Nu har jag och pälsarna varit ute i två timmar, vackert höstväder och vi promenerade ner till en liten strand som finns häri närheten. Solen låg på och värmde upp. Monty kröp under en sten och la sig och sola, Kentucky fick utlopp för sitt grävbehov och grävde en djup grop mellan två stena, till slut var det bara svanstippen som stack upp :P Boston sprang runt på upptäcksfärd. Han var den enda som fick ha koppel på sig, annars skulle han sticka. Jag stod och titta på och log för mig själv.

Diverse folk och hundar gick förbi, de vanliga frågorna och påståendena. men orkade inte bry mig, hade inte heller tagit med mig kameran. Den här dagen var det bara fokus på att njuta av dagen med illrarna, och har jag kamera kan jag inte slappna av utan varenda ögonblick ska fångas på bild. Var jätte många gånger det hade kunnat bli en fin bild. Men kommer fler tillfällen.

Sen kände jag hur nån ville upp, stod med tassarna mot benet. Jag tittar ner och förväntar mig att se Kentucky, hon är den enda som gör så. Men då var det Monty :D Och jag blev så lycklig! Monty vill upp i famnen! Det har han aldrig velat förut. Så jag sätter mig ner på en sten och han hoppar själv upp i famnen och rullar ihop sig, efter inte så lång stund så har alla tre illrarna lagt sig i mitt knä och somnat! Uttmattade av allt roligt, och går då och lägger sig på den tryggaste platsen de vet :D Mitt knä! Höjden av lycka! satt där i solen och njöt i säkert en halvtimme. Gud vad jag älskar mina illrar!! Var så skönt att verkliugen bara ha kvalitets tid med dem.

Och det blir ändå lite bättre, Monty har ju alltid blivit helt stel när det kommit människor eller hundar. men han har börjat slappna av jätte mycket! Nu känner han sig trygg med hundar, väser inte längre och går faktiskt fram mot dem! Eller bara vänder rumpan till och lägger sig ner å solar istället för att bry sig.:P Har gjort nytta att ha hundar hemma, han har ju kännts som största hindret att skaffa hund igen, men han har visat sig vara den som klarar av hundar bäst :D

Sen när vi gick hem gick det såklart mycket fortare, för de vet vart de ska. Monty gick faktiskt lös en bit, kom när jag ropade!

Sen när vi kommer fram till vår port är det en liten trappa först, och Monty har alltid totalvägrat att gå i den! Man har fått släpa honom upp för varje trappsteg för att försöka lära honom hur man gör, eller lyfta honom. Men idag gick han sakta men säkert upp själv!! Sen nästa hinder att gå på det läskiga golvet och gummimattan inne i trapphuset. Men efter ett tag så bestämmer han sig för att det inte heller är så läskigt och går över det sliriga giolvet. Och tar även nästa trappa! I samma hala material!! Sen går han hela vägen till hissen, in i hissen, och sen ut och fram till vår dörr! Trro ni jag var stolt då eller!?

Nu har jag laddat upp så mycket energi så jag kan städa hela lägeneten! Super motiverad! Älskar mina illrar!!!