå var det bara att börja plocka ihop mina och Honneys grejer för att vi skulle hinna med tåget och börja den långa färden hem. Det kändes tråkigt att redan måsta lämna Anna-Carin och alla de andra, jag hade ju fått ett så varmt välkomnande och trivdes så bra hemma hos dem. Ja det kändes nästan som att vara hemma.

Vi tog farväl av varandra och jag och Honney gick till den lilla tågstationen. Det tog inte länge för än tåget kom och vi hoppade på. Vagnarna var slitna och det bullrade och tjöt, stackars Honney, hur skulle det inte låta i hennes öron när det skar i mina. En äcklig gammal gubbe satt och stirrade på oss, tur att det fanns mer folk i vagnen, för jag hade verkligen inte velat åka ensam med han. Hans blickar gjorde att jag kände mig väldigt obekväm där jag satt, men som tur var så hade tåget nu hunnit fram till stationen i Borås där det var dags för mig att byta tåg. Det andra tåget var mycket fräschare och här fanns inga äckliga gubbar som stirrade på en. Däremot var det en ung kvinna som satt mitt emot mig, och hon hade fem pudlar i en transport bur som var i samma storlek som Honneys bur, två vuxna och tre valpar. Det såg lite plågsamt ut för de små pudlarna som trängdes i den lilla buren, men hon hade med sig en till bur dit hon flyttade en av de vuxna tillsammans med två av valparna. Hon kollade lite nyfiket mot min bur och så frågade hon om det var en iller jag hade där i? Jag svarade att hon hade helt rätt, så började vi småprata med varandra. Det visade sig hon själv haft en iller, men hon tyckte den var elak och bitig.

Det började bli sent och jag hade ännu långt kvar tills nästa tåg byte som skulle ske i Boden, men jag var för hungrig för att sova, jag kollade till Honney och hon verkade sussa söt redan. Det fanns en restaurang vagn längre bak i tåget, så jag bad kvinnan med pudlarna hålla ett öga på Honney medan jag gick och köpte mig en macka.

I restaurang vagnen fanns det inte så mycket att välja på och allt var dyrt, så jag tog bara en macka med ost och skinka. Efter det somnade jag nästan direkt.

När jag vaknade igen, så var tåget framme i Umeå, och kvinnan med pudlarna började göra sig klar för att kliva av, själv hade jag kommit lite mer än halv vägs hem. Resten av vägen fram till Boden gick rätt snabbt då jag lyckades somna om och sov i minst två timmar och jag började se slutet på min långa resa. Nu var det bara ungefär två timmar kvar innan jag skulle vara hemma igen. När tåget äntligen var framme i Gällivare, så hade det precis börjat skymma men det var ändå rätt ljummet ute. Honney burrade upp sin päls, stackaren var inte van vid vinterklimatet här uppe, för nere i Göteborg fanns det ingen snö och det var redan vår där nere. Det var skönt att vara hemma, nu var det bara att hoppas på att Stacy och Honney skulle bli vänner, men om deras första möte får jag berätta om en annan gång, för nu skulle jag bara njuta av att vara hemma och umgås med min nyfunna vän.

Kommentera gärna vad ni tyckte om fortsättningen, men nu ids jag verkligen inte skriva nå mera :)