Efter över 1½ år med domen Insulinom blev det dags att ta det värsta beslutet en djurägare kan ta - att låta sin kära slippa lida mer.

Lilla Maja har blivit allt sämre, och när jag insåg att hon inte orkade med sina älskade skogspromenader mer kändes det som om det var dags.

Vi tog en sista promenad innan veterinärstiden igår. Jag blev så glad när hon började tunnla runt lite bland löven en stund, även om hon föll åt sidan pga den dåliga balansen. Sedan burrade hon in sig i min sjal och låg kvar runt halsen tills vi kom till veterinären. Jag vägrade lägga henne direkt på den kala britsen och stod och pussade på henne när sprutan sattes in. Fick mig ett bett i hakan, men sedan tog det inte mer än någon sekund innan hon la sig tillrätta i min famn och somnade in. Vet inte hur länge jag satt där med tårarna strömmande och smekte henne över huvudet.

Idag är det mest tomt, det känns inte på riktigt. Tack Maja, du har gett mig så mycket och satt en stor kärleksfull tass i mitt hjärta! Kommer aldrig glömma dig!

Matte älskar dig och hoppas du slipper plågas mer nu!

Älskar dig.

Tack.