Jag har 2 st illrar och en 6 årig son - har helvete hemma. Min son älskar att titta på illrar men får panik så fort de kommer i närheten. Från den stund jag har illrar hemma måste jag eller sambo komma upp ofta redan vid 5 på morgonen då min son är rädd att gå ut själv från sitt rum. Måste ha både illrar och sonen under ständig uppvaktning så att ingen gör någon illa då dem tror att han leker med dem och vill nafsa på hans fötter medans han springer hysteriskt bort från pojkarna för att hastigt stänga sig i närmsta rummet utan de (badrum, hans rum, kök spelar ingen roll) då han är rädd att de bits. Bra relationer har de bara om någon av vuxna håller illrar på händer då vågar sonen komma och klappa lite.  Innan vi skaffade iller var vi alla eniga om att det är just iller vi vill ha hemma och sonen har träffat illrar förut och det fungerade bra…

Har du hål ner i grunden så kan jag garantera att illern drar dit och antagligen hittar du den aldrig mer sen.

Vissa illrar kommer tillbaka men de är så få att de räknas som specialfall. De flesta illrar kommer inte tillbaka eller råkar ut för rovdjur och blir dödade/skadade.

Jag skulle aldrig skaffa mig en iller om jag hade små barn och inte redan hade illrar eller åtminstone hade haft illrar tidigare. de kräver mycket uppfostran av alla i familjen och även barnen måste känna sig trygga i sitt eget hem. Illrar kan vara allergivänliga men har ni otur så utvecklar den som är allergisk mot katt så småningom en allergi mot iller också. Huset ni bor i låter som en omöjlighet att ha illrar i. I en vanlig lägenhet får man krypa på alla 4 för att försäkra sig om att det inte finns några hål under garderober eller under köksskåp. Ett helt hus som renoveras skulle kunna bli en dödsfälla för illern. Iller kanske är något för er om några år, men kanske inte just nu..

Håller med Jossan. Renovering, småbarn och hål i källaren. Nej nej och nej :)

Jag säger att ni borde renovera klart huset och låta barnen bli lite äldre då har ni dessutom lång tid på er att läsa på om illern som husdjur och träffa en helt bunt av dom:)

#1 Inte menar du att din son får skylla sej själv eftersom han träffat iller sedan tidigare och då velat ha iller men nu är så rädd att han inte vågar röra sej i sitt eget hem om inte du eller din sambo är där och "skyddar" honom från illrarna?
Han är sex år gammal, inte tillräckligt gammal för att kunna ta sådana beslut själv..
Tycker det låter förskräckligt att din son inte kan få känna sej trygg i sitt egna hem!
Sen har du dessutom skaffat en till iller när det redan var problem sedan innan…

Ok, ni är rätt eniga! Och jag hör vad ni skriver. Iller är inte ett husdjur för oss, inte ens en gammal väluppfostrad en. Då får vi fundera vidare…

Men, jag kan ju inte hjälpa att jag måste ställa ett par följdfrågor då… Har illrar ingen självbevarelsedrift och är som inte från början "gjorda" för att klara sig själva i "vildmarken"?

Och, vill dom inte bo med människor, om dom drar om de får chansen? För, i slutänden vill jag ju ha ett djur som väljer tryggheten hos mig, inte ett som stannar för att det inte kan annat.
Det är väl att dra det till sin spets, men jag hoppas ni förstår min fundering…

//A

Tamillern är ju domesticerad till att bo med oss människor. Det betyder inte att de inte har en otrolig nyfikenhet och äventyrslusta och hittar på bus så fort de får chansen.

De vill hitta på massa saker med sin ägare så om du följer med och kryper runt i husgrunden så tycker väl illern det är skitroligt.

Men som du beskriver din boende och livssituation så skulle jag inte heller rekommendera iller. Men å andra sidan så tycker jag huset låter minst lika farligt för en hund eller katt.

efter att ha förlorat 3 illrar som har rymt så kan jag med säkerhet säga att de inte klarar sig om de rymmer… en del kommer tillbaka, en del gör det inte. Det handlar inte om att de inte trivs, utan att de är nyfikna och sen inte hittar hem.

De är lika dåliga på att klara sig i det vilda som en del hundraser eller som en katt som slängs ut efter sommaren. En chiuaua (stavning) överlever knappast i skogen heller.

Kredka, sätt gummistövlar på honom inomhus eller riktigt tjocka tofflor som går upp på benen. Man blir ju lite tuffare om man vet att det inte kommer att göra ont. Jag har ju inga barn själv men man vet ju hur ont det gör och då blir man ju feg. Min första Samson-tid bestod av tofflor och handskar. Då kanske ungen känner att han har mer kolla på läget.

Vi löser det fint hos oss och låter inte han vara rädd för pojkarna skrev det bara som exempel hur kan det gå även om man först kollade (då alla här brukar säga att först träffa illrar innan man skaffar en). Om någon av de skulle lida och känna sig väldigt otrygg så skulle jag tyvärr göra mig av med illrarna men just nu som sagt vi löser det fint - både illrar kan vara lösa i hela lägenhet och busa hur mycket de vill och min son har sina trygghetszoner. Men det är mycket jobb och svår jobb att bygga förtroende mellan en 6 åring och illrar och jag tror inte att många skulle orka med det. Vi har gjort framsteg och det var några veckor då han gick ut själv från rummet på morgonen - en dag för några dagar sedan Bertil började vakta min sons dörr och så fort sonen öppnade dörr så Bertil rusade in i rummet - då min son blev lite osäker igen och började ropa på oss. Men det är viktig för han att han vet att han kan lita på oss och att vi alltid hjälper han. Och det är viktig för oss att illrar mår som bäst hos oss och vi ger de friutrymme mycket aktiviering och kärlek.

Någon vill tilläga nånting om hur dum, oansvarig eller nåt annat jag är? Jag vet jag är en hemsk människa. Kanske någon kontroll från djurskydd??