#0 Min alldeles egna personliga gräns går vid en hel tablett om dagen för sjuk iller. Det är i mina ögon alldeles för mycket. Har en liten kille nu som jag funderar på att öka dosen för. Men då är jag uppe i en hel tablett och där går det snabbt utför.

Illrar är svåra att bedöma då dom är ena mästare på att dölja hur dom egentligen mår. Har själv suttit i din sits ett otal gånger och den är inte kul. Jag skulle ta ett allvarligt snack med veterinären. Om du har förtoende för den. Dom är oftast duktiga på att se saken utifrån och kan lägga undan känslorna och tänka på illerns bästa.

Att låta ett sjukt djur få somna är en gåva vi kan ge våra djur.

Jag har dragit gränsen vid plötsliga förändringar som visar på att något i kroppen har ändrats till det sämre. Hade en insulinomsjuk iller som var väldigt smal då han redan innan han blev sjuk var väldigt tunn i kroppen, men han var pigg och glad. Följde med på långa promenader utan problem med så plötsligt började han missa lådan och det sa mig att något trots allt förändrat i hans redan sjuka kropp. Min skräck är att vänta tills det blir akut. En iller som är sjuk och går på medicin blir inte bättre, och har den problem med att sköta sina mest grundläggande behov kanske man borde fundera på hur man vill ha det… Det är tuffa beslut men jag vill inte hamna i samma sits som en vän då det blev så akut att illern mådde mycket dåligt hela vägen in till veterinären…

Det är så svårt att veta tycker jag. Skräcken är ju att man väntar för länge så de verkligen mår dåligt.

Sitter själv i samma sits med tre stycken. En som är gammal och skruttig, en som har insulinom och en som har både binjuretumörer och insulinom samtidigt.

Jag ska tillbaka till veterinären nu i slutet på månaden för eventuell höjning av medicindos. De får en tablett om dagen nu.

Men innan jag höjde senast så hade min ena väldigt svårt att gå med bakkroppen. När vi höjde så gick han ok igen. Jag hade bestämt mig för att om han inte kunde gå normalt igen så fick det vara nog. Men det gör han igen.

Men så är det annat man funderar på. Leker de? Har de roligt? Vill de fortfarande följa med ut?
Min äldsta sover i stort sett hela dygnet, förutom när han äter. Men han är fortfarande klockren på lådan hur yrvaken han än är. Men är det ok egentligen?

Såna här beslut är vansinnigt jobbiga och oftast är det skönt om man kan få någon utomståendes råd och hjälp. Eller någon som känt illern sedan tidigare och kan ge ett opartiskt råd. Eller en veterinär som faktiskt ger bra råd och som man litar på.

Hoppas det löser sig för er.

TS, hur går det?

Känner själv att det inte finns ngt för tidigt då djuret börjar bli sjuk. Hellre "för tidigt" än för sent.

Inte tagit något beslut än. Men det är väl så jag känner, hellre för tidigt än för sent. Och det ska till att bli riktigt riktigt illa innan han inte längre har sina små stunder varje dag där han springer upp och njuter av en godisbit. När det är så illa är det ju för sent.

Jag tror jag precis kom fram till ett beslut.

Det finns olika doser av kortison och man ger ibland 2,5mg alt 5mg.
1 tablett 5mg anses i många fall vara maxdos. Men man får väga nyttan mot verkan.

Jag skulle ta ett blodsocker på honom för att se hur hans värde ligger.
Sen om du tvekar ta honom till en illerkunnig veterinär som gör en bedömning. Det kanske i självaverket inte är kortisondosen som är avgörande utan att andra komplikationer har tillstött och som gör honom slö eller hindrad i sitt rörelsemönster.

Att han kissar innan han tar sig till lådan är typiskt för illrar med tumörer i buken som trycker på blåsan. Det har alltid för mig varit ett stort varningstecken.

När ett djur inte längre kan betee sig som "vanligt" eller "förr" så måste man ta ett beslut som minimerar lidandet.

Det är enormt tungt, ett beslut man aldrig vill behöva ta. Men man får försöka tänka på att man har den möjligheten att avsluta ett lidande.

Jag kanske låter kall, eller hård. Men jag var i din sits för mindre än 2½ vecka sedan. Det var något av de tuffaste och värsta besluten jag har behövt tagit. Men jag visste att jag behövde göra det valet jag gjorde för att ge min Bernard ett värdigt avslut. För att verkligen visa att jag gjorde allt för honom, för hans skull.

Jag önskar er lycka till.

Stor kram