Igår var Lucifer slutligen tvungen att ge upp. Vetrinären gav honom 6 månader när han först fick sin diagnos - insulinom. I slutändan fick han så mycket som 19 månader, så jag ska försöka vara tacksam.

Det var ju inte oväntat men inget kan göra en förberedd. Mitt första egna djur och han var hos mig i 5 år (han blev nästan 7 1/2). Jag fick vara med hela vägen och han somnade i min famn. Har gråtit floder från det att jag fattade vad som skulle hända fram tills att jag somnade inatt, det är fruktansvärt tomt här hemma. Det känns som att det ska äta upp en inneifrån, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Pappa älskar dig och kommer aldrig någonsin att glömma dig!