Min pojke (kull bror till din?) är jätte social och gömmer alla sina, och våra ägodelar under soffan.

Vi kämpar mer än dagligen med honom och uppfostrar honom som vi gör med katterna och hundarna och hittils har det gått bra - nu fräser han inte ens mot sambon och vi har kontakt med honom medans han sover en hel del och som sagt tränar och belönar bra beteende.

Fast vi har nog fått en hel del hjälp av att han haft en bra start innan oss och att vi har så sociala katter och hundar som han apar efter med allt.

Det låter väl inte som en osocial iller, mer som en osäker iller.

Och det är ju inga konstigheter om en iller gömmer saker under soffan, det är ju ett normalt beteende för dem.

hihihi grejen med att han gömde sina grejer  skrev jag lite mer för skratt :D skulle ni se honom lyckas gömma hela marshall play center mata under soffa (tillsammans med uppe-ställningen) som har typ 5 cm till golv :DDDD

Ja jag faktiskt märkte att han är mycket osäker på promenader , darför började vi gå ut med honom på kvällarna ( mellan 20 och 21) då det finns inte mycket folk ute , och väljer platser utan folk , då slappnar han av och har roligt på promenaden. Jag undrar bara varför han också better sig så mot andra djur …  Och hur man kan *träna* upp det?

Säger som Ulrika att det låter mer som en osäker iller.

Många illrar föredrar att promenera när det är mörkare ute.

Att han inte vill hälsa på alla människor har inget att göra med hur han skulle reagera på en iller.
Min tjej Aylinh som nu är bättre men ändå är väldigt skeptisk till alla människor inklusive mej älskar Nailia och börjar även göra med Zebben.

Tänk lite som att du älskar din iller men skulle du springa fram till alla vildillrar? (nu låtsas vi att de är överallt haha)

Med övning så kommer det kanske bli bättre men annars så är det kanske bara så han är?

#3 Stressa eller pressa inte fram en förändring. Din iller verkar väldigt osäker och rädd. Kanske har han dålig syn eller hörsel? Kanske är han så som individ? Du kan träna med att vara ute med honom men tvinga honom inte att hälsa på andra människor och låt honom ta sin tid när han blir rädd eller lägger sig platt.
Blir min yngsta iller rädd under promenaden för att en människa närmar sig brukar jag ställa mig precis bredvid honom tills dom har passerat och han har insett att människan inte var läskig.
Man kan tala uppmuntrande till dom i ett sådant läge men man får INTE trösta då man istället förstärker känslan av att hans reaktion faktiskt var befogad.

nej , vi absolut inte tvingar honom till nånting , som sagt började vi promenera med honom bara på kvällarna då är det mörk ute och vi väljer vägar utan folk - allt för att lill killen ska må så bra som det går .

har någon av er både barn och iller hemma? jag undrar hur kan vi göra så att det ska fungera mellan min nästan 6 årige son och iller… min son är super rädd för iller och vice versa. så fort iller springer loss min son får panik , börjar gråta och hoppar upp på sängen där iller kan inte nå honom. och iller känner hans rädsla och då blir han kaxig och biter på min son så fort han har möjlighet. annars är allt ok , min son älskar att titta hur iller leker ,och när vi håller i iller så kommer han fram och klappar på våran odjuret , sjunger egna låtar om honom , men bara de båda står på golvet så blir det dramat hemma , börjar bli ganska trött på det. min son är ganska osäker på alla slags djur…fast när vi hälsade på andra illar (som var helt bitfria) då min son busade lite med de och vågade hålla de på händerna…

Har ingen som helst erfarenhet av barn och iller ihop. Men i första inlägget skriver du att du undrar hur ni ska kunna skaffa en till iller så länge er iller är osocial.

Tycker inte ni ska tänka på ännu en iller till ifall er son och iller inte går bra ihop. Sådana situationer brukar i stort sett alltid sluta med att illern blir omplacerad ifall de inte kommer överens.

Och du skriver att du börjar bli ganska trött på det. Om ni inte får det att funka, vad händer då.

Vet ju att folk har iller och barn ihop men det kräver ju i gengäld väldigt mycket mer av de vuxna. Jag tycker inte att iller är ett "barn-djur" över huvud taget. Just för att de kan nafsa till även vid lek. Och då blir det alltid illerns fel, aldrig barnets.

nu känns det som om jag mer älskar min iller än min son heheh jag vet att djur är bara djur och man kan inte lita på den och då ifall han lyckas att bita min son så är det sonens fel - för han triggade iller att göra det.  päls är min :)  jag blir alltså inte trött på att ha iller och barn utan på min sons beteende som är nästan irrationell . försöker att prata med honom , förklara att iller tycker att han vill leka med honom när han börjar hoppa och att illrar bits medan de leker . men det känns som om sonen lyssnar inte. jag hade velat ha en iller sedan jag var 13 år gammal - väntade på att skaffa en 9 år - så jag ska göra allt för att det ska fungera bra , behöver bara lite vägledning för att min son var till och med rädd för sin egen marsvin.