Aylinh.. Kommer aldrig släppa ihop henne med andra än mej (förutom ev. pojkvän), det har slutat med blodbad varje gång.
Hon biter mej fortfarande i perioder, typ tre ggr på rad med flera månaders mellanrum och det har även jag accepterat för jag har ingen aning om hur man skulle få bort det!
Det som är "jobbigt" med det är ju att hon inte biter utan hugger och inte lite i foten eller handen utan gärna i ansiktet eller något annat mindre önskvärt ställe.
Även jag tyckte att det blev mycket enklare när jag accepterade henne egenheter, vilket var lite svårt då jag under lång tid hade lagt nästan alla min tid på att socialisera henne.

Hon gör fortfarande framsteg. Numera kommer hon alltid fram till mej när vi ses här hemma och vill alltid komme upp, en sväng iaf!
Hon blir inte rädd för mej om jag rör mej eller låter oväntat, eller så är det jag som blivit tränad att inte göra det..
Däremot är hon fortfarande rädd för främmande ljud.

Jag vill tro att Aylinh-beteenden växer bort mer och mer med åldern, ibland undrar jag faktiskt hur stor del av henne som är resultat av träning och vad som kommit med mognaden.

Nailia kan testa lite men det räcker med att låta sur så är hon som vilken iller som helst, vem som än är med henne.

Oliwer älskar alla och helst av allt använder han gästerna som klätterträd, frågan är om han bitit någonsin?

Totte är lite mer reserverad men älskar att ligga i folks knän bara han tar sej dit, däremot har han huggit sönder mina händer totalt när han blivit stressad efter att han slagits med Oliwer eller liknande. Fast där blir han som förändrad, vilket inte går att missa och det känns som att han går på instinkt.

Så vad jag tycker, jag tror att Vicente ger med sej mer med åldern och att sluta stressa över det är ganska sunt - både för djur och människa!

Och sen känner jag att jag är ganska duktig på att "flyta" ifrån ämnet..

Måste ställa en fråga i det här sammanhanget, funderade på det häromdan. Vad menar ni när ni kallar en iller för bitfri? Är det en iller som inte går igång och tuggar ens under lek och bus, eller en iller som helt enkelt inte "hugger"? För visst, Mara kan springa efter och nafsa lite i hälsenorna när hon försöker provocera igång lek, eller vika sig runt handen och tuga loss, men utan att det går hål, om man busar med handen med henne,men det är ju enorm skillnad mot det oprovocerade huggandet hon sysslade med när hon kom hit, så jag kallar nog hennne bitfri, inga problem för sambons son att hantera henne liksom. Ser det mer som man skulle se på en överexalterad kattunge med vassa tänder emellanåt.

Jag kallar en iller bitfri så länge den inte biter oprovocerat eller utan direkt anledning. Som med Skit som jag kunde ha i ansikte, armar, fötter (utom med bara ben under täcket, men hur ofta hände det..) utan att ens behöva oroa mig för bett, men han bet/nafsade vid bus men det ville jag ju gärna när vi busade.

Vi måste haft en ofantlig tur med mara! Kan ha henne i princip hursomhelst. Undrar så vem som slängde ut henne.

Är här ganska så sällan numera, men det här var en intressant tråd….

Det har varit många som frågat hur det kommer sig att vi "tillåter" våra illrar att bita/nafsa såsom dom gör. För oss har det med deras personligheter och funktion att göra.

Killen hatar att bli fasthållen och biter garanterat om han blir fasthållen. Han litar inte heller på främmande och biter då "för säkerhets skull". Han är hitteiller och vi vet inte vad han har för erfarenheter sen tidigare så med tanke på att han är en sk "problemiller" och hade/har många egenheter så försöker vi inte ens att få honom att sluta bita - det finns viktigare saker att hålla på med, t ex hans ätstörningar.

Hos Chili har bitandet tillhört hennes personlighet och vi har alltid kunnat lita på att hon biter besökare. Det har varit en klar fördel när det gäller valpintresserade - klarar dom inte av att bli bitna av henne (hon tar inte ens i hårt) så bör dom nog tänka sig för innan dom köper en valp. Nu när hon är äldre (7,5 år) så har hon nästan slutat bita självmant.

Rubel biter inte - han kan sätta emot tänderna och hålla fast, men biter gör han bara om han blir provocerad eller om det gör ont nånstans eller om han blir rädd. Att inte bita är en del av hans personlighet - sån har han varit ända sen han var valp.

Peregrin och Donna biter båda om dom känner sig trängda.

Pilsner är nästintill bitfri men något opålitlig i o m att han biter när han är sur och inte får sin vilja fram.

Ira är avelshona och det är naturligt för henne att bita när hon har valpar. Imelda har varit det och då var det samma som gällde för henne - nu när hon är pensionerad så har hon nästan slutat att bita ifrån.

Romeo är i sin första brunst och är lite hetsig just nu så där känner vi oss för än så länge hur han fungerar. Innan brunsten var han nästan bitfri och det är en del av hans personlighet.

Irma och Irina  är än så länge bara valpar så dom har en benägenhet att använda tänderna men det jobbar vi med.

Så vi utgår från varje individ  vad det gäller graden av bitande som tillåts och vi ser det inte som en brist att någon inte blir helt bitfri.

När jag skaffade iller var det stor vikt vid att "göra bitfri" och självklart tränar jag bitiga illrar som valpar för jag vill gärna kunna hantera dom själv utan att hela handen ryker ;) men man ser ofta när träningen inte längre ger något mer och illerns beteende är något som kommer med illern- take it or leave it. Självklart fortsätter jag att uppmuntra bra beteenden men lägger ingen stor vikt vid att rätta till det oönskade längre. Jag kommer ha stora krav på de illrar som kommer i kontakt med min dotter men det känns som att det krävs en iller med dumsnälla föräldrar och som själv är likadan för att nå det, och då kommer illern knappt behöva bitträning. Så jag är mycket mer tolerant mot de illrar som biter för de får ändå inte träffa några barn.

Jag har ju en fotbitare här hemma som jag sedan länge slutat jobba aktivt med bitigheten på. Hans bitighet berodde i början mest på stress och osäkerhet och egentligen så lugnade bitandet ner sig som en bonus till den kontaktträning jag ägnade mig åt.

Men fötterna är fortfarande en farlig zon. Mina fötter har han bitit i kanske 2 gånger under de senaste två åren. Nytt folk löper dock större risk att bli bitna så jag har svårt att slappna av med honom på golvet när folk är på besök. Han har bara blivit bättre och bättre med åldern och jag tror absolut att det är en sak som kan 'växa bort'.

I dagsläget så behandlar jag honom som de andra - kontakt belönas för det mesta i form av lek, gos eller godis. Sen ger jag honom inte uppenbara chanser att bita heller om jag kan undvika det. Men mer än så 'tränas' han inte. Under en period i hans liv spenderade jag majoriteten av min vakna tid på golvet. Jag pluggade på golvet, jag såg på tv sittandes på golvet, jag fikade sittandes på golvet. Allt för att han bara skulle vänja sig vid mig och för att jag skulle kunna belöna varje litet steg han tog mot mig utan att bita eller springa i panik.

Avi är inte ansiktssäker, hon naffsar gärna en näsa, haka, ögonbryn eller kind om hon får chansen. Här lägger jag ingen energi alls på träning, det är enklast att inte låta henne få tillgång till ett ansikte för i övrigt bits hon aldrig.

#2,4 Otroligt individuellt, jag gillar när dom naffsas lite vid bus - tror det är ett sätt för dom att uttrycka sej så jag har även lärt flera omplaceringar att det är okej att naffsas vid rätt tillfälle.
Av åtta illrar så är det två här som det varit riktiga problem med och båda valde jag att ta hem just för att dom var lite bitglada, den ena berodde det på att hon hade kroniska smärtor (vilket slutade i en avlivning) och den andra ja hon är enligt hennes mått mätta bitfri nu.
Min syn på illrar är att dom flesta är lite som hundvalpar och många gillar att testa läget eller har helt enkelt inte hunnit lära sej att vi är känsligare är deras illerfamilj.

#5 Ätstörning låter otäckt! Hur fungerar det, för honom alltså?

Eftersom jag anser när man skaffar iller att man får räkna med lite tjuvnyp etc vore det konstigt om jag inte trodde det låg i deras natur till viss del.

Dom här sporadiska huggen, har någon teorier (eller fakta) kring vad det beror på?

#8 Killen använder mat och ätande som en slags påtryckningsmedel när han blir nekad nånting och när nånting går emot honom så reagerar han först och främst genom ändrad ätbeteende. När han kom så trodde vi och andra att det var fel på tänderna el nåt dyl eftersom han började gnugga sig i munnen med tassarna (såsom många illrar för när nånting sitter fast) när han åt hård mat, dvs t ex torrfoder. Och han tuggade, tuggade, tuggade (som illrar gör just när något fastnat el gör ont) och kunde få våldsamma hostanfall. Han kollades hos veterinär, men det var inget fysiskt fel på honom, det sitter i huvudet. Han kan också ibland matvägra (mycket demonstrativt - man tar t ex en bit rå föda från skålen och lägger det bredvid och börjar klösa sig om munnen, tugga frenetiskt, och ev bara slicka lite på maten lite ynkligt).

Det är rätt så otäckt när man i början inte visste vad det berodde på och första akuthemmet vågade inte ha honom kvar för att dom tyckte inte dom hade kunskap eller nerver nog att hantera hans problem.

Numera har han kommit så långt att det går längre och längre perioder då hans ätbeteende är vad man kan kalla "normalt", men fortfarande kan han ibland börja bete sig som tidigare. Ibland räcker det med att bara distrahera honom ett tag för att få honom att glömma bort sig och då fortsätter han direkt att äta normalt. Andra gånger krävs det att han får mjukmat en eller ett par dagar för att få honom att äta på riktigt igen.

Det är så långt vi kommit än så länge och det har tagit 2 år att komma dit, men i o m att vi ser en förbättring så hoppas vi såklart att han så småningom ska fungera normalt.

Här hemma är Ossian den jag skulle kunna ge till en treåring så länge barnet inte håller honom i ansiktet, näsor är väldigt goda nämligen. Annars är han 100 bitfri på mig och 95 på främmande. Han har råkat ta ordentligt tag i mig som när jag tvättar hans ena baktass (han har lyckats slita av en klo där :() men han kommer på sig själv och verkar skämmas efteråt. Bit vid lek är tillåtet så länge man inte biter för hårt. Caspian är en annan historia. Han var väldigt osäker när han kom från Malin som agerade akuthem. Med mig är han bitfri 9 av 10 gånger men med nya människor är han ett litet monster. Dock har jag förstått att han inte biter av djävulskap utan av osäkerhet, ungefär som att han testar vad det är för ny människa. Tjejer kanske han är på 2-3 gånger medans han kan terrorisera killar bra länge. Jag vet ju väldigt lite om hans första hem i Danmark med som jag förstått det så var han ganska så felhanterad för att vara en hybrid. Han kan bita mig om det blir alldeles för roligt att leka eller om han skulle känna sig trängd av någon anledning. När vi är ute så biter han aldrig då är han en mammagris :) Men när han bitit mina vänner de första 5 besöken så brukar han låta dem vara ifred, han kan ta ryt tjuvnyp men det är oftast för att han kanske är uttråkad.

Får hålla med övriga, vilken intressant tråd.

Själv har jag nog blivit "slappare" med uppfostran med åren. I början var jag hård mot mina illrar och dom skulle veta sin plats. Nu känns det som att dom uppfostrar varandra och jag behöver inte lägga så mycket tid på bitandet. Lever efter tesen att alla djur kan bitas och försöker undvika situationer där bitande kan förekomma. Har märkt under åren att det inte behövs lägga så mycket tid på att uppfostra utan mer på att berömma. Jag kommer så mycket längre med dom på det sättet. Känns hemskt så här i efterhand, att jag varit så hård. Men jag är inte för gammal för att läras om. Vi lever nog mer i harmoni med varandra nu.

Årets kull har fått mycket beröm från valpköpare och veterinär. Fast veterinären blev biten så fick alla valparna kommentaren att dom var välhanterade. Dom nafsar när dom leker och jag har tillåtit det. Biter dom för hårt har handen slutat busat och ett ahah har kommit istället. Jag har berömt dom med rösten när dom har gjort något bra och nonchalerat det dåliga. Det märks vad dom lätt blir präglade på mig. Det behövs inte mycket förrän hela kullen kom farandes.

Vet väl inte riktigt vad Keen här på forumet har att säga om Iorek då det första han gjorde var att bita henne rejält. Men samtidigt hade jag märkt hans tendenser att bitas för hårt och sagt till att där får hon något att jobba med. Hade hon varit en förstagångsköpare hade hon förmodligen inte fått köpa honom.

Illrar som kommit som omplaceringar och varit bitiga har jag bara nonchalerat och gett beröm och godis vid rätt beteende. På det sättet lärde dom sig snabbt vad som gällde. Sedan såg jag till att inte provocera fram dåliga beteende utan lät illern vara. När Carl-Otto kom så var det ridstövlar och handskar på för han bet så hårt. Men med beröm och godis så kunde jag snart sluta med båda.

#12 Iorek är nog ett litet undantag tror jag. Han föddes med en björnsax till käft och det kan han inte hjälpa. Att han sen är valp och inte förstår att han är så stark i munnen än kanske låter som ett rent helvete för mej, men faktum är att det är så galet mycket lättare att bitträna en nykläckt valp än en envist bitig vuxeniller.
Iorek har redan börjat förstå och visar tydligt att han inte vill göra mej illa, han lyckades mosa en nerv i min pekfinger häromdan nämligen och jag tjöt till rätt högt. Han blev inte minsta rädd när jag tjöt till, utan faktum är att det såg ut som det gick upp ett litet ljus för honom och genast blev han mycket mjukare mot mej. Jag visade hur ont jag fick och han skämdes, sen fortsatte vi med det vi höll på med, lära känna varandra. 
Ibland krävs det att man offrar sej lite för att man ska få den bästa relationen till varann och jag har inget emot att tappa känseln i ett finger för en stund om jag vinner livslång kärlek. Jag har ju 9st till.

Alla mina illrar är bitfria med mig. Och det är det som måste fungera i och med att jag sover tillsammans med dem och de har tillgång till hela lägenheten och då alltid är med mig.

Och de är bitfria med mig, om inte nån lek går överstyr nån gång och någon håller lite hårdare än vad de egentligen får. Men annat än det anser jag att mina är bitfria.

Sen har jag en som inte tolererar andra människor. I de flesta fallen så försvinner hon bara när andra människor kommer men om någon människa ser henne och tänker försöka klappa eller nåt så får de skylla sig själv. För jag säger till att hon inte gillar människor. Och det bevisar hon ganska snabbt och så får man bända loss henne ur en hand eller från en näsa. Men oftast försvinner hon bara när folk kommer på besök.

Sen har jag ju en hane som går på fötter på andra människor, men då får de tofflor så är det problemet löst:)

#10 Tack för ditt svar! Undrade för att jag har en Totte som är lite si sådär med maten men han är vid gott hull.

#15 Om han är i gott hull så är det ju ingen större fara. Killen var så nergången och utmärglad när han kom att det första vi var tvungna att göra var att bryta beteendet och få honom att äta - det enda som alltid gick ner utan problem var pommes frites men det är ju inte precis nåt som en iller ska el kan  livnära sig på någon längre tid. Numera är Killen också i gott hull och då är inte hans ätande heller ett lika stort problem i o m att vi inte behöver oroa oss för att han ska svälta sig till döds.

Vad har Totte för problem med maten?

Såhär tre år senare 🙂 

Hur går det för er andra?

Här är alla goa och glada, jag blir aldrig biten längre, lite nafsad på men det ska man väl bli. Kommer inte riktigt ihåg när jag la ner "uppfostringen" men det var före den här tråden skrevs och visst har tjejerna blivit väldigt mycket mer harmoniska med åren. Det är fortfarande väldigt mycket uppmuntran för bra beteenden men det anser jag nästan att alla husdjur har rätt till oavsett "problembeteenden" eller inte.
Dom gnager väl lite på pojkvännen men han råkar ju vara kille och det var också en kille som var elakast mot dom i deras tidigare hem. 

Samtidigt slår det mej då och då vilka beteenden jag har skaffat för att anpassa mej 🤪

#16 Bättre sent än aldrig, jag är hemskt duktig på att glömma svara.
Jag minns inte exakta detaljer men han petade väldigt mycket i maten och åt extremt långsamt, slickade halvt besatt på allt.

Vicente är nu drygt 4 år. Vi funkar bra ihop och jag har anpassat mig väl till honom. Blir aldrig biten men jag är också bra på att undvika det 😊 Problemet är väl att jag ofta tror att han blivit mindre bitig och mycket trevligare men faktum är att kommer han åt okända människor så kan han hugga. Och det rejält. Hade med endast Vicente på ett litet djurens dag här i krokarna och det fick så bra. Barnen fick klappa på ryggen och Vicente var nöjd att få vara med på äventyr. En äldre man pratade om att han jagat kanin med iller och slängde fram en knuten näve för att hälsa med.. Han blev rejält biten vid knogarna.

Jag har haft tur denna gång, förra honan jag hade bet alla utom mig men Phoebe som bor här nu har varit en guldklimp redan från första början… Jag valde en snäll och trevlig kull.

vi har en iller som är bitfri. Han har ALDRIG bitit mig eller min sambo och vi fick honom som 1 åring, och nu är han 4 år. Han har heller aldrig bitit eller nafsat någon främmande människa, utan går fram och lägger sig i deras knä och sover. 🙂 underbart när man kan lita på dom ! . ☀️❤️ sen har vi två andra som väldigt gärna vill sätta främlingar på plats … 😉 och ibland husse och matte med , när det är dax att klippa klorna . Vetegrodsolja är våran bästa vän då! 😃

Jag har ju faktiskt utökad skara nu också med Alice och Lily på 4 och 5 år (hel och halvsystrar till Oliwer och Totte). Alice bits väldigt sällan och jag har aldrig blivit biten av henne. Har dock hört att hon smakat på någon ibland. Lily däremot har ett helt annat temperament. När jag fick henne fick jag höra att hon bet och högg ganska bra.. Så vi började vår relation med vitaminpasta i ena handen 😉 Och på så viss vann jag över henne. Lily är ingen iller som liksom biter oprovocerat. Det finns alltid en anledning och ibland är anledningen att hon är sur, hon har suttit instängd någonstans (hade dom i bur en natt i vår sommarstuga och då fick jag veta att det inte alls var okej!), eller att man håller fast henne när hon inte vill. Man kan muta sig till det mesta och det gör att hon ändå är ganska lätt att ha och göra med och hon bits sällan så hårt som tex Vicente gör. Tjejerna bodde ifrån mig ett år och då var inte Lily den mest populära i hushållet och det var raggsockor på även på somrarna 😁 Det beteendet hon har (väldigt vilttypat och inte typisk tamiller) är för mig ett intressant beteende som jag lär mig massor av. Hon och jag har helt klart en speciell relation och utan hennes "egenheter" skulle hon ju inte vara Lily 😊