Hej såg en annons här inne att en hanillee skulle omplaceras :) rubriken heter sä

Tack för tipset! :) jag är i kontakt med honom just nu, problemet är att hon bor i Bollnäs..

* han

2# gå in på djurtransport och se om skjuts kan ordnas?:)

Om jag var du hade jag testat om din tjej går ihop med andra illrar först. Jag trodde också att Mara ville ha en kompis, och Abbe, som är en fantastiskt snäll iller flyttade hem till oss. Det visade sig att det inte alls gick, så fort han ville ta kontakt blev det bråk, det gick lite bättre emellanåt, men när det gått två månader och hon till slut inte ville leka längre, och jag hittade henne ängsligt spanande i mörkret efter att han rörde sig i lägenheten, så gav vi upp. Som tur var fick han ett fint hem hos Grodan, där han nu har en kompis, Mara är ensamiller och glad igen.

Känner igen din beskrivning, är det möjligtvis Lennart någonstans i sjöbo-ystad hållet du köpte illern av? ☝️

Lunafox det stämmer exakt!! :-O Har du någon erfarenhet positiv eller negativ av hans valpkullar?

Lindablue jag har funderat väldigt mycket kring det och tänkt tanken, men det märks så otroligt starkt på henne på allt hon gör och inte gör att hon vill ha en iller som sällskap. Veira försöker leka med katterna och så men det är inget våra 2 herrar riktigt förstår, dom vet inte hur hon vill leka. Sen gäller det bara att hitta rätt kompis åt henne, jag har en annan synvinkel på det hela. Så absolut så ska hon få träffa en annan iller innan, ett måste är att liven träffas innan det blir någon definitiv omplacering!

Min iller bamse söker ett nytt hem. Han finns i borås.

Se länk nedan för tidigare trådstart jag gjort.

http://iller.ifokus.se/discussions/524b27cb8e0e745f0d001b38-bamse-soker-nytt-hem

Frågor bara maila.

De allra flesta illrar kan lära sig att acceptera varandra och till sist bli vänner, men det är klart att undantag finns. Sedan måste man ju även fundera över vad som känns moraliskt riktigt i kampen mot vänskap gentemot djuren. Är behovet av de blir vänner så stort att det väger över en väldigt utdragen och lång process för att nå dit? Innan jag hamnade i min nuvarande situation har jag aldrig misslyckats med att få ihop illrar så att de blivit bra vänner. Nu däremot sitter jag med 2 par med illrar som efter drygt 1 år fortfarande inte fungerar i flock. Ang det här med jaktiller så skiljer dom sig inte från en vanlig tamiller. En jaktiller är bara en tamiller med ett "jobb" eller en iller som kommer från en "arbetande" linje. Många uppfödare har även arbetande illrar bakåt i sina linjer eller tom använder sig av dessa till avel. Det gör inte att valpen som föds är mindre tamiller än en annan iller :) Däremot ska man förstås ta med i beräkningen att de som använder sina illrar till jakt ofta håller sina illrar på ett tvivelaktigt sätt. Dvs i bur och med lite social kontakt. Jag har själv tagit hand om, och omplacerat 2 illrar från denna uppfödare som varit i akut behov av nytt hem. Den ena var totalt ovan med händer men var bara runt 4 mån gammal och var otroligt lättlärd så efter bara en eller 2 veckor så kunde han flytta till sitt nya hem. Den andra hade suttit i bur i 2 år, var okastrerad och även han ovan med social kontakt med människor. Denna iller var lugnet själv och stängde av allt runt omkring när han skulle upptäcka. Promenad mitt i stan var inga problem. Så det kan vara väldigt olika hur illrarna blir. Även eventuell grad av vildiller kan spela roll. Det finns flera uppfödare, både farm och hemmauppfödare, som korsar in vildiller i sina linjer för att stärka linjerna. Hur mycket av det vilda beteendet som slår igenom på olika individer kan variera stort.

#8 Tänkte väl det, kände igen din beskrivning helt och hållet 😉
Jo jag känner till Lennart väl, min allra första iller kom från hans uppfödning. När jag valde iller hos honom pussade jag på den och kramade den, den somnade i min famn. Men så fort vi var hemma hos mig var den ilsken som ett bi. Den attackerade mig när jag sov, när jag duschade, när jag åt, jämt och vid konstiga omständigheter utan att jag ens behövde röra mig. Så jag började använda godis metoden och bli lite "dominantare" mot den, närma mig illern sakta men säkert. Det tog mig 5 månader att få den tam. Var ett himla jobb med den illern… jag pratade med massa folk med illervana som kom över men den bet dom också och utmana dom hela tiden så dom "gav upp". Läste på om alla möjliga metoder och till slut blev resultatet en tamiller som älskade att pussas, sova i famnen och vara uppe i luvan, leka och bet inte alls mer utan naffsade bara ibland när man luktade mat på händerna. Den blev med andra ord helt underbar. 😃 Är glad över att jag slet så länge för det var absolut värt det och att jag inte gav upp. 

Nästa iller tog jag hem från en uppfödning, där var det helt annorlunda… den blev tam efter bara nån vecka. Då kunde den sova hos mig utan problem, och naffsade bara ibland och så. Kom fram till mig väldigt ofta etc. Det enda som var lite krångligt där var lådträningen.

De två jag har nu är omplaceringsillrar. Och de sov hos mig första natten och har aldrig bitits (bara naffsat ibland när jag haft nåt fruktigt schampoo) och lådan är som en vanlig iller, inte 100% men ändå hyffsat. De kommer fram till mig jämt av sig själva. Och honan är för söt då hon är helt galen i pussar. 😍

Nu är jag ju inget proffs, men jag tror iallafall att varje liten fluffboll har en mjukis sida om man bara är villig att lägga ner det arbetet som krävs för att ta fram den sidan på heltid. 😎

Har 2 illrar till salu om de e av intresse:)